Jag brukar skriva och/eller blogga en del om hur underbart det är att bara vara ute på stan och göra inget särskilt i Tokyo, för att det är något med vädret och atmosfären och människorna och arkitekturen som gör att man omedelbart mår 100 gånger bättre.

Idag var dock inte en sån dag. Efter jobbet tänkte jag lyxa till det och unna mig ett museibesök, men när jag väl kom iväg insåg jag att jag fortfarande kände mig rätt seg, så den där kicken kom aldrig riktigt ikapp mig den här gången. Hjälpte inte jättemycket heller att utställningen, på 2121 Design Sight ute i Tokyo Midtown, var rätt trist. Fattade inte ens temat. ”Image makers” hette den. Jaha. Kami hade hajpat den en del, men det beror nog på att en av dessa ”image makers” tydligen är Issey Miyake, i vars butik hon jobbar. Även David Lynch ansågs tillhöra samma skara, men jag förstod inte alls vad han bidragit med till utställningen. Det var lite halvfina bilder och lite skulpturer och så. På mindre än en halvtimme hade jag sett allt. Förra gången jag var där hade de en utställning om ris! Det var det bästa. Man fick granska riskorn genom mikroskop och så. I ett rum loopade de en serie supervackra dokumentärer om risproduktion runtom i Japan. Fantastiskt.

När jag kom hem efter flummiga utställningen gick jag till Donki för att handla, och upptäckte att hörlurarna jag behövde köpa (eftersom mitt par från ifjol pajat, kanske beroende på att jag råkade tvätta det för ett tag sedan) inte ens kostade 2000 yen, trots att jag fått för mig att de skulle gå på uppemot 10 000. Så då kändes allt bra igen.

Nu ska jag se om en manga-film eller två kan få nämnda allt att kännas ännu bättre.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

Verkligen skitgod, denna! Söt, fruktig, och 豊潤 som satan.

Har ni den i Sverige? Isåfall: köp.

Har ni den inte i Sverige? Isåfall: kom hit och plocka medan den fortfarande är färsk.

Betyg: lika många plus som ”Minecraft” är värt kronor i Microsofts ögon.

(mer…)

Ägnade helgen åt att… ja, vad ägnade jag helgen åt? Minns knappt. Shit vad mitt minne börjar bli risigt! Har en gammal gymnasiekompis (minns inte vilken) som brukar berömma mig för att jag minns såna märkliga detaljer från vårt gemensamma förflutna, jag får nog göra slut med honom innan han hinner tappa all respekt för mig nu när jag inte ens kan komma ihåg vad som hände för en kvart sedan. Gäller bara att komma på vad han heter först så jag kan avfrienda den jäveln.

Jo! Vad jag gjorde i helgen var att äta konstig mat samt sjunga helt normal karaoke med Mary Jane, Lori och hans vänner, det var vad jag gjorde, så vitt jag minns. Jag blev kallad till en liten izakaya där de satt och smaskade i sig sina konstigheter, i Shinjukus tredje distrikt (eller vad man ska kalla det, själv bor jag i sjunde – livsviktig information, detta, jag vet). Det var ett kushiage-ställe, vilket betyder typ ”friterade objekt på spett”. Jag fick tipset att beställa in ett set med tio spett. Hundra år tog det, och inte särskilt gott var det. Sitta och bita sig igenom en massa smaklös frityr bara för att komma åt någon liten köttslamsa, vad ska man med det till? Proportionerna var typ som om man köpt sockervadd och sockervadden var frityrsmet och den lilla pappersrullen längst in var oidentifierbart kött.

Men annars var det rätt kul, inte minst eftersom Mary Jane hatar alla Loris vänner (och nästan alla andra också). Det är alltid så roligt att se henne sitta och koka i såna här situationer. Själv trivdes jag bättre, trots min obefintliga tolerans för märklig mat. Tyckte väl inte sällskapet var så farligt. Men det var svårt att inte himla med ögonen när amerikanskan jag hamnade brevid började beklaga sig över att i USA anses man vara rasist om man inte använder termen ”African-American” om färgade. ”Man kan varken säga ’black’ eller ’nigga’”, suckade hon. Ett påstående som, om man ska vara generös, består av 50 procent lögn och 50 procent rasism.

Efter ”maten” ville halva gänget köpa konbini-sprit, vilket vi gjorde, och sedan gå vidare till andra distriktet. Vadan detta tjat om distrikt hela tiden? Jo, för att Shinjukus andra distrikt är Tokyos största gay-område. Om det nu är så man kallar det (blev jag också rasist nu?). Det finns en massa gay-klubbar och sånt där, alltså. Nåväl. När vi väl kom till entrén till en av dessa klubbar, lagom lulliga av nämnda konbini-sprit, fick vissa för sig att det var hög tid för karaoke istället. Jag har länge velat besöka andra distriktet, för folk säger att det ska vara så sjukt kul. Men när karaoken kallar har jag lärt mig att det är bäst att inte säga nej. Om man inte är en vedervärdig rasist med bristande respekt för japanska sedvänjor, vill säga.

Bestämde mig för att jag behövde lite semester härom dagen. Så det var precis vad jag tog. Efter en förmiddag fylld av rätt dryga ärenden löste jag en biljett för HELA 200 YEN (13 kr) till Shinjuku Gyoen, parken man går till om man inte orkar gå till Yoyogi någon kilometer bort.

Fast på många sätt föredrar jag ändå Gyoen (”kejserlig trädgård”). Eftersom det kostar att komma in här, och man inte får dricka alkohol (eller, antar jag, spela didgeridoo så högt att halva stan förlorar hörseln), brukar det vara otroligt avslappnande att unna sig någon timme här då och då. Definitivt en av de platser där jag känner mig allra lugnast och tryggast. Kanske för att man, om man väljer sitt tillfälle med omsorg, får vara nästan helt ifred, i en park som känns lika enorm som Central Park (även om den i själva verket inte alls är det, men när man går till fots är båda så oöverskådligt vidsträckta att skillnaden mest blir en akademisk kuriositet ).

Bilderna nedan är inte mycket att ha (jag är en rätt kass fotograf, och den här gången fick jag dessutom nöja mig med att fota med min gamla kassa Iphone 4, eftersom jag glömt tömma min japanska mobil på bilder efter Sverige), men ni får göra ert bästa för att njuta av dem ändå. Igår nåddes jag nämligen av beskedet att parken stängts – på grund av rädsla för att dengue-febern ska ha spritt sig hit från Yoyogi. Men Gyoen var åtminstone värd ett besök så länge man kunde gå dit utan att förvandlas till ett kräkande, kliande, blödande, besinningslöst bajsande offer för en av världens mest fruktade tropiska sjukdomar.

(mer…)

(mer…)

(mer…)

Jag har en mapp på skrivbordet som heter ”drömmar”. Ikväll var det utfodringsdags för den, för jag satt och kollade på lägenheter igen. Lite läskigt, eftersom jag inte vet förrän om någon månad huruvida jag ens får stanna i landet. Men om jag får det ska jag nog fira med en flytt så småningom. Det har varit min dröm så länge nu, att ha en lägenhet så stor nog att man får plats med en dammsugare (och kanske en gästsäng bredare än 30 cm). Mitt nuvarande boende är alldeles för dyrt och alldeles för ovärdigt. Och det säger jag i egenskap av mannen vars lägenheter genom åren aldrig jämförts med annat än allehanda exotiska soptippar. Men nu har jag hittat en container tvärs över gatan som jag kanske har råd med.

Annat jag gjort: bläddrat lite bland gamla mail, några av de första i Gmail-inkorgen (så de var från typ 2005). Det är kul eftersom man glömt bort precis allt, så det är som att läsa sin egen blogg efter en minnesförlust, dvs utan att kommer ihåg att man skrivit den eller upplevt sakerna den handlar om. Plus att den i mitt fall verkar vara skriven av något jävla as! Herregud vad otrevlig jag var förr i tiden. En sån otrolig arrogans mellan raderna, eller snarare på dem. (Nu sitter mina nuvarande vänner och tänker ”Men du är ju exakt likadan nu!” Det stämmer, men det kommer ta nio år till innan jag inser det.)

Mer specifikt så handlade mailen jag snubblade över om mitt gamla band och speltidningen jag jobbade på. Det var nog allt jag tänkte på för nio år sedan, förutom Japan. Då var drömmen att flytta hit, nu är drömmen att äga en dammsugare.

Förlåt, var.

På bilden ovan: 180 000 yen – mer pengar än jag någonsin tidigare hållit i min hand.

På bilden nedan: min nota på 7 Eleven ett par minuter senare.

(Om du tror att jag skojar har du aldrig haft det tveksamma nöjet att betala din skatt i Japan.)