Jag hade glömt hur ensamt det kan vara att gå och handla mitt i sommaren i en knäpptyst Stockholmsförort.

Det försiktiga frasandet i lövverken, suset av avlägsen trafik, ljudet av inga människor alls.

Inne i stan är det nästan ännu värre, så folktomt att det knappt går att föra en konversation utan att det förhatliga ordet ”zombieapokalyps” förr eller senare väljer att förekomma. (Tur att det ändå inte finns någon att föra en konversation med.)

Men jag gillar det, på samma sätt som jag gillade att komma hit i julas, när allting också var lite mer magiskt än man mindes det – eller kanske snarare precis lika magiskt som man mindes det, eftersom alla minnen man har av sin hemstad förstås är ganska hårt retuscherade.

Vackert är det också. Utöver magin, alltså.

Jag befinner mig förresten på Islandstorget, ett torg av Islandskaraktär halvlångt utanför Stockholm. Det känns ungefär som när jag bodde i min allra näst första lägenhet i Älvsjö, en sjö av älvkaraktär, ungefär lika halvlångt åt ett annat håll. Förutom att folk faktiskt vet att Älvsjö existerar, Islandstorget har ingen jag hört talas om hört talas om.

Det blev i vilket fall som helst mycket handlande i Älvsjö. En gång, också mitt i sommaren, gick jag och handlade en pizza. På vägen hem blåste det så mycket att kartongen fläktes upp och pizzan seglade ner på asfalten, med fyllningen neråt. Då blev jag ännu mer ledsen än jag redan var av att just ha flyttat till Älvsjö och vara väldigt ensam mitt i sommaren och tystnaden halvlångt utanför stan.

Tur att jag har den här bloggen så jag kan dela med mig av dessa rafflande rapporter.