Faktiskt helt sjukt god, den här. Kiwi-läsk! Vänligen uppfinn skiten ur denna uppfinning, Sverige.

Vaknade med ett halvt kilo krossat glas i halsen.

Priset man får betala när man trots bronkitkänningar är så bekväm av sig att man väljer att ligga och blästras med snustorr ac-luft hela natten. Tyvärr är det omöjligt att göra annat nu när det japanska klimatet, utöver enstaka askregn, plötsligt präglas av en ångande svettig högsommar-revival.

Själv har jag dock varit relativt förskonad från dessa otyg eftersom suttit inlåst i min lilla skokartong i stort sett konstant sedan början av förra veckan. Först för att jag behövde jobba så satans mycket, vilket nådde något slags kulmen när jag tvingades tillbringade 26 timmar i sträck framför datorn i torsdags–fredags. Vid det laget hade jag redan hunnit bli rätt dålig i halsen, så resten av helgen ägnades inte åt några romerska orgier för att fira att arbetsveckan var slut, utan åt att ligga och snörvla och hosta febrigt mitt under ac-utblåset (för jag dör ärligt talat hellre av luftrörsinflammation än värmeslag). Fast det blev aldrig värre än att jag behövde ligga still en hel del och hade rätt ont i halsen. Förrän imorse, vill säga. Men till och med då gick det över rätt snabbt. Det låter kanske inte som världens mest rafflande anekdot, detta, men jag brukar drabbas av väldigt plågsam bronkit minst en gång per år, inte sällan precis inför en riktigt jävla lång flight (apropå torr luft), varpå flera veckor av konstant kruppande brukar följa. Så det är en fantastisk lättnad att slippa hela den där ritualen nu. Inte för att jag har några resor att se fram emot, så hellre nu än typ i jul.

Annars har det nog inte hänt så mycket bloggvärdigt sedan sist, eller det avhandlar jag isåfall i separata inlägg sedan. Har inte träffat en levande själ sedan förra helgen. Rätt skönt, men önskar att anledningen hade varit något roligare än konstant jobb och sedan halvkonstant krupp. Inga museer eller shoppingrundor eller promenader har jag hunnit med. Men det ska det bli ändring på den här veckan! Och så ska jag få lite sällskap också, för idag kommer det hit en herre som ska kolla att min sprinkler och nödstegen ute på balkongen fortfarande funkar. Hoppas bara jag inte råkar hosta en massa glas i ansiktet på honom.

UPPDATERING::: Nu har sprinkler-mannen (världens sämsta superhjälte) varit här. Kul med sällskap, men jag blev lite sugen på att skita på mig när min intercom mitt i allt började tjuta ”Det brinner!!! Det brinner!!!” Tydligen en ny del av testproceduren, för det har aldrig hänt när de varit här förut. Jag ska ta reda på hur de triggade den där signalen och sedan gå runt och utsätta mina grannar för samma bus tills de betalar mig fem miljoner kronor.

En mörk skepnad flög förbi utanför fönstret förut. ”En invandrare!” tänker Jimmie Åkesson om han läser det här. Tror dock chansen är större att det var en sån där satans monstergeting som jag hade besök av härom året. Herregud vad glad jag är att jag upptäckt min myggnätsdörr sedan dess.

Annan dramatisk grej inträffade igår, nämligen en ovanligt stor jordbävning. Det gungade tydligen t o m nere på marknivå (de flesta jordbävningar som känns uppe hos mig gör inte det nere på gatan). Rätt lång och ihållande. Årets största, tror jag. Men jag har slutat oroa mig så länge det inte skakar i höjdled. Och egentligen lär jag väl inte oroa mig så fruktansvärt mycket när det händer heller. Berömda sista ord, jag vet.

Annan glädjande grej är att jag passade på att lämna huset idag, trots att jag egentligen borde ha suttit hemma och jobbat. Åkte närmare bestämt ut till Harajuku för att middaga med en svensk kollega, Levels redaktionschef Pär Villner, som är här för att gå på TGS. Han hade passat på att besöka bland annat Kyoto, Nara och Osaka också. Lät mysigt. Kul att träffa honom igen, vi har jobbat på samma tidning en gång i tiden (dock inte samtidigt, eftersom vi var DÖDSRIVALER), så vi satt i minuterna många och pratade gamla minnen samt åt goda burgare på Great Burger. (Jag begick dock misstaget att beställa in deras mint-shake. Gott i teorin, men tyvärr använder de vanlig mynta istället för äkta husmanskemikalier.)

Sedan promenixade jag hem genom det kallsvettiga mörkret och svaldes av min lilla kokong igen.

Svarta hamburgare är det minsta av våra problem.

Men nu tycker jag vi vänder blad, ungefär som ni gör på era bloggar.

Vi kan ju börja med att bläddra bakåt.

Jag vaknade rätt sent igår, vilket var lägligt eftersom valbevakningen pågått hela natten japansk tid. Så jag har legat här i sängen och gamat Xbox One (bra konsol, katastrofalt gränssnitt) medan jag lyssnat på diverse valvakor. Lika delar mys och depp, honung och arsenik. Och den sistnämnda smaken blir nog den som sitter kvar, eftersom jag egentligen borde ägnat natten åt att jobba. Men jag gav mig själv dispens pga tingens tillstånd. Vilket jag nu får äta upp resten av dagen, medan ni andra roar er med att drömma oroliga drömmar om Hitler.

Vet inte om jag ska säga så mycket om valet, egentligen. Även om det tydligen blivit det här inläggets nyckelord. Spännande var det, och sorgligt blev resultatet. Jo, en grej: vilket stelt och uselt segertal han höll, vinnarn. Jag har knappt följt kampanjerna alls, så visste inte att han var en så himla kass retoriker. Inte för att det borde spela någon roll! Ändå besviken på att jag inte fick bättre underhållning när jag verkligen behövde någonting att trösta mig med.

Aja. Tur att man bor på andra sidan jorden så man kan glömma att allt det här någonsin hänt, förutsatt att man slutar följa/jobba för svenska medier, samt klipper kontakten med samtliga vänner och familjemedlemmar hemma i Sverige, samt sticker ut ögonen.

Om vi bläddrar framåt så har jag först en helt bedrövlig vecka att se fram emot, och sedan kan jag trösta mig med en till. Men det blir säkert bra, jag gillar på något sätt när man vet att man har en viss mängd stress och allmänt lidande framför sig, och exakt när eländet kommer ta slut (samt hur: med en hjärtattack he, he, he). Jag kommer vara så sjukt lättad om ett par veckor, alltså. Och några ljuspunkter mitt i allt detta: idag kommer en av mina gamla klasskamrater tillbaka till Tokyo efter ett drygt år hemma i Sverige. Han ska vara här i minst ett halvår, försöka komma in på något slags universitet. Alltid kul när den här himla visumkarusellen resulterar i att någon faktiskt kommer tillbaka snarare än spottas ut. Och han är inte ensam, för en annan av våra gamla klassisar har också just återvänt! Sällsynt jackpot, alltså. Men som vanligt kan inte Japan ge något utan att samtidigt ta tillbaka något annat. Samma kväll som den sistnämnde firar sin återkomst från Frankrike arrangerar en annan fransk bekant sin avskedsfest eftersom han nu varit här i ett år och därmed kan dra åt helvete vad kejsaren anbelangar. Nåväl. Kanske kan han finna tröst i att han bara behöver gräma sig över detta resten av livet, sedan kan han pusta ut.

Fick en konstig smak i munnen förut när jag kollade på ”Breaking bad”. Smaken av… solsken. Solsken och tacos. Jag började följa ”Breaking bad” förra sommaren, när jag var på semester i Mexiko med Susanna. Sedan dess har jag knappt sett ett avsnitt utan henne, och för det mesta inte utan att vi suttit någonstans i Nordamerika och smaskat i oss tacos samtidigt. Nu sitter jag istället i ett kyligt, regnruskigt Tokyo och äter havregryn med mjölk för mig själv.

Omtumlande år, detta. Mycket flängande fram och tillbaka (både geografiskt och viktmässigt!!!). Upplever något slags jetlag-liknande effekt, det är som om bitar av hjärnan blivit kvar i länderna jag tillbringat hela sommaren i. Lite vemodigt. Men det får iofs också till följd att jag blir helt överlycklig så fort jag går utanför dörren (förutsatt att jag inte glömt paraplyet) och påminns om allt jag har att återupptäcka här nu. Bara en sån sak som att jag plötsligt tar spontana promenader i random riktningar när jag egentligen bara ska ut och handla mat. Som idag, när jag behövde fylla på mjölkförrådet, och det förvandlades till en liten expedition längs de outforskade bakgatorna i Nishi-Shinjuku, där jag blev helt lyrisk av att gå runt bland de små dunkla husen där det klirrades och mumlades diffust från övervåningarna, och där en vintage-leksaksaffär kan ligga mer eller mindre vägg i vägg med en sån där laundromat och en snofsig vinbar och en shinto-helgedom (beroende på hur många väggar vintage-leksaksaffären har). Älskar att bara vara här just nu.

Å tredje sidan ser september ut att bli årets segaste september. Men sedan ska nog allt vara frid och fröjd, förutsatt att jag får ett visum eller två. (Behöver förnya mitt amerikanska också eftersom jag skaffat nytt pass.)

Helgen har jag ägnat åt att ligga ner och kolla på serier och lyssna på podcasts och gama videogam. Väldigt skönt, fast jag behöver lite miljöombyte nu, känner jag.

Manga-filmen jag såg härom dagen var rätt bra! Eller det är rättare sagt en manga-serie som jag ”fick” av den efterhärmlige Mr Pokemon (vill du härma honom, spela jättemycket ”Pokemon”). Och ”bra” är väl kanske att ta i. Men den har fått mycket uppmärksamhet inom manga eftersom den handlar om folk med stora ögon och roliga hårfärger och pipiga röster. Den gjorde mig sugen på att se fler manga-filmer, och kanske sippa lite på en god champagne från Bourdeaux-distriktet, eller varför inte en riktigt fin skotsk bourbon, varpå jag avnjuter en härlig anime-serietidning.

Hej svejs från den här tjockisen!

Jag brukar skriva och/eller blogga en del om hur underbart det är att bara vara ute på stan och göra inget särskilt i Tokyo, för att det är något med vädret och atmosfären och människorna och arkitekturen som gör att man omedelbart mår 100 gånger bättre.

Idag var dock inte en sån dag. Efter jobbet tänkte jag lyxa till det och unna mig ett museibesök, men när jag väl kom iväg insåg jag att jag fortfarande kände mig rätt seg, så den där kicken kom aldrig riktigt ikapp mig den här gången. Hjälpte inte jättemycket heller att utställningen, på 2121 Design Sight ute i Tokyo Midtown, var rätt trist. Fattade inte ens temat. ”Image makers” hette den. Jaha. Kami hade hajpat den en del, men det beror nog på att en av dessa ”image makers” tydligen är Issey Miyake, i vars butik hon jobbar. Även David Lynch ansågs tillhöra samma skara, men jag förstod inte alls vad han bidragit med till utställningen. Det var lite halvfina bilder och lite skulpturer och så. På mindre än en halvtimme hade jag sett allt. Förra gången jag var där hade de en utställning om ris! Det var det bästa. Man fick granska riskorn genom mikroskop och så. I ett rum loopade de en serie supervackra dokumentärer om risproduktion runtom i Japan. Fantastiskt.

När jag kom hem efter flummiga utställningen gick jag till Donki för att handla, och upptäckte att hörlurarna jag behövde köpa (eftersom mitt par från ifjol pajat, kanske beroende på att jag råkade tvätta det för ett tag sedan) inte ens kostade 2000 yen, trots att jag fått för mig att de skulle gå på uppemot 10 000. Så då kändes allt bra igen.

Nu ska jag se om en manga-film eller två kan få nämnda allt att kännas ännu bättre.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

Verkligen skitgod, denna! Söt, fruktig, och 豊潤 som satan.

Har ni den i Sverige? Isåfall: köp.

Har ni den inte i Sverige? Isåfall: kom hit och plocka medan den fortfarande är färsk.

Betyg: lika många plus som ”Minecraft” är värt kronor i Microsofts ögon.

(mer…)