Nice att vara ute på Arlanda igen. För att inte tala om utvilad. Eller utvilad och utvilad, efter allt jobb hann jag sova typ två och en halv timme (enbart tack vare mina japanska knockout-tabletter – tack, dr Sone!). Och nice och nice, man är ju kluven till den här platsen, den är ju startpunkten för nästa alla ens resminnen, goda som onda. Jag kan aldrig ta den lilla rulltrappan upp från entréplanet till incheckningshallen i terminal 5 utan att tänka på när jag och Mats Nylund var här i gryningen en junimorgon, 2006 tror jag det var, när hans bror kånkade en massa kamerautrustning eftersom han skulle dokumentera vår E3-resa (resultatet finns på en dvd-skiva nära dig om du prenumererade på Super PLAY sommaren 2006). Jag kan inte svänga höger runt hörnet där avgångshallen viker av utan att tänka på när jag följde Susanna hit för att vinka av henne när hon flyttade till Japan första gången, även det 2006. Minns att jag köpte senaste Reset (konkurrensbevakning) på Pressbyrån, satte mig på Arlanda Express tillbaka till stan och kände mig helt tom. Det var så främmande att åka ut till Arlanda och vända, inte en fantastisk erfarenhet rikare, bara en sorg.

Nåväl, det ska väl inte bli alltför mycket av det sistnämnda den här gången. Jag har en sjukt bekväm resa framför mig (om man bortser från mellanlandningen i Moskva, som alla jag pratat med också tycker är dödens flygplats), jag är för en gångs skull inte helt och hållet outvilad (i stort sett alla mina minnen från Arlanda är extremt sömndruckna och därmed rätt suddiga), och tro mig: att resa hem till Japan är en HELT annan grej än till Sverige. Det finns typ inget deppigare än att landa på Arlanda en sen kväll i vintermörkret när man varit ute på ett spännande äventyr. Komma ner på Arlanda Express-perrongen och allt luktar sot och damm, vintergrus som skrapats av från kängsulor när de rusat mot de gamla knarriga rulltrapporna. Enstaka ex av Metro och Dagens Industri som skräpar på de runda bänkarna nere i underjorden. Kalla vindar som viner in genom tunnlarna. Total postapokalyps, det är som att resa från ”Mirror’s edge” till ”Metro 2033”. Tokyo är en helt annan grej, från de mysigt gammalmodiga ankomsthallarna på själva flygplatsen till Narita Express, som är nästan lika lyxigt som Shinkansen och har nästan lika fin utsikt när man susar fram över risfälten in mot den taggiga stadskärnan. Varje gång jag kommer hem till Tokyo känns det som att en semester inleds snarare än avslutas.

Inte för att Sverige-resan inte är ett sorgligt kapitel att stänga. Det är alltid så himla kul att komma hem igen, så mycket hinner hända på de där veckorna jag brukar tillbringa här. Eftersom det blivit tre hemresor inom loppet av ett år nu börjar jag visserligen känna mig ganska blasé inför hela Sverige-grejen, vilket väl iofs inte är någon större nyhet med tanke på att jag flyttade utomlands till att börja med. Men att tillbringa typ fem veckor med släkt och vänner är en jävla lyx, alltså. Känns som att i stort sett varje social grej i Sverige är värd tio gånger mer än motsvarande i Japan, varje upplevelse har så mycket högre känslomässig densitet. Handlar förstås om att jag i Sverige har riktiga vänner som jag kan relatera till på riktigt och som bryr sig om mig på riktigt, medan de flesta bekantskaper i Japan är roliga men relativt ytliga (och definitivt saknar något slags gemensam värdegrund – minst 50 procent av mina vänner i Japan skulle rösta på SD om de bodde i Sverige). Flera av mina möten med gamla vänner i Stockholm och Sundsvall nu i jul känns redan som minnen för livet. Och jag måste ändå säga att jag saknat relativt få av mina Tokyo-vänner när jag varit borta. Så många av dem är nya bekantskaper eftersom mina gamla (relativt sett) sådana flyttat tillbaka till sina hemländer vid det här laget. Den enda jag verkligen saknat på riktigt nu är Mary Jane. Nästan varje mess hon skickat sedan jag åkte hem har fått mig att skratta rakt ut. Det sägs att det är nästan omöjligt att skaffa nya vänner efter 30, så hon var kanske den sista i livet för mig (jag var 29 när vi började umgås). Känns lite surrealistiskt att vi umgåtts så intensivt i ett par års tid nu, och att vi redan hunnit åka till både Shanghai och Taipei tillsammans, två av mitt livs roligaste resor. Bra facit för en så ung vänskap.

Annars då? Jo, jag låg och lyssnade på en podcast om hotell efter en arbetsnatt för någon vecka sedan. Började minnas den söta doften på The Standard i LA, de fuktigt murriga korridorerna i 70-talsfärger och den dånande ac:n som gör en sval och döv när man står och stirrar ut över Sunset Boulevard, samt att det snart är E3 igen. Kollade upp hotellet de pratade om i pc:n, det visade sig att det kostar typ 10 000 per natt! Så det fick jag illa kvickt stryka från önskelistan. Sedan när jag gjorde te – en ny sort jag inte testat förut, GUD vad kul det är att handla t o m te i Sverige, allt ni har är så himla GOTT!!! – fick jag värsta flashbacken till Jerusalem, av alla ställen. Hur gränderna kring basaren luktade kryddigt, fruktigt. Vilket äventyr det var. Längtar tillbaka något oerhört. Synd att jag inte längtar efter att bli sprängd i luften och/eller sönderpepprad av en israelisk gränsvakt som är lite för kär i sin avtryckare.

I vilket fall som helst ska det bli så sjukt skönt att åka tillbaka till Tokyo, rulla lite hatt och träffa lite fruentimber. Pina i sig lite väl mycket pissbillig konbini-sprit och dra en karaoke-natt, bara dröja sig kvar i det blöta, rökiga och extremt högljudda mörkret tills man trasat sönder både lungorna och levern. Ta en massa sjukt långa promenader åt helt random håll, för eftersom Tokyo aldrig tar slut och har fler stadsdelar än hjärnan har synapser är det lika oförutsägbart som att landa på en ny planet i ”No man’s sky”, allt tycks liksom framslumpat. Även: gå på museer, barer, restauranger, ta mina dagliga bad. Det ska bli så jävla härligt. Längtar ihjäl mig och åtskilliga personer i min omgivning.

Detta om detta. Åter till mina äventyr i Sverige, eller rättare sagt avbilder av dem: