Det ligger en ficklampa istället för en bibel i skrivbordslådan här på hotellrummet. En subtil påminnelse om att min bristande överlevnadsinstinkt skickat mig från en spricka mellan kontinentalplattorna till en annan.

Samt ytterligare en påminnelse om att jag är nära Där Det Händer, eller i detta fall Där Det Kan Hända. (”Det”: den djupt ocharmiga naturkatastrof som den lokalproducerade storfilmen ”San Andreas” just nu låter explodera på biodukar världen över.)

Jag lånar både formuleringen och filosofin från Filip & Fredrik, som jag lätt återkommer till när jag är här eftersom de flera gånger pratat om sina resor i ungdomen till just Los Angeles, för att bo just på The Standard, just för att vara nära Där Det Händer. En känsla som får luften att spraka i hela Hollywood, oavsett om man promenerar bland palmskuggade arkitektritade miljondollarvillor uppe bland kullarna eller sicksackar mellan skummisar på väg till McDonald’s. Jag läser ”The men who would be king” och hajar till när det står att Jeffrey Katzenberg bodde (bor?) söder om Sunset Boulevard, precis som jag. Några kvarter norrut (och uppåt, som i uppåt i luften) breder Hollywood Hills ut sig, med sina kringelkrokiga ”bird streets” där filmstjärnor och -moguler trängs i ”gated communities” med utsikt över hela LA:s neonglimrande prärie.

Vis av erfarenhet begriper jag att denna obegripliga krock mellan rikedom och misär, svala pasteller och ingrodd smuts, tappar sin laddning om man stannar här för länge. Just därför känns det också extra privilegierat att dyka in i denna lilla värld bara då och då, en vecka åt gången, och flyga hem igen innan hjärnan hunnit kalibrera om sig för att svälja och smälta alla intryck, som en orm som krokar loss hela underkäken för att svälja en spädgris. (Lustigt nog var det ganska exakt så här jag beskrev Tokyo i mina första artiklar därifrån för tio år sedan.)

Och Hänt är precis vad saker har gjort den senaste veckan.

Till att börja med har det varit ett väldigt roligt E3. Det kanske låter som en självklarhet, men när det blir för många möten, för mycket spring, för mycket trumhinnespräckande trailermusik, för många pr-människor som i kör berättar för en vad man ska tycka och skriva samt för få spel är det en arbetsplats som inte direkt gör underverk för ens mentala hälsa. Det här har dock vägts upp av att jag gjort ett gäng väldigt roliga intervjuer (roligast av alla: frispråkige Playstation-chefen Jim Ryan), sett ett gäng väldigt roliga presentationer samt förstås testat ett gäng väldigt roliga spel. När man får upp pulsen lite och allt bara klaffar, då är E3 som en perfekt speedrun genom ”Mirror’s edge”, där man kutar från monter till monter, intervju till intervju, presentation till presentation med perfekt tajming. (Kutar? Ja, bokstavligt talat: Los Angeles Convention Center spänner över 80 000 kvadratmeter.)

Jag nämnde ju förresten min barndomsvän Peter Forsman i ett tidigare inlägg. Gissa vem som fick hålla mig i handen genom hela min ”Star wars: Battlefront”-session? Och gissa om det kändes ännu mer surrealistiskt än att bara träffa honom i LA (istället för Tokyo eller Stockholm). Liksom, jag har varit på E3 elva år i rad nu. Det är en tradition som är kirurgiskt separerad från allt som har med Sverige och min uppväxt att göra. Att dessa två sfärer plötsligt överlappar varandra, hjärnan kan inte riktigt få ihop det.

Utöver E3 har jag inte hunnit med så mycket. Eller rättare sagt ingenting alls förrän hela spektaklet var över för i år. Efter sista mässdagen firade jag med Pär och Victor från Reset Media här uppe i Hollywood, fast en bit österut, vid de värsta turiststråken, med stjärnor på marken och skit (Victor behövde åka och jobba i närheten, annars hade vi förmodligen inte utsatt oss för just den miljön). Det var dock kul, vi började på baren Pig ’n’ Whistle (som tydligen finns i Stockholm också, av alla ställen?!) där vi råkade ut för en ny bekantskap i form av Gambino, som namnet till trots kommer från Mexiko, och som hade suttit vid baren och druckit sedan 10.00. Vilket kan vara en av anledningarna till att han uppfattade ungefär 8 procent av allt vi sa och trodde att Sverige och Australien var samma sak. Men han var väldigt snäll och så, och ärligt talat är det kul att drabbas av annan lokalbefolkning än skyttelchaufförer, taxichaufförer och Uber-chaufförer.

Efter Pig ’n’ Whistle försvann Victor till utställningen I am 8-bit i hipsterdistriktet Silverlake medan jag och Pär fortsatte utforska det lokala kroglivet. Först gick vi till en uteservering i en gränd (charmigt) som stängde 21.20 (berätta gärna för mig hur man blir klok på alkohol-lagarna i USA), sedan en ganska pretentiös (och faktiskt extremt bra) restaurang vid namn Birch, där vi åt lite middag, varpå jag klämde i mig mitt livs kanske godaste taco tvärs över gatan. När Victor väl återvände var han härjad efter att ha försökt få tag på en taxi i 2,5 evigheter för att till slut ge upp och tråckla sig tillbaka via buss, tunnelbana och promenad. (Typ den enda myt om LA som visar sig stämma när man kommer hit är att det är en hopplöst stor stad – inte direkt i klass med Tokyo, men frånvaron av fungerande lokaltrafik gör att alla avstånd känns enormt mycket längre.) Vi såg dock till att pigga upp honom genom att slumpa vi in oss på en väldigt mörk och mysig bar vid namn Boardner’s innan vi efter några cocktails återvände till Pig ’n’ Whistle för att genomlida deras alldeles för offentliga karaoke tills de stängde. Jag gillade det stället ändå, det var en liten upplevelse att sitta mer eller mindre ute på gatan och studera den lokala faunan på nästan obehagligt nära håll (inklusive uppemot ett dussin polisbilar som ylade förbi i tät procession, till klientelets stora förvirring). Och efter allt mitt tjat om att vara Där Det Händer så är det otroligt befriande att få komma ut i friska luften och beblanda sig med lite as efter en serie solitära skrivkvällar på hotellrummet. Vi blev så inspirerade att vi satt kvar tills stället stängde. Precis innan det hände lyckades vi lokalisera Gambino vid baren, 14 timmar efter att han tagit sin första drink på precis samma ställe. Vilken trooper.

Till min oändliga förtjusning har jag utöver detta hunnit återse mina älsklingar Lacma (Los Angeles County Museum of Art) och Getty Center, dessa gnistrande, grönskande monument mitt i Los Angeles solblästrade öken av smuts och betong. Lacma-besöket kunde omöjligen toppa det för två år sedan – mitt första, då den allmänna fascinationen inför hela komplexet spetsades med en specialutställning om Stanley Kubrick, tiotals rum SPRÄNGFYLLDA med rekvisita från alla hans filmer (inklusive en eller två som aldrig ens färdigställdes). Den här gången hade de inga tillfälliga utställningar alls, vilket visserligen gav mig chansen att äntligen utforska varenda kvadratmillimeter av de permanenta samlingarna (inte lika imponerande som på Met i Central Park, men ändå rätt sinnessjuka, med en bredd – och en lika modern som exotisk inramning, med palmer och piazzor mellan de olika byggnaderna – som inget museum i Japan kommer i närheten av). Efter tre besök på lika många år kan jag äntligen luta mig tillbaka och invänta att ”100 procent”-achievementet ska poppa. Dessutom spelades det mysig livejazz ute på innergården när jag gick från byggnad till byggnad.

Getty Center var lika fantastiskt som när jag besökte det första gången ifjol (och tydligen kände mig tvungen att tömma precis hela ordförrådet i ett enda blogginlägg efteråt). Det är en plats som bara tar andan ur en, en serie retrofuturistiska bunkrar som placerats ovanpå ett berg man får åka monorail upp längs. Det närmaste konstvärlden kommit ett eget litet Disneyland (beläget bara några mil ifrån originalet i grannstaden Anaheim). Jag inledde besöket med en guidad tur den här gången, vis av erfarenhet från mina senaste besök på Met. Solen var så mördande att de delade ut paraplyer inför rundvandringen, som var tvungen att äga rum utomhus eftersom den fokuserade på Richard Meiers bokstavligt talat monumentala arkitektur. Paraplyer som var slut när jag väl började köa. Men överlevde gjorde jag, och sjukt fascinerande var det. Just den bländvita (förlåt, ”Getty-vita”, som Meier döpte färgen till) arkitekturen är tveklöst det häftigaste med Getty-centret, hur den svala 80-talsfuturismen – klädd i aluminium och travertin som brutits i samma stenbrott som den som användes till Fontana di Trevi, Peterskyrkan och Colosseum (!) – clashar med de rikt utsmyckade interiörerna, som emellanåt inkluderar hela rum som importerats från europeiska palats. Det är lika surrealistiskt som det låter, speciellt med hela Los Angeles, och allt som Händer där, som fond.

Apropå saker som tar andan ur en, om än i lite mer blygsam skala, så hann jag med två biobesök också (sjukt späckad vecka, jag vet): ”Jurassic world” och ”Mad Max”. Den förstnämnda var Imax-versionen, som jag alltså såg med Peter på Chinese Theatre redan första kvällen, efter vår Saddle Ranch-middag med Martin Lindell. Sjukt dum film, men blev inte alls så besviken som jag hade väntat mig (första ”Jurassic park” är nog den film jag älskat mest här i livet, kanske näst efter ”Lost in translation” – även om detta älskande skedde när jag var typ 11–12). Förutom på effekterna. Hisnande att moderna storfilmer fortfarande inbillar sig att datorgrafik är den bästa kryddan, oavsett råvaror. Hälften av scenerna, även de utan dinosaurier, såg helt sinnessjukt artificiella ut. Löjligaste jag sett på bio sedan ”The hobbit”, där skarvarna mellan skådespelare och renderade miljöer var lika subtila som i ett Mega CD-spel från 1993. (Alltså, jag fattar på riktigt inte. Är det bara jag som stör mig på det här? Tänker ingen annan på hur färger, ljussättning och upplösning blottlägger att det bokstavligt talat är två skilda världar som mosats ihop i en datamaskin av en töntig nörd?) ”Mad Max” var dock bara rolig och bra på alla sätt och vis, till och med rätt snygg förutom några kassa effekter precis i början. Tveklöst årets filmupplevelse, av de två filmer jag sett i år (”Jurassic world” och ”Mad Max”).

En fantastisk resa har det varit, men efter en vecka här i hetluften (samt dubbel bemärkelse) är jag, precis som varje år, så omtöcknad av oljud, solsting och intryck att jag kommer bli sängliggande med syrgasmask om jag inte flyr tillbaka ut i verkligheten snart igen. För även om jag uppskattar att en gång per år doppa tårna i all denna elektricitet ska det bli ännu skönare att komma hem till en liten skokartong i Shinjuku där det mest dramatiska som kan Hända är att en lampa går i hallen eller att curry-leveransen tar 35 minuter istället för 30.

DAG 6

(mer…)

Åkte västerut härom dagen.

Förbi sierskorna med de handskrivna skyltarna, förbi de kitschiga japanska restaurangerna med namn som ”Katana”, de dammiga, krackelerande gipshusen i ”italiensk” stil, de artificiella små kullarna som konstruerats bara för att någon med väldigt mycket pengar ska kunna bo ovanpå dem, alla ”Mad men”-billboards med texten ”for your Emmy consideration”, de slokande palmerna som det gröna nästan helt bränts bort från, de sandfärgade bunkrarna som rymmer Citibank och spritbutiker och liksom tycks ha svetsats ihop med marken i den svidande varma solen.

På touch-panelen framför mig i taxin hackade hårdkomprimerade streamade reklamklipp för ”America’s got talent”, allt man hörde var klicket av enstaka konsonanter medan juryn applåderade i ultrarapid, publikbruset som att starta och stoppa en dammsugare.

Jag åkte bort från Hollywood, upp i bergen. Taxin en gyllenskimrande pärla i den trögflytande karavan av pickup trucks och Tesla-roadsters som flydde stadskärnan och sökte skydd bland välskulpterade buskage och lilablomstrande violträd i det finmaskiga vägnät som likt asfalterade vener klättrar längs de dammiga sluttningarna. Att komma hit är som att åka in i en vägg av grönska – grönska som är grön på riktigt, istället för sönderfrätt och slokande. Gnistrande nyduschade gräsmattor framför väldiga portar som bara de väldigt rika får passera. Till och med palmerna har ett annat självförtroende här, de sträcker sig upp mot himlen lika majestätiskt som benen på en strider i ”Half-life 2”.

(De här trakterna är inte oväntat minst sagt mytomspunna – på bergen norr och väster om Hollywood lever några av underhållningsbranschens rikaste människor, med utsikt över den smogfyllda prärie som är downtown LA, och här har också vissa av dem – inklusive Sharon Tate – dött under mer eller mindre makabra former. Det var även här du rev den där knarkbaronens lyxkåk i ”GTA V”, samt blev full med mig en stjärnklar kväll efter E3 2006 om du heter Sam Sundberg.)

Men det var inte till denna prunkande lilla oas utanför Hollywoods dammiga hjärta jag skulle, utan ännu högre upp bland bergen, tills jag såg de bländvita byggnaderna klättra på klippavsatserna som futuristiska katedraler. Platsen som det av någon anledning tagit mig 12 LA-resor att hitta till, trots att den anses vara regionens främsta sevärdhet: Getty-centret. Högt ovanför sierskorna med de handskrivna skyltarna och de krackelerade ”italienska” husen; myllret på så långt avstånd att det plötsligt såg ganska vackert ut, som en bädd av pärlor i dalgången intill Stilla havet.

Kanske är det inte enbart hela Getty-komplexets skönhet som gör att jag saknar adjektiv att klä det i, utan även det faktum att mitt ordförråd efter en vecka på E3 är lika tomt som mina Red Bull-tankade energidepåer.

Så jag gör nog så att jag låter följande sju bilder säga det jag själv skulle behöva långt mer än 7000 ord för att göra rättvisa.