Vi bodde precis intill den rätt skabbiga floden Kamogawa i Kyoto – vilket tydligen ska ses som något slags vinstlott, men det är bara för att japaner inte listat ut hur en riktig flod ser ut. Utsikten förgylldes dock av att vi hade ett eget litet bonsai-träd i fönstret.
När mina föräldrar skulle till Florens härom månaden skickade de en artikel till mig om folk som vallfärdat till renässansens vagga, tappat fattningen när de försökt ta in all skönhet och till slut hospitaliserats eftersom de glidit ur fas med verkligheten.
Om det är någon stad som kommer göra samma sak med mig så är det Kyoto.
Jag hade förväntat mig en grå liten stadskärna, ett historiskt distrikt med ett gäng tempel, och rätt mycket turister. Istället möttes jag av en stadskärna som med sina små floder och gränder och gamla trähus känns som en korsning mellan Tokyo och Gamla Stan, helt sanslösa mängder turister – och ÄNNU fler tempel och världskulturarv. Det är en buffé av intryck som får mig att inse att jag kanske inte blivit så avtrubbad av att bo i Tokyo ändå. Jag tror aldrig att jag tagit så många bilder på en dag förut, i hela mitt liv. Det är så överväldigande vackert att man skäms över att befläcka asfalten med sina smutsiga sneakers. (Och för övrigt en av rätt få städer där man kan hamna brevid en geisha som tar selfies på bussen.)
Ändå har det blivit en del av den sistnämnda varan idag. På bara några timmar har vi hunnit se den berömda guldpaviljongen med tillhörande tomt, begrunda livets gåtor i Ryoan-templets zenträdgård, promenera planlöst bland pyttesmå hus och helgedomar i Kyotos otroligt pittoreska utkanter, åka gulliga lokaltåg som känns som att rulla rakt genom en Ghibli-film, ta bussen ut till Arashiyamas bambuskog och Tenryū-templet, promenera vidare till Togetsukyō-bron (där jag befinner mig på bilden ovan) och sedan korsa hela stan för att komma till det gastkramande vackra Kiyomizu-templet högt ovanför stan, och efter allt detta var jag så uppfylld av s k feeling att jag gick hela vägen tillbaka till hotellet, med värkande fotsulor och ögonen svidande av all skönhet (eller om det var svett – Kyoto är betydligt varmare än Tokyo, vilket innebär att det redan börjar närma sig högsommar här).
Vad mer? Tja, jag älskar ju Kamakura, det gamla shogun-sätet utanför Tokyo (vilket precis som Kyoto varit Japans huvudstad en gång i tiden), med alla dess helgedomar och tempel som svalts av den nästan bländande gröna skogen som löper kors och tvärs över bergen, men Kyoto är något helt annat, det är liksom Kamakura i kvadrat, som om Kamakura parat sig med Tokyo och spillt ut sin avkomma över Kansai-stäppen. Blodröda tempel, guldpläterade pagodor, små mörka gränder mellan trähusen där unga kvinnor trippar fram i skimrande kimonos. Inte konstigt att till och med Steve Jobs föll ner på knä inför allt det här.
Redan imorgon är det dock dags att dra vidare, till Kyotos megametropol till tvilling, och Japans näst största stad.
Vi ses på Osaka-bloggen.
Eller närmaste psykiatriska sjukhus.
För den som betvivlar att jag hunnit med en del idag.
Shinkansen lever upp till hajpen, bortsett från att det tvärs över gången sitter en amerikan och halsar öl och grymtar som Sonny Barger, och brevid mig en vettvilling som spelar ”Mario kart 7” på 3DS och fräser ilsket varje gång jag råkar göra ge ifrån mig minsta ljud. Jag svär, hade hon inte varit min flickvän hade jag aldrig godtagit den sortens beteende. (Jag borde för övrigt också köpa ”Mario kart 7”. Väldigt roligt är det, och jag har typ inte rört min 3DS XL sedan jag flyttade till Japan. Jag vet inte, det är något med bärbart spelande som jag inte riktigt pallar längre. Men det kanske vore bättre att inte palla inte palla.)
Fascinerande att se andra städer än Tokyo forsa förbi utanför fönstret. Jag har nästan varit lite obekväm med tanken på att lämna Tokyo, det är därför jag aldrig gjort det förut, trots att jag varit i Japan i stort sett varje år sedan 2005. Något med att neonet och det arkitektoniska överdådet är en så stor del av anledningen till att jag lockats hit gång på gång. Men just nu passerar vi Shizuoka, och jag blir så nyfiken på vad som döljer sig bortom höghusen vid stationen att jag nästan skulle kunna skutta ut ur tåget och skippa resten av resan bara för att få reda på svaret. Men blir jag så uppspelt av en stad som knappt någon utanför Japan ens hört talas om lär det nog vara värt att sitta kvar och se hur pass uppeldad jag blir av Kyoto istället.
Uppeldad var förresten även vad min så kallade karriär höll på att bli tidigare i veckan. Plötsligt visade det sig nämligen att min sporadiskt glappande strömsladd (”strippklubb”. föreslår autocorrect) till jobbdatorn i stort sett gett upp helt, man fick sitta och vicka på den (strippklubben) i ett år för att den skulle funka alls, och även om man lyckades med det så vägrade batteriet laddas. Och eftersom jag är nervöst lagd kunde jag inte låta bli att googla problemet, vilket förstås är lika dumt som att googla ”kan mina utslag vara cancer?” Helt plötsligt blev jag övertygad om att det var moderkortet det var fel på, eftersom strömsladden ändå lyste/blinkade ibland, så då kunde den ju inte gärna vara död. Skön känsla, att jobbdatorn kan vara på väg att dö precis när man ska iväg på semester och behöver förbereda en massa skit först, och att it-avdelningen sitter på andra sidan jorden. (Alltid lika betryggande när man mailar dem om att datorn krånglar på något sätt och de svarar ”Det är lugnt, det är bara att komma förbi med den!”)
Men eftersom jag skriver det här i skrivande stund förstår ni säkert att det löste sig till slut. Jag klev upp vid 8 eller så, jobbade utan att blinka (eller äta, eller andas) i typ tre timmar, sedan tog jag tåget till Shibuya och närmaste Apple Store, där det visade sig att det visst var strömsladden det var fel på, och att det gick att köpa en ny för ynka tre triljorder dollar. Så nu sitter jag här med en fungerande dator och ett tre triljorder dollar stort hål i plånboken. Sak samma, det var ju inte alls som att jag precis skulle iväg på en svindyr semester till Kyoto och Osaka och Hiroshima eller så.
Uppeldad var förresten även vad min kropp och själ (det lilla som återstår av den) var på väg att göra igår, när jag och Susanna gjorde vårt första återbesök på Tokyo Disneyland sedan 2008, samt passade på att griljeras i årets hetaste solgass. Om jag inte råkat ha ett svart paraply med mig (ett genomskinligt hade nog inte hjälpt fullt så mycket) hade jag suttit och skrivit det här på Tokyo Medical Universitys brännskadeavdelning istället för ett Shinkansen modell Hikari-700. Det skadade inte heller att vi äntligen, efter att ha besökt fyra olika Disney-parker tillsammans genom åren, äntligen räknat ut hur man utnyttjar Fastpass-systemet på bästa sätt, så man slipper stå i kö mer än några minuter här och där. (Hade nog blivit halvtråkigt att stå och vänta i det där solgasset i uppemot 80 minuter, som vi fick göra förra gången, när vi var unga och dumma och tydligen hade extremt tjock hud.)
En fantastisk dag blev det hursomhelst. Älskar alla sorters nöjesparker, men är extra svag för alla dessa Disneyländer, dels för att det är Disney, dels för att en av de händelserna som verkligen definierade mitt liv var familjeresan till USA 1997, då det allra mäktigaste var besöket på Disneyworld. Jag var 14 år då, och egentligen redo att lämna alla mina barndomsintressen bakom mig. Men Disneyworld var så satans imponerande, alla dessa små fantasilandskap de hade byggt upp i naturlig storlek som man fick promenera rakt in i som om det var PÅ RIKTIGT, det var så omtumlande att jag sedan dess fortsatt jaga samma känsla gång på gång. (Det är ingen slump att vi ska till Universal Studios i Osaka nu i helgen – en av de nöjesparker jag besökte i Orlando 1997, och sedan dess hunni bocka av i ytterligare två städer.)
Blev lite långt, detta. Det börjar skymma utanför tågfönstren, en dunkelt rosagrå himmel som speglar sig i de vattenfyllda risfälten och fasaderna på de enstaka höghus som svischar förbi mitt i all suddig grönska. Själv ska jag nog ta och suga i mig allt det här med lite musik i öronen istället för det envisa smattrandet från tangentbordet (och det envisa grymtandet från tvärs över gången).
Vi ses på Kyoto-bloggen.