Vi stannar mitt i steget när vi kommit ner till stranden. I det fuktiga mörkret ser vi plötsligt hur hela den fem kilometer långa Long Beach glittrar av vad som ser ut som små glasbitar, ett pärlband av skärvor som glimmar hotfullt i skenet av min Iphone-blixt, redo att reducera våra fötter till infekterade köttslamsor.
När vi tittar närmare inser vi att det inte alls är glasbitar. Utan maneter. Till synes MILJONER av dem, som nästan demonstrativt lagt sig i vattenbrynet för att informera blekfeta turister om att här ger ni fan i att bada.
Så det gör vi.
Vi åkte hit för att Phu Quoc – en påstådd ”paradisö” utanför Vietnams sydkust – rapporterats vara relativt oexploaterad, till skillnad från ökänt douchebagifierade backpacker-destinationer som Nha Trang och Hoi An. (”Asiens orörda pärla”, som Expressen kallade Phu Quoc så sent som ifjol. Å andra sidan lyckades de även påstå att öns västkust låg på östkusten.)
Vad det här i praktiken innebär är att det är en plats där naturen fortfarande tror sig ha en chans att återerövra de små plättar som civilisationen lyckats tämja. De första dagarna är havet lika fullt av maneter som stranden är tom på turister. Senare invaderas mitt rum (vi hyr ett slitet litet hus ett stenkast från Long Beach) av mikroskopiska myror, och kvällen därpå blir jag tvungen att täta en glipa i dörren med min t-shirt för att inga ödlor ska komma in.
Men vi faller ändå in i en lunk som får oss att sluta sakna den relativa lyxen i Hanoi och Saigon.
Och det är vi inte ensamma om.
En kväll äter vi middag på ett fantastiskt stimmigt izakaya-liknande ställe (100 spänn per person för 8–9 öl och 4–5 maträtter) långt bortom turiststråken, med ett stort gäng utlänningar, inklusive ett svenskt par i övre medelåldern. De berättar att för 13 år sedan, när de kom hit för första gången – innan de via en vietnamesisk bulvan (precis som i Thailand får utlänningar inte äga mark permanent) köpte ett hus och började tillbringa varje vinter här – fanns det 500 meter asfalt på hela ön.
Det hör till saken att dess omkrets är drygt sex mil.
Det har tydligen hänt en del sedan dess. Idag ligger den skabbiga, skållheta huvudvägen som en krans runt hela Phu Quoc, fylld av gles men lika enerverande högljudd trafik som i Hanoi, samt tyvärr inte kantad av minsta tillstymmelse till trottoar. Istället får man traska runt i den tryckande hettan bland avfall, herrelösa hundar, stenbrott och små kalhyggen som väntar på att konverteras till lyxresorter.
Och med asfalten kom tydligen resten av svenskarna också. Faktum är att flera barer och restauranger drivs av svenska backpackers som fallit så hårt för Phu Quoc att de inte orkat resa sig upp efteråt. På Chinaski’s berättar den vietnamesiska servitrisen att hon förlovat sig med den svenska ägaren, och att de kommer dela upp sin tid mellan Stockholm och Phu Quoc när de väl gift sig i slutet av året.
Det är inte särskilt svårt att förstå lockelsen. Phu Quoc är kanske inte lika bländande naturskönt och sakralt orört som jag föreställt mig: mitt första intryck var det av skräp, skraltiga hus, avgaser – och tonvis av maneter, jag menar verkligen dussintals per kubikmeter vatten. Men efter en dryg vecka här märker man plötsligt hur pulsen halverats, hur man börjar ta dagen som den kommer och koncentrerar sig på att ta det lugn och ha trevligt: äta mängder av smarrig, snorbillig vietnamesisk mat på lilla familjeägda Paradise (där två artiga pojkar i tioårsåldern agerar servitörer när föräldrarna är upptagna), vandra ner till Long Beach, hyra varsin madrass under ett parasoll, bara ligga och läsa (för vem vågar bada?) tills solen börjar sjunka, gapa över solnedgången ett tag, sedan middag på något annat lokalt hak och kanske ett par lika snorbilliga cocktails eller inhemska ölsorter på Chinaski’s.
En av de sista dagarna känner vi att vi får skärpa oss och utforska mer än en kilometer av ön, så vi anlitar en chaufför (på det svenska parets inrådan) och får bokstavligt talat se en helt annan sida av Phu Quoc. Nämligen den östra. Här, på Sao Beach, breder söderhavsidyllen ut sig som på en bildtapet från 70-talet: kritvita vidder av finkornig sand, palmer och gnistrande paraplydrinkar, havet nästan onaturligt blågrönt, som att bada i 30-gradig karamellfärg.
Chauffören nickar instämmande när vi vältrar in i bilen igen, lyriska som barn på Disneyland över vad vi just sett. Sedan varnar han: ”Nästa gång kommer det vara fullt av hotell här.”
Och med den profetian sätter han fingret på hela mitt intryck av Phu Quoc:
Om man går efter Tripadvisors crowdsourcade topplista är den främsta av Saigons 517 turistattraktioner inte ett tempel, en park eller ett museum, utan ett spa.
På plats 7 hittar vi ett yoga-center.
På plats 9 ett gym.
På plats 15 ett kombinerat yoga-center och gym.
Och så fortsätter det. Hur noga vi än finkammar listan lyckas vi inte hitta något som vi inte lika gärna skulle kunna göra hemma i Stockholm, eller som vi inte redan gjort i Hanoi, eller som vi helst skulle slippa utsätta oss för över huvud taget.
Om jag ska försöka säga någonting positivt om Saigon så är det att vädret är betydligt skönare än i Hanoi. Saigon (egentligen ”Ho Chi Minh-staden” sedan krigsslutet 1975, men det gamla namnet har av allehanda uppenbara skäl slagit rot) har planterats nästan längst söderut i den absurt avlånga jordremsan Vietnam. Det betyder att temperaturen är drygt 10 grader högre än i nordliga huvudstaden Hanoi. När jag tröttnar på hotellets brutala ac och öppnar fönstret för att titta ut över innergården är det som att stoppa ner ansiktet i en brödrost. Om än en ovanligt välkalibrerad sådan. När det gäller att ta fram den perfekta tropiska hettan har Saigons nämligen vädergudar lyckats betydligt bättre än Tokyos. Det känns inte som att badda hela kroppen med en sån där skållhet våt handduk som de delar ut på flighter och restauranger i Asien. När man kommer ut i värmen efter att ha suttit på hotellrummet eller varit inne på en restaurang känns det som en befrielse, inte tvärtom.
Mina bästa stunder i Saigon är därför dem jag tillbringat nere vid poolen, på kvällarna när himlen förvandlats från tropiskt gnistrande blå till hotfullt lila till kolsvart. När solen sedan länge tackat för sig, men hela staden ändå sjuder av en lågintensiv tropisk glöd, utspädd med en bris mjuk och len som balsam.
Inte för att det hjälper när stan i sig känns som om man kavlat ut Hanoi till en 100 gånger större yta och sedan fyllt den med 100 gånger färre saker att göra. Det är breda boulevarder och pampiga esplanader fyllda av smog och kantade av trottoarer som liknar oregelbundna sårskorpor i betong. Jag har inte sett en så luggsliten metropol (Saigon har hisnande 9 miljoner invånare) sedan jag begick misstaget att mellanlanda i helveteshålet Kuala Lumpur. Och då tillbringade vi ändå tet här – det vietnamesiska nyåret, vilket borde vara en av de mest färgstarka och livliga turistsäsongerna. Bortsett från lite fyrverkerier på tolvslaget, och klungor av kids som håglöst satt vid sina moppar på trottoarerna och slevade i sig mat från improviserade kokstationer, såg vi ingen action alls trots att vi befann oss i rika, västerlänningstäta District 1.
Hanoi såg ut som ett kolsvart, regndränkt helvete när jag susade in mot den fallfärdiga gamla stadskärnan en fredag klockan 22.30. Där de var upplysta tycktes trottoarerna vara befolkade av lika delar människor och djur (rabiesbärande, hade jag varnats för). Husens bottenvåningar såg ut som om man bombat bort fasaderna, alternativt som kulisser på en teaterscen: familjer som satt och åt middag på små plastmöbler, omgivna av tre väggar och full insyn från gatan, upplysta av kalla lysrörssken, ett tredje världen-dockskåp i naturlig storlek. Från balkongen på mitt obegripligt smaklösa ”lyxhotell” – lika delar fejksammet, guldmålade loppmarknadsmöbler och mögeldoft – liknade trafiken (90 procent mopeder) en parad av nervösa lysmaskar tonsatt med en symfoni av tutanden.
Här skulle jag vanligtvis skriva något om hur allt det där sköljdes bort av dagsljuset och jag plötsligt lärde mig älska Hanoi, som man gärna påstår om platser man rest till eftersom man innerst inne fortfarande är en osäker fanboy så fort det gäller något man gjort av med stora summor pengar på, och för att man samtidigt vill framstå som lite sofistikerad som efter allehanda livshotande umbäranden till slut lyckats tälja fram resmålets råa själ, kommit ut på andra sidan som en berikad människa, som någon himla hipster-Hemingway, innan man återvänder till det luftkonditionerade hotellet och sköljer ner en room service-burgare med några klunkar Dasani eftersom man inte ens törs borsta tänderna i kranvattnet.
Ska jag vara ärlig blev allt bara ännu värre dagen därpå. Regnet smattrade mot rutorna, frukosten smakade kloak, ute på gatan verkade alla vilja köra ihjäl oss, jag var helt övertygad om att jag skulle få tinnitus av det hysteriska tutandet, att få tag på en pålitlig taxi visade sig vara lika omöjligt som att hitta en papperskorg i Tokyo, och som en generös bonus hade halva stan börjat stänga ner inför det stundande tet-firandet (”stundande” som i att det skulle infalla EN VECKA senare).
Den gamla delen av stan, där vi (jag och Mr Pokemon, som bloggar om sina intryck här, och instagrammar här, och ser ut så här) rekommenderats att inkvartera oss, är dessutom inte den enklaste att orientera sig, eller överleva, i. Har man rest i Asien – eller för den delen Europa – alls kommer det visserligen inte som en överraskning att det finns länder med lite mer avslappnad relation till trafiklagarna än Sverige och Japan. Men Hanoi tar det där till en helt annan nivå. Enda chansen att korsa en gata är att hitta en liten, liten lucka i väggen av vilt tutande mopeder som verkar betrakta trafiksignalerna som kulörta dekorationer. Och enda chansen att röra sig längs en gata istället för tvärs över är att ställa sig mitt i vägen och försöka röra sig i samma riktning som den tröga strömmen av primitiva motorfordon, eftersom trottoarerna är helt igenkorkade av matförsäljare, varustånd som saluför piratkopierat krimskrams, folk som slaktar djur, folk som styckar djur, folk som äter djur, folk som är djur, och ännu fler mopeder.
Vill man uppnå något slags sinnesfrid har man inget annat val än att injicera sig i det smutsiga blodomloppet och bara flyta med, lita på att det löser sig bara man gör som alla andra och slutar frukta för sitt liv varje gång man ska korsa en gränd för att fylla på förrådet av flaskvatten eller lägga rabarber på en nygrillad banh mi. Vi upptäckte det här den hårda vägen efter att ha blivit blåsta på några hundra tusen dong (sammanlagt typ hundra spänn, på ren svenska) av en taxichaufför som skjutsat oss till ett museum som utan förvarning visade sig vara – just det – stängt (de närmaste två veckorna!) med anledning av tet. Där, i duggregnet och med en mil hem till hotellet, var det väldigt svårt att hysa några särskilt varma känslor för Hanoi.
Efter denna bokstavliga kalldusch tog vi därför fram penna och passare och drog upp en ny plan – närmare bestämt för hur vi skulle kunna utforska hela stan till fots istället. Det visade sig vara en snilleblixt som räddade oss från att ligga på hotellet och halsa Dasani resten av veckan. För Hanoi må vara en förvirrande, omtumlande och extremt högljudd stad – men särskilt STOR är den faktiskt inte, sina drygt 6 miljoner invånare till trots (vilket förklarar varför man i början tror att det är upplopp på precis varenda gata precis hela tiden).
Dagarna som följde – då vädergudarna stängde av kranarna och lät temperaturen parkera sig runt 20-strecket – blev därför rätt behagliga, trots att vi på väldigt kort tid fick slut på uppenbara turistmål att upptäcka.
När vi började närma oss botten av vår checklista hade vi hunnit bocka av följande:
Militärmuseet. Sjukt maffigt, och Instagram-vänligt, med alla stridsflygplan och transporthelikoptrar som monterats upp på innergården, annars rätt trist för en vapenvägrande vänsterfjolla. Och jag förstår verkligen varför min vän Sanna döpt om det till ”propagandamuseet”, för maken till obalanserad bild av ett lands krigshärjade förflutna får man inte utanför en japansk skolbok.
Hoan Kiem-sjön + Ngoc Son-templet. En sjö och en tempel. Bra tips om du vill se en sjö och ett tempel! Kan i nödfall funka om du egentligen är ute efter en damm och en helgedom.
Hanoi Hilton (Hoa Lo). Inte ett hotell (fast det FINNS faktiskt ett Hilton i Hanoi numera), utan Vietnams motsvarighet till ökända fängelset Bangkok Hilton. Hoa Lo byggdes ursprungligen av franska kolonisatörer, som använde det för att tortera lokala dissidenter (förlåt, ”patrioter”). Sedan ärvde de lokala dissidenterna det när fransmännen drevs på flykt. Vilket var tur, för de förstnämnda behövde tydligen ett fängelse att tortera sina amerikanska krigsfångar i (förlåt, ”behandla dem med ömhet och respekt”). Det var här en viss John McCain tillbringade fyra år av sitt liv. Själv är jag nöjd med att inte ha behövt slösa bort mer än ett par timmar i de dunkla korridorerna, och lär dra mig ännu mer än senatorn själv för att göra ett återbesök (vilket han faktiskt gjorde i början av 2000-talet). Att betala inträdesavgiften en gång till skulle kännas som att ge pengar till någon som vill framställa Auschwitz som 40-talets svar på ”Tjockholmen”.
Vietnam Museum of Fine Arts. Rätt skabbigt med svenska/japanska mått mätt, men stort och omfattande och inte minst fascinerande att följa just den vietnamesiska konstens utveckling genom millennierna, framförallt hur deras motiv skilt sig från, säg, svenska/japanska. I klartext: jävlar vad de har krigat! (Samt slösat med färgerna vinrött och guld.)
Temple of Literature. Ännu ett tempel, detta med vag litteraturkoppling (tydligen var det ett antikt universitet och blablabla). Halvfint, men bleknade jämfört med de helt makalösa motsvarigheter man snubblar över lite varstans i Taipei, Shanghai, Seoul och Tokyo.
Ho Chi Minh-komplexet. När vi skymtade huvudbyggnaden – ett under av brutal betongsymmetri – genom dimman bortom en tom boulevard kändes det som om vi förirrat oss ända till Nordkorea. Själva mausoleet var förstås stängt (eftersom – ja, gissa), men området omkring det var ändå värt ett besök för två motivtörstande Instagram-turister. (Minuspoäng, dock, för den mikroskopiska pagoda intill mausoleet som listats som en av Hanois höjdpunkter. Typ en friggebod fylld med blinkande led-ljus på en pelare mitt i en smutsig liten damm. Det är ett dåligt tecken när en av de främsta sevärdheterna i en stad hade kunnat vara byggd av Martin Timell.)
Dockteatern. Nej, jag skojar inte. Det finns en DOCKTEATER som är en berömd turistattraktion i Hanoi. Dess usp är att det är som helt vanlig dockteater, fast i VATTEN!!! Dvs kul om man, likt Mr Pokemon, är typ 7. Och verkligen, verkligen inte kan få nog av vatten.
Sofitel Legend Metropole. Legendariskt lyxhotell söder om de gamla kvarteren, och av vår upplevelse att döma Vietnams bästa lunchrestaurang. Känslan av att sitta och servas av vietnameser i en byggnad de koloniserande fransmännen byggde för att sitta och servas av koloniserade vietnameser fick det att brinna i huvudet på Mr Pokemon. Själv njöt jag för fulla muggar av min magnifika cocktail och burgare (lätt +++++, om du råkar ha vägarna förbi), den koloniala arkitekturen – en i dubbel bemärkelse vittvättad kokong av gnistrande porslin och välstruket linne mitt i Hanois grötiga röra av stanker och stök – och plaketterna som förkunnade att celebriteter som Charlie Chaplin, Roger Moore, John McCain och Mark Zuckerberg suttit här och passats upp av den stackars lokalbefolkningen.
West Lake + Tran Quoc-pagodan. Ännu en sjö, ännu ett tempel. Börjar känna att vi kan det här nu.
Om jag låter svalt inställd till dessa typiska turistattraktioner är det för att det snarare var själva stan som drog i känslosträngarna. Och även om de resulterande ackorden kanske inte gick i dur måste jag säga att de gamla kvarteren, som utgör Hanois hela hjärta, verkligen ÄR svåra att inte älska, i all sin makabra och sjukt osanitära prakt. Små gummor i spetsig stråhatt som säljer lime och apelsiner ur stora flätade fat på sina cyklar till förbipasserande. Folk som sitter på de karaktäristiska dockskåpsmöblerna ute på trottoaren och äter en tidig lunch ur stora, rykande grytor. Levande, döende och helstekta djur av alla tänkbara arter. Caféer som spelar svinhög techno och vars serveringar spiller ut ända på gatan. Allt i ett moln av avgaser, os och oljud. Hur man än går är man alltid millimeter ifrån att få bäckenet spräckt av en ivrig fjortis på moppe, och sedan överkörd av 100 till. Att ta sig fram genom terrängen av hönsburar, träd, såriga trottoarer, souvenirstånd och halvstyckade djur är som att bestiga en horisontell bergvägg.
Om vi till slut lyckades släppa taget och bara falla handlöst för Hanoi, denna smutsiga juvel som bäddats ner i sanden och leran vid Vietnams nordkust, som vi hört så många lyriska utläggningar om innan vi kom hit? Ja, i vissa ögonblick kändes det nästan så.
Om det betyder att jag är sugen på att göra en Hemingway och göra de rökiga, smutsiga gränderna till mitt hem, bara försvinna i tumultet och komma ut på andra sidan med en mustig reseskildring eller roman några år senare?
En gång i tiden brukade jag säga att jag aldrig känner mig så rik som när jag kommer hem till ett riktigt välfyllt kylskåp.
Jag vet inte när det hände, men någon gång under årens lopp blev istället förhållandet inverterat: jag känner mig aldrig så själsligt fattig och ihålig som när jag omges av mat, godis, prylar och möbler som jag egentligen inte behöver.
Inget gör mig så lycklig som en tom yta. Likt en vandrande ”Fight club”-kliché har jag därför gett mig i kast med att rensa ut allt onödigt skräp från lägenheten. Och jag börjar redan skrapa botten av tunnan, för vid det här laget har turen kommit till att äta upp alla gamla halstabletter och tuggummin som jag köpt på mig i onödan genom åren, sedan jag flyttade till min lägenhet i oktober 2012. (Varför just halstabletter och tuggummin? För att det är det sista som återstår att rensa ut innan jag ger mig på spriten och sömntabletterna.)
Och det kan låta bagatellartat, men det känns bra till och med att krasa i sig små söta pastiller med mandarinsmak trots att jag nästan spyr av dem, bara för att jag på så vis bokstavligt talat tuggar mig igenom ett lager av ohälsa och dåligmående som jag legat och kippat efter luft under alldeles för länge.
Jag antar att denna mani är konsekvensen av att ha bott i fem andrahandslägenheter (eller tredjehands-) i Stockholm på sju år, och sedan ha stuvat in mig i vad som motsvarar en genomsnittlig studentlägenhets kokvrå. I flera av mina tidigare lägenheter brydde jag mig inte ens om att öppna flyttkartongerna; de fick bli en del av inredningen istället. Jag visste ju att det inte var någon idé att sätta min egen prägel på en bostad jag i vissa fall behövde vara beredd att lämna nästan vilken minut som helst. (Bo i tredje hand: inget jag kan rekommendera, om du inte är rik och extremt stresstålig och helt dum i huvudet.)
Det är inte bara det att jag älskar att slänga saker (så länge de inte har något större nostalgiskt värde, dvs det enda värde jag sätter något värde på), alla mina hobbies reflekterar också behovet av att producera så lite avfall som möjligt: resa (det enda avfallet tar naturen så gärna hand om åt mig), spela (enbart nedladdningsbara spel, blir tokig på att ha en massa skivor och plastfodral skräpande omkring mig), supa (kan visserligen resultera i visst oralt distribuerat avfall). Det bästa jag vet är att resa med lätt packning, det är en sån triumf, att i bokstavlig bemärkelse uppnå den moderna människans dröm: att befria sig från allt bagage.
Den enda nackdelen jag kan se med denna asketiska livshållning är att det kommer bli besvärligt att anamma civiliserade normer när jag väl har en egen bostad som jag ska få att reflektera min personlighet, eller vad man nu förväntas göra.
Men i brist på annat får jag väl helt enkelt fylla den med flygplansavgaser, Xbox Live Arcade-kvitton och spyor.
Idag blev precis en sån där dag som jag lovade mig själv att inte utsätta mig för mer. Den gamla vanliga visan: spritsade i mig lite väl mycket sprille igår, sov oroligt, har med nöd och näppe klarat av att jobba ordentligt idag. Men det fick det vara värt, som vanligt. Anledningen till sprillandet var att jag var hemma hos Chiaki för att fira att två av hennes/våra vänner fyllt år. Som vanligt en rolig mix av människor, och väldigt god mat! Chiaki (som är kock) hade gjort sushi, något slags marinerad sashimi med avokado, färsbiffar (eller ”hamburg” som de kallas här – Japans hemliga nationalrätt) och cheesecake. Hemskt gott var det, speciellt efterrätten, och då hatar jag egentligen cheesecake, men det här smakade typ som svensk ostkaka (jättejättestor skillnad, för den som inte vet). Precis sån som jag och Susanna brukade äta med hallonsylt varje kväll medan vi kollade på ”Mythbusters” när vi bodde i hennes lilla etta i Liljeholmen. Här kommer nostalgin igen…
På lördag är det festival i Shinjuku! Och inte vilken festival som helst, utan en ”multi-cultural disaster prevention festa”. Min gamla språkskola postade en beskrivning på FB, tydligen ska man bland annat kunna ”uppleva en jordbävning”. Vilket är som att försöka locka folk till en aktivitetsdag i Sverige med löftet att man kan få uppleva något så exotiskt som en snöstorm. Själv fortsätter jag nog dra mitt strå till multikulturalismen genom att bli full med fattiga utbytesstudenter från världens alla hörn istället.
När jag fyller 100 vill jag också föräras med en specialupplaga av Suica-kortet (Tokyos motsvarighet till SL-kort), likt Tokyo Station när den firade sitt 100-årsjubileum härom månaden.
Kyodo News rapporterar att kaos utbröt på stationen när 9000 personer köade för att få tag på de eftertraktade korten. Efter att drygt hälften av upplagan på 15 000 sålts (man fick köpa tre var, à standardpriset 2000 yen) stängdes försäljningen eftersom säkerhetsläget inte bedömdes vara helt stabilt. Det här gjorde inte kunderna, varav vissa övernattat på stationen för att försäkra sig om en tidig plats i kön, särskilt glada.
För att blidka vreden har företaget JR East, som driver en stor del av tågtrafiken i Tokyo-regionen, nu tryckt ytterligare 100 000 kort och börjat sälja dem online under en begränsad period. Tur för mig, otur för den som köpte ett av de ursprungliga korten på Yahoo Auction för 200 000 yen (14 000 kr).
I lördags var jag på fest i Shibuya, min gamla klasskamrat Boris hade hyrt en hel bar och bjudit in alla han känner. 3000 yen för obegränsad dryck i tre timmar, bra deal om man vill må extremt dåligt dagen därpå. Herregud vilka minnesluckor. Usch! Sånt här är jag nog för gammal för ändå, på riktigt. Tur att jag inte ska dricka igen förrän… imorgon.
Random grej: fitty rakt upp i city (källhänvisning) vilken pina det är att åka tåg i Tokyo under rusningstid. Något så sällsynt som en myt om Japan som faktiskt stämmer. Helt jävla knökat är det, vilket är segt nog om man har typ 20 min att åka och inser redan vid påstigningen att man kommer få hålla andan hela vägen för att vagnen inte ska explodera som en för hårt packad resväska. Men ännu värre är värmen. I Japan crankar de nämligen densamma to the max så fort temperaturen utomhus går under typ 15 grader (och alla japaner börjar kvida ”SAMUI!” i kör). Skolan jag pluggade på förut var helt otrolig, när höstterminen startade varnade de oss för att folk ibland fick sitta med jacka inomhus för att det var så kallt, men det visade sig vara en psykologisk fint eftersom de sedan bombade oss med såna värmeböljor att man svettats om man suttit i bara skelettet. Tågen är likadana, med skillnaden att det är omöjligt att klä av sig ens jackan när de är tätpackade. Så det enda man kan göra är att stå där i typ 25+ grader i vinterkläder och önska att man inte behövde vänta 40+ år till på döden.
@insmouse åh, vi borde åka till skottland igen, det var konstigt o fint.
Igår påmindes jag och mitt gamla buggiga minne om en resa till Skottland för en massa år sedan, med min ständige kollega Johan Martinsson samt Simon Karlsson, som sedermera gått och blivit hajpad (inte minst i AB – dock ej av mig, eftersom jag är jävig) spelutvecklare. Vi flög till Glasgow eller Edinburgh, sedan hyrde vi en bil och så skjutsade Johan oss ända upp till Skottlands nordligaste lilla by, på den vindpinade atlantkusten, längs små grusvägar där han fick köra slow motion-slalom mellan sovande får i mörkret. Vad som hände där sparar jag till en annan gång.
Och snart blir det åka av igen, fast till något varmare klimat. Tror jag lämnar vinterjackan hemma i förebyggande syfte den här gången.
Tyvärr råkade de skicka min inbjudan till invigningen av Hara-museets nya utställning till Sveriges ambassadör Magnus Robach, så jag fick gå med pöbeln veckan därpå istället. Och pöbel är just vad man känner sig varje gång man kommer dit, från promenaden längs en motorväg kantad av kontorsskrapor som glittrar i vintersolen, till det exklusiva bostadsområdet med fler Jaguarer än Argentinas djungler, ända in i själva museet, ett magnifikt före detta bostadshus som ritats av legendariske arkitekten Jin Watanabe. (Vet att jag nämnt allt det här förut, men eftersom min blogg har 0 läsare så kan man sluta sig till att 0 personer som läser detta inlägg även läst det föregående.)
Det är egentligen mycket mer idylliskt att besöka Hara-museet på sommaren, när palmerna vid entrén inte känns fullt så malplacerade och cikadornas sång överröstar trafikbruset ute i skulpturträdgården. Jag är frestad att skriva att just den här utställningen gjorde den lite krångliga utflykten värd besväret även vintertid, men om det är något jag inte ska försöka recensera så är det konst (fina färger = +++++!), och är det något jag ABSOLUT inte ska försöka recensera så är det fotokonst, har jag insett efter en rad trevande försök att imponera på min fotograf-syrra med mina dagiskunskaper i ämnet.
I vilket fall som helst tyckte jag att hon Mika Ninagawas bilder var nästan lika coola som hennes efternamn. I synnerhet en bildserie som visade olika akvariefiskar i sina genomskinliga påsar (såna som de fraktas i av oss människor, jag menar inte att de bor i såna i naturen), extremt inzoomade. Dels fantastiskt fina tropiskt glödande färger (+++++!), dels så häftigt med den där visuellt knivskarpa, millimetertunna gränsen mellan två olika verkligheter som aldrig kan mötas. Ja, den känslan är en av de bästa konstkänslorna! På ena sidan: den helt vanliga tråkverkligheten, på andra: proportionerna bubblande och skimrande, förvridna som i en skrattspegel.
Jag lyckades bli hyfsat hänförd av Ninagawas bilder från Meguros körsbärsblomning också. Att gå längs Meguro-floden och fota körsbärsträden är det klyschigaste man kan göra i Tokyo, men det var naturligtvis inga vanliga turistbilder hon tagit, utan kusligt färgsatta, avsiktligt oskarpa och extremt abstrakta explosioner av vita blomblad, som likt små suddiga pixlar spridits för vinden över bakgrunder som man inte riktigt kunde avgöra om de föreställde flodbanker eller räcken eller skyskrapor. Fantastiskt suggestivt. (Pluspoäng för fina färger.)
Firade mitt lyckade besök genom att köpa med mig en snygg affisch för utställningen, fullklottrad med kanjitecken över ett monokromt Ninagawa-självporträtt. Den kan komma väl till pass den dag jag har ett eget magnifikt bostadshus ritat av Jin Watanabe att dekorera.
