Ja tjenixen.

Idag har ännu mindre hänt än i förra inlägget. Alltså, så trött som jag varit på sistone, det liknar ingenting sunt. Iofs har det ju varit ett riktigt jävla skit-sistone, så det är inte särskilt konstigt att jag varit trött på det.

Det var iaf kul att lämna lägenheten lite härom dagen. Jag är så besatt av Roppongi, egentligen borde jag nog bo där. Nu senast åt jag rätt god mat samt drack goda drinkar samt posade framför Godzilla med Kami. (Godzilla: inte riktigt lika cool som Gundam-roboten i ”””naturlig””” storlek på Odaiba.) Sedan tog hon sista tåget hem, varpå jag gick tillbaka in i Tokyo Midtown-komplexet för att låna toaletten samt handla lite mat och sånt i deras extremt fina och fräscha (och dyra) supermarket. Det var inte riktigt kvällens höjdpunkt, men nästan! Jag vill ju bo i Midtown, men närmare än så här kommer jag nog aldrig. Och det känns ännu mer synd än vanligt, för det var bara ännu härligare att vara där när det var sent på kvällen och nästan helt folktomt.

Nåväl. Idag har jag som sagt inte åstadkommit mer än att vara trött. Eller jo, jag läste ut Piers Morgan-boken, den var rätt dålig men rätt underhållande också. Började läsa en bok på typ 900 sidor som jag aldrig kommer bli klar med, precis som den gamla Lovecraft-tegelsten som jag köpte ca 2008 och än idag hackar av små flisor från någon gång per år. Funderade på att ta ett bad, eftersom det kan vara nice när man är trött och vill läsa lite i lugn och ro, men kom på att det fortfarande är högsommar samt att jag inte alls vill läsa lite i lugn och ro.

Apropå inre frid så fick jag tre i stort sett helt oläsliga mail härom dagen från Skatteverket som verkade antyda att mina skattebesvär äro till ändor (med anledning av ”sex månaders regeln”). Jag kommer vara väldigt glad över detta tills jag inser att jag läste fel.

Övervägde tidigare idag att spela lite ”Killer instinct”, men kom på att jag inte pallar mer utan sticka, trots att det är rätt bra. Vet inte om jag pallar köpa sticka heller, eftersom jag redan börjar bli tokig på att strimlan knappt går att städa för att jag har så mycket bråte här. Och då har jag ändå köpt i stort sett INGENTING sedan jag flyttade till Japan, utöver några sneakers, typ. Verkligen ett under av återhållsamhet, eller så har jag bara tröttnat på att älska att äga. I vilket fall som helst förtjänar jag en medalj (av sneakers).

Men det blir nog en sticka ändå till slut, för jag har lite fölk här som jag i evigheter tänkt spela massa ”Street fighter” med, men varje gång det blir aktuellt gör jag mig svår genom att jobba och förhala saker, ty sån är jag (extremt lättstressad när folk vill boka in saker).

Oj, det är nog bäst att jag sätter en punkt eller två. Det skulle ju bli ett uselt blogginlägg av det här, inte en bästsäljande roman.

Dammade av en gammal klassiker idag (mitt balkongräcke).

Annars har det inte varit så mycket dramatik sedan jag kom hem förra helgen. Förutom att jag nog varit närmare att jobba ihjäl mig än någonsin tidigare, eller åtminstone sedan 2011. I slutändan känns det ändå värt det, jag har nämligen en klausul i mitt kontrakt som innebär att jag får betalt.

Men det har varit frustrerande att komma hem från min +++++-resa genom Sverige, med rätt svårartad Tokyo-törst, och sedan bara stänga in sig i strimlan i en vecka. Tokyo är bara några skyskrapor vid horisonten och en massa oljud härifrån. Ibland har jag gått ut på balkongen och blivit alldeles lyrisk av den varma, blöta luften och alla minnen den för med sig. Sedan har jag lommat tillbaka in i min lilla luftkonditionerade sensory deprivation chamber igen, oförmögen att njuta av att jag har världens i särklass näst bästa stad på armslängds avstånd.

Ikväll ska jag dock få lämna lägenheten till slut. Ska träffa Kami vid Tokyo Midtown i Roppongi, där hon jobbar. Hon slutar jobba 21.15! BRA. Värsta jag vet är när folk vill bemöta mig 16.30. Vi ska till en bar/restaurang där i närheten som är hennes nya favvo. Också bra, jag gillar när lokalbefolkningen visar mig till sina smultronställen nästan lika mycket som jag gillar att visa gäster från Sverige till mina. Det här betyder även att jag kan ägna kvällen åt att dricka skräckgift på egen hand tills jag åker till Roppongi. Tyvärr är jag även helt sjukt trött efter min nära döden-arbetsvecka, så det här med sprille kan mycket väl bli det som knuffar mig över kanten (och ner i graven).

Nu ska jag dricka konjak med Darth Vader-formade isbitar och kolla på ”Game of thrones” (+++), precis som man gjorde på medeltiden. Hej för evigt och/eller på en stund.

(mer…)

Gick igenom några månader av mitt mästerliga Instagram-flöde och konstaterade, bland alla bländande unika bilder på solnedgångar och cocktail-glas, att det senaste året verkligen måste ha varit det bästa i mitt liv, åtminstone sånär som på 2005. (Visst minns du gamla goda 2005?) Många resor och museibesök har det blivit, vilket är det enda jag värderar i livet, förutom fyllor.

Det är bra just nu också, jag dväljs för närvarande järnet uppe i föräldrarnas hus i Norrland medan resten av familjen är ute på äventyr. Det finns katter här, så +++++.

Tyvärr (för min läsare) så har jag verkligen 0 impuls att skriva om vad jag går igenom för närdväljande. Jag fyller på det där Instagram-flödet då och då, retweetar lite retweets, skickar lite arga mail, i övrigt vill jag knappt att omvärlden ska veta att jag finns.

Utöver detta så läser jag bilderböcker, lyssnar på så kallade pc:s och smaskar i mig en massa Sverige-exklusiv mat dagarna i ända. Med fördel ute i solen här på vår gård, med nackdel inne i mörkret på kvällarna, som nu.

Ser dock fram att, när jag väl återvänt till Tokyo nu snart, skriva ett gäng jävligt slappa bildtexter om vad mer jag egentligen haft för mig i sommar.

Ni får dväljas i frid så hörs vi om ett par veckor.