Först tänker jag att det är ett väldigt snyggt grepp av klipparen att låta podcasten avslutas med att syrsor tonar in och överröstar allt annat.

Sedan pausar jag, och inser att det visst bara är verkligheten jag drabbats av: den milda viskningen av avlägsen trafik, dånet av syrsor som sipprar in förbi mina in ear-pluggar.

Vilken sorts ljud man hör på kvällarna, efter att normala hederligt arbetande människor gått och lagt sig, det är nog den bästa barometern på hur exotiskt en ny plats känns, den bästa stunden att stanna upp och bara låta alla intryck hinna ikapp en. I den varma, kolsvarta kvällsluften är det bara syrsorna som påminner mig om att jag inte är kvar i Tokyo, där de feta cicadorna istället fyller den klistriga sommarvärmen med sitt vämjeliga brummande.

Men jag stannar inte upp ikväll, för jag har varit här många gånger förut, intrycken sedan länge färdigprocessade och välbekanta. Istället promenerar jag vidare, bort från den lilla tågstationen i trä, genom det kroppstempererade mörkret, in mot centrum. En sak jag inte är trött på är att promenera i Princeton, som jag knappast skulle klassa som en av de vackraste städer jag sett, men lätt en av de mest estetiskt fascinerande. Kyrkorna och trävillorna i viktoriansk stil utanför den lilla stadskärnan liknar nästan små kapell i ett svenskt fiskeläger, förutom att de är överdådiga på ett sätt som gör mig lätt illamående bara jag ser dem. På uppfarterna står svarta lyxbilar jag inte vet namnet på och skimrande pickup trucks, som stöpta i vax.

Jag passerar ett litet ett hörn av Princeton-universitetets campus, som att helt plötsligt ha hamnat i ”The social network”, samma gotiska stenbyggnader och statyer daterade till sent 1700-tal (samt en del som önskar att de vore det).

Sedan kommer jag till huvudgatan, Nassau, med sina pampiga katedraler och konstmuseer och Nassau Hall, som rymde USA:s regering när Princeton för ett kort ögonblick där på 1700-talet var USA:s huvudstad, innan Washington ens existerade. De gamla byggnaderna är alla spöklikt upplysta av uppåtriktsde strålkastare, på samma sätt som jag minns att murarna i Jerusalem var när jag var där med familjen för 20 år sedan.

Det är något kittlande med hur autentiskt och samtidigt artificiellt Princeton känns, hur viktiga historiska byggnader står och svettas i sommarhettan intill fejkgotiska tinnar och torn som också vill se anrika ut trots att de byggdes hundratals år senare. New England-vibben som alltid får mig att tänka på H P Lovecrafts lyriska utläggningar om hemstaden Providence, eller de små fejkstäder som byggts upp i världens alla Disneyland, som små technicolor-vykort från svunna tiders Amerika.

Själva stadskärnan, utanför campus, är väldigt mån om att bevara den här anrika – och rika – atmosfären, känslan av att murbruket torkade ungefär samtidigt som bläcket på USA:s konstitution. Medan jag promenerar hem till Susanna i mörkret, förbi de små stenvalven och sirliga gatlyktorna, inser jag att alla butiker har sina namn skrivna i exakt samma kursiva retrotypsnitt på exakt samma ställe, på en list ovanför dörren och de glimrande skyltfönstren. Till och med namnen skickar tankarna långt bakåt i tiden: Bucks County Dry Goods, The Bent Spoon, Olsson’s Fine Foods.

Men så råkar jag mitt i allt få syn på en undanskymd butik med det japanska namnet Tokidoki, fylld av Kirby- och Studio Ghibli- och Astro Boy-leksaker, en liten färgkaskad som tränger sig fram genom allt det tegelbruna och murgrönegröna.

Och plötsligt mår jag lite mindre illa.

Ett rätt säkert tecken på att jag inte borde bo i USA är ju att jag på allvar köpte – och svepte – den här burken.

”A big can for the big man”, står det på den, och det kan denna stora man intyga att det stämmer. 0,7 liter, det kan ju inte vara normalt att sätta i sig så mycket läsk i en sittning.

Det är dock lätt hänt när den är så här god. Min favoritläsk någonsin är just en cream soda (Fantas variant med melonsmak), och jag är rätt förtjust i Arizona Iced Tea också, så det här var det bästa av en värld och det näst bästa av en annan.

++++++++++++

Jag vet: otroligt dåligt bloggat på sistone, och jag ska inte ägna ett helt inlägg åt att beklaga mig över det och utlova bättring ytterligare en gång, utan bara konstatera att ibland hinner man inte blogga om sina intryck eftersom man är upptagen med att samla på sig dem.

Och det är precis vad jag gjort mer eller mindre konstant sedan jag kom till USA, åtminstone när jag inte jobbat: haft trevligt och gjort spännande saker, inte minst i sällskap med Susanna.

Kanske ska jag definitivt inte klaga, för till och med jag inser att det är bättre att leva livet än att blogga om det. Vilket är tur, eftersom jag har så mycket inplanerat innan jag flyger till Sverige (och samlar på mig ännu fler intryck jag aldrig kommer hinna blogga om) att jag inte skulle hinna skriva om det om jag så skaffade mig en s k mikroblogg på det där Twitter HAHA vilken tanke.

Nu ska jag lägga mig att sova.

Innan dess: 0 grejer till.

Utsikt från ett av New Museums små studierum nere på södra Manhattan. De hade för övrigt en rätt fin utsikt även från högsta våningen, som helt utgjordes av något slags ”sky view room” med tillhörande terrass. Grejen med New Museum är annars samtida konst, samt att byggnaden i sig är sjukt cool (och designad av japanska arkitekter).

(mer…)

Swedish midsummer celebration in Battery Park.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Jun 20, 2014 at 10:00pm PDT

I fredags var det inte bara fredag, utan även midsommarafton. Detta firade vi genom att fira midsommar i Battery Park med, kändes det som, resten av Manhattans svenskar. När man blickade ut över vattnet var det nästan som att vara hemma i Stockholm igen. Samt fint.

Vita gaming with a view.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Jun 21, 2014 at 10:10am PDT

Susanna tar igen sig med Vita-versionen av ”Final fantasy X” på hotellet. Något man måste, eller åtminstone bör, ge New York: här och var är utsikten rätt fin.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Jun 22, 2014 at 12:01pm PDT

På lördagen åkte vi ut till Brooklyn. Första besöket för mig. Kändes rätt mjä, men det finns säkert mycket kul att upptäcka där. Vi hade ont om tid före middagen, så jag nöjde mig med att äntligen upptäcka mitt favvomärke Mishkas moderskepp, med smakfulla inredningsdetaljer som ett ”Street fighter II: Champion edition”-kabinett.

Believe the hype.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Jun 22, 2014 at 12:21pm PDT

Middagen, på Peter Luger i Brooklyn. Enligt uppgift NY:s bästa steakhouse. Och satan vad svårt det var att få bord. Samt vad gott det var. Snäppet bättre än Wolfgang’s i Roppongi, får jag nog tillstå.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Jun 22, 2014 at 12:11pm PDT

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Jun 23, 2014 at 2:38pm PDT

Grejs och/eller mojs.

Worth the wait.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Jun 23, 2014 at 2:52pm PDT

Annan hajpad mat jag äntligen fick chansen att testa: Halal Guys kyckling med ris. Lång kö, och eftersom till och med jag hittat hit kan jag fatta varför. Själva maten var smaskig (och extremt billig: 6 dollar). Men den smakade rätt mycket som något man kunnat bli serverad på ett bättre svenskt kebabställe. Kanske borde de skaffa ett sånt istället, New York-borna.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Jun 23, 2014 at 2:31pm PDT

I söndags var jag på New Museum och Rubin Museum of Art. Sedan fördrev jag tiden genom att promenera omkring planlöst i Central Park och ta abstrakta bilder. Samt vara bitter.

Sent på kvällen, när en neongrön eldfluga flimrar förbi och slocknar vid mina fötter djupt inne i Central Parks grönskande labyrinter samtidigt som afrikansk folkmusik ekar över den väldiga reservoarens knottriga vatten, tänds en liten gnista i mig: kanske skulle man bo här ändå.

Sedan slocknar den lika snabbt som den där eldflugan.

Trots att jag är för lokalpatriotiskt fäst vid Tokyo för att ge dem rätt så förstår jag varför folk håller New York som världens häftigaste och bästa stad, det gör jag verkligen. Jag kom hit första gången när jag just fyllt 14, och även om det skulle dröja drygt 14 år till innan jag återvände var det som om en del av mig aldrig lämnade det snöiga, ångande, gnistrande Manhattan.

Det är en klyscha, jag vet. Men det är också det som stör mig med NY, eller åtminstone att skriva om NY: att även om allt inte redan är sagt så är allt JAG kan komma på redan sagt, och av människor som kan formulera sig bättre än jag ens orkar drömma om.

Eller kanske ännu rättare sagt: det är inte konkurrensen som stör mig. Det är att ALLA drömmer om NY, inte bara människor man ser upp till, utan även människor man ser ner på. Varenda person man någonsin avskytt – från gamla klasskamrater till airbrushade mediedouchebags – har också varit här, också drömt om att stanna här, vissa av dem har till och med gjort verklighet av det.

Och även om det tog lång tid för mig att återvända har jag varit här väldigt mycket de senaste åren, åtminstone korta vändor och mellanlandningar, sedan jag själv flyttade till Tokyo och min flickvän nästan samtidigt till Princeton. Vi har pratat om att flytta till NY istället, vi med, om inte annat så av logistiska skäl, men det är förstås tankar som eldats på av ”Million dollar listing NY” och det ständiga, outplånliga surret om ”världens bästa stad” i svenska medier. Ungefär som att man får lära sig att det man ska drömma om inom Sveriges gränser är att bo i Stockholms innerstad, men när man väl gör det så inser man att det är något man velat bara för att andra sagt åt en att man velat det.

Jag trodde att det var annorlunda med NY. Jag trodde att de där drömmarna om att bo här skulle bli alldeles för öronbedövande för att fortsätta förtränga efter en helg på Manhattan, min första sedan 2007. Istället blev det tvärtom: en total mättnad, gränsande till illamående, när jag vandrade runt planlöst på Manhattan efter att mina museer stängt den sista kvällen, väntande på tåget hem till lugna, trygga Princeton.

Det är lustigt: i spelen har det blivit något av en helig graal med världar som lever sitt eget liv och får ens egen input att kännas som en obetydlig kråka i marginalen. I verkliga livet, åtminstone det verkliga livet i NY (så verkligt det nu blir), kan jag tröttna på den känslan väldigt snabbt, jag tittar in som allra hastigast och flyr nästan hals över huvud, bara i korta ögonblick orkar jag doppa huvudet i den där malströmmen av misär och glamour, trängsel och oljud. Sopbergen på trottoarerna, asfalten sprucken som mina händer på vintern. Markiserna med uselt typograferade logotyper. De besynnerliga små gotiska tornen. De förkolnade cykelskeletten från juraperioden som nästan smält samman med asfalten. Gallerfönstren, uteliggarna, de rostiga källarnedgångarna som spärrar upp sina väldiga gap redo att svälja ouppmärksamma turister.

Jag tänker på Spotify-grundaren Daniel Eks Sommarprat, hur han inleder in medias res med att han precis kliver ur en taxi i ”Ny Yaulk”, hur han liksom bär fram orden på silverfat, för det är ju det finaste vi svenskar har, New York. Och jag tänker på hur mycket jag hatar det, trots att jag inte har någon anledning alls att hata Daniel Ek i sig. Hur mycket jag hatar att jag delat drömmen om att flytta hit med, känns det som, hela svenska folket. Jag antar att det är där man hamnar om man följer det här resonemanget till sin slutpunkt, att jag snarare än att hata New York hatar att jag inte är unik.

Tur att ingen annan är det heller.

Åkte västerut härom dagen.

Förbi sierskorna med de handskrivna skyltarna, förbi de kitschiga japanska restaurangerna med namn som ”Katana”, de dammiga, krackelerande gipshusen i ”italiensk” stil, de artificiella små kullarna som konstruerats bara för att någon med väldigt mycket pengar ska kunna bo ovanpå dem, alla ”Mad men”-billboards med texten ”for your Emmy consideration”, de slokande palmerna som det gröna nästan helt bränts bort från, de sandfärgade bunkrarna som rymmer Citibank och spritbutiker och liksom tycks ha svetsats ihop med marken i den svidande varma solen.

På touch-panelen framför mig i taxin hackade hårdkomprimerade streamade reklamklipp för ”America’s got talent”, allt man hörde var klicket av enstaka konsonanter medan juryn applåderade i ultrarapid, publikbruset som att starta och stoppa en dammsugare.

Jag åkte bort från Hollywood, upp i bergen. Taxin en gyllenskimrande pärla i den trögflytande karavan av pickup trucks och Tesla-roadsters som flydde stadskärnan och sökte skydd bland välskulpterade buskage och lilablomstrande violträd i det finmaskiga vägnät som likt asfalterade vener klättrar längs de dammiga sluttningarna. Att komma hit är som att åka in i en vägg av grönska – grönska som är grön på riktigt, istället för sönderfrätt och slokande. Gnistrande nyduschade gräsmattor framför väldiga portar som bara de väldigt rika får passera. Till och med palmerna har ett annat självförtroende här, de sträcker sig upp mot himlen lika majestätiskt som benen på en strider i ”Half-life 2”.

(De här trakterna är inte oväntat minst sagt mytomspunna – på bergen norr och väster om Hollywood lever några av underhållningsbranschens rikaste människor, med utsikt över den smogfyllda prärie som är downtown LA, och här har också vissa av dem – inklusive Sharon Tate – dött under mer eller mindre makabra former. Det var även här du rev den där knarkbaronens lyxkåk i ”GTA V”, samt blev full med mig en stjärnklar kväll efter E3 2006 om du heter Sam Sundberg.)

Men det var inte till denna prunkande lilla oas utanför Hollywoods dammiga hjärta jag skulle, utan ännu högre upp bland bergen, tills jag såg de bländvita byggnaderna klättra på klippavsatserna som futuristiska katedraler. Platsen som det av någon anledning tagit mig 12 LA-resor att hitta till, trots att den anses vara regionens främsta sevärdhet: Getty-centret. Högt ovanför sierskorna med de handskrivna skyltarna och de krackelerade ”italienska” husen; myllret på så långt avstånd att det plötsligt såg ganska vackert ut, som en bädd av pärlor i dalgången intill Stilla havet.

Kanske är det inte enbart hela Getty-komplexets skönhet som gör att jag saknar adjektiv att klä det i, utan även det faktum att mitt ordförråd efter en vecka på E3 är lika tomt som mina Red Bull-tankade energidepåer.

Så jag gör nog så att jag låter följande sju bilder säga det jag själv skulle behöva långt mer än 7000 ord för att göra rättvisa.

Mitt hotell i LA är så pretentiöst att det bara serverar mexikansk Coca-Cola.

Varför mexikansk? Jo, för att den, till skillnad från den amerikanska varianten, uppges vara sötad med riktigt socker istället för den lokala delikatessen ”high-fructose corn syrup”.

Mina avtrubbade smaklökar låter dock hälsa att den, även om den visserligen är refresco så det räcker, smakar som vilken cola som helst.

Men den kostar åtminstone inte 100 spänn.

I säkert 20 minuter pratar min vänlige etiopiske taxichaufför på om Etiopien, om Sverige, om läget i hans nya hemland.

Sedan spänner han blicken i mig:

– Vet du vad som är problemet? JUDARNA.

Nej, jag är inte kvar i Japan längre.

Och kanske ska jag vara tacksam för det – inte bara för att jag med nöd och näppe undkommer den förhatliga regnsäsongen, utan även för att inga antisemitiska utfall i världen kan få West Hollywood, nästan varenda kvarter veckan till ära doppat i regnbågsfärger, att kännas som en mer exkluderande plats än Japan.

Kontrasten blir särskilt skarp när man flugit in direkt från stela, välordnade Tokyo – och okej, det låter som en klyscha att säga så, men det gör det inte mindre sant. Resan ut till flygplatsen med Narita Express-tåget plöjde som ett tvärsnitt rakt genom stan, som att se en 30 lager hög bröllopstårta i genomskärning. Skyskrapor av glas, skyskrapor av stål och betong, skyskrapor som ser ut att enbart bestå av byggnadsställningar, skyskrapor med hål i, skyskrapor som det ser ut att växa andra skyskrapor ut ur. Ibland blir man mätt på det där.

Men eftersom jag lyfte först 19.15 förlorade resan lite av sin eskapistiska magi. Jag är van vid att i gryningen promenera genom folktomma gator, skallret av min väska mot den ojämna asfalten som ensamt ekar mellan fasaderna, ner till Shinjuku-stationen och sedan ytterligare en kilometer eller så efter spärrarna, fram till den avlägsna Narita Express-perrongen – hela vägen utan att se nästan en enda själ. Den här gången var det helt vanlig rusning hela vägen, i synnerhet nere på stationen, där folk vällde fram från alla riktningar, ut ur tunnlar jag inte ens visste existerade.

På tåget, som brukar vara precis lika knäpptyst som resten av stan där omkring fem-rycket, kryllade det av pratglada utlänningar som gjorde sitt bästa för att överrösta konduktörens sprakande svada i högtalarna, minuter åt gången av mer eller mindre överflödig information som 50 procent av passagerarna ändå inte har en chans att förstå, och vars avsändare låter som en geting med japansk brytning.

Men frågar man min etiopiske taxichaufför var det säkert judarnas fel, det med.

Undrar vad jag ska köpa för present till E3.

Nästa vecka firar vi nämligen vårt tioårsjubileum.

Just nu är det tionde året i rad som jag sitter kvällen före avfärd och bockar av mina E3-rutiner: packar väskor fulla med elektronik och badkläder, sorterar scheman och biljetter och inbjudningar, köper musik att sy ihop en enorm E3-playlist av.

Om du läser det här behöver jag knappast förklara för dig vad det är som är så speciellt med E3. Varför ingen spelmässa – inte ens betydligt mer exotiska Tokyo Game Show eller betydligt mer välbesökta Gamescom – har samma magiska, solbrända skimmer.

Är du som jag minns du hur du också slet plasten av Super PLAYs klassiska E3-nummer på 90-talet, kanske särskilt det med omslag i rött vitt och blått och rubriken ”SUPERHJÄLTAR”, som signalerade att det nya konsolkriget verkligen var igång på allvar, att framtiden var här nu, eller om inte här så åtminstone i de där gnistrande glasbyggnaderna som sprängde sig upp ur Los Angeles palmpepprade asfalt.

På tisdag kommer den vara där igen. Och efter tio år och lika många vändor till de där mässhallarna är det fortfarande lika kittlande att tänka att jag kommer vara där med den.

Bilden ovan: jag och min Super PLAY-tröja och min bonniga frisyr utanför E3-mässhallarna, i juni 2005. Foto: Mats Nylund.