Flighten hit var full.

Det var jag också.

Och mitt dimmiga första intryck är nog också förklaringen till att jag sedan ägnade Las Vegas-bloggens första inlägg åt att slentriandissa föremålet för Las Vegas-bloggen.

Nu när jag varit ute och grillat skosulorna på The Strips glödheta asfalt i några timmar är jag kanske inte riktigt euforisk, men ändå oväntat förtjust i Nevada-öknens skitiga kronjuvel.

Egentligen har vi – jag, syster, systers kollegor samt deras kursdeltagare (de är alltså här för att arrangera fotokurs) – inte ägnat kvällen åt annat än att vingla fram och tillbaka mellan, samt bli väldigt besvikna på, olika barer. Men bara DET är ett rätt hisnande äventyr i Las Vegas, som verkligen ÄR ett Disneyland för vuxna, jag har inte fattat förrän nu – mitt i den kokande smeten av temarestauranger, videobillboards stora som parkeringsplatser och romerska palats i plywood – att det inte bara är en klyscha, utan sanningen. Och eftersom jag älskar Disneyland är det väl ganska naturligt att jag trivs rätt bra i Vegas också.

Imorgon ska vi bada i hotellpoolen, åka berg och dal-bana ovanpå Beatas (systerns) sinnessjuka tivoli-komplex till hotell och äta buffé med ”över 500 rätter” på Caesars Palace, en temapark som äter upp typ halva stan, så stor att den får Beatas hotell att likna en skokartong inuti en lite större skokartong.

Och någonstans mitt i allt det där ska vi väl se om vi inte kan klämma in lite eufori också.