Efter tre veckor i Singapore känner jag inte att jag börjar hitta i Singapore. Utan UNDER Singapore. Om man bortser från min djungelexpedition har jag knappt tillbringat mer än en kvart ovan jord sedan jag kom hit i början av oktober.

Som jag nämnt tidigare är det nämligen högst frivilligt att ge sig ut i friska luften, eftersom ett avancerat, luftkonditionerat spindelnät av gångtunnlar breder ut sig mellan tunnelbanestationerna och varuhusen i underjorden. I Tokyo är min vanligaste promenadrutt den som går från västra Shinjukus skyskrapor via en serie bakgator ner till Yoyogi-parken och Meiji-helgedomen. Här är det istället sträckan från City Hall-stationen till Suntec City, som tar kanske 20 minuter, utan att man får i sig en enda munfull frisk luft. (Vilket inte är så ohälsosamt som det låter, utan tvärtom.)

Men en sak är säker, och det är att jag börjat känna mig hemma här. Separationsångesten är redan över mig inför hemfärden på fredag. Som vanligt. Som det var i NY nu senast också, och i Princeton i våras, och lägenheterna jag lånade i Sverige i somras. Många verkar tycka det är stressigt att resa, jag tycker bara det är stressigt att resa hem, som i UPPSLITANDE, för det tar typ en natt innan min hjärna bestämmer sig för att den nya plats den transporterats till är hemma från och med nu.

En annan grej som känns bekant är att jag varit för upptagen med att må gott för att hinna blogga ordentligt medan jag varit här. Så det här inlägget blir ett uppsamlingsheat för att avhandla allt det jag inte hunnit reflektera över tidigare.

Ett av mina första intryck av Singapore den här gången var hur mycket det påminner om Vietnam med sin grönska och små sjöar. Tills man kommer in i stan, vill säga. Där påminner det om en annan planet istället. Orchard Road är alltjämt den skrytigaste gata jag sett, ljusår bortom Times Square (ingen gata, men du fattar ändå) eller Ginza. Varuhusen är som frysta explosioner av glas, och så stora att det känns som om de skulle kunna svälja varsitt Disneyland.

Trots att det är en asiatisk metropol, vilka inte direkt brukar vara kända för sin harmoniska atmosfär, är det otroligt lugnt och tyst (och framförallt rent) nästan överallt. Bara några timmars bilfärd bort ligger Kuala Lumpur, som typ är en ”Mad Max”-öken med några skyskrapor i mitten. Singapore känns som ren science fiction i jämförelse. Eventuellt beror lugnet till viss del på att det typ är förbjudet att öppna munnen, kanske även att existera. Här finns som sagt ingen yttrandefrihet, och det är olagligt att både svära (!) och säga något rasistiskt i offentliga sammanhang. Vad som däremot finns är skyltar och anslag precis överallt som informerar en om att nästan precis allting är olagligt: snatta, planka, äta och dricka på fel platser, ta med för stor packning på tunnelbanan. Ändå måste jag säga att stämningen är förträfflig, men det kanske den är i Riyadh också, eller Pyongyang.

Det där om rasismen ska förresten ha att göra med myndigheternas till synes framgångsrika strävan efter ”racial harmony”. Det är inte direkt Jimmie Åkessons våta dröm, en liten ö där mängder av kulturer faktiskt inte bara lyckas samsas utan byggt upp ett av de mest ekonomiskt framgångsrika samhällena någonsin, på bara 50 år. Man brukar hänvisa till platser som Paris och NY som kulturella smältdeglar, men Singapore är så kulturellt fragmenterat att nästan all officiell information skrivs ut på fyra språk: tamil, malay, kinesiska och engelska.

Det begås typ inga brott här, trots att nästan allt är ett brott i Singapore. Utanför Susannas byggnad står det ett plakat från polisen med texten ”CRIME ALERT”, med anledning av det nationella traumat att en cykel blivit stulen här. Jag tappade min Iphone i taxin när vi åkte till Changi för att flyga vidare till Bangkok. Vi hade inte ens hunnit genom securityn innan chauffören återvände, glatt viftande med min högst stöldbegärliga (och, svettigt nog, upplåsta) mobil. En vänlig passagerare hade tydligen informerat honom om fyndet istället för att filéa ut sim-kortet och sälja telefonen på svarta marknaden (alternativt göra kaos med mina Google-, Aftonbladet- och FB-konton samt kreditkort), om det nu finns en sån i Singapore.

Och konsekvensen av alla dessa mer eller mindre drakoniska lagar är som sagt att Singapore är det land i världen med flest miljonärer (i dollar, alltså) per capita, och en absurt hög levnadsstandard. Det är verkligen Japan dragit till sin spets – med myndigheter som inte kväver impulsen att ta till kroppsstraff och beskära pressfriheten (det sistnämnda har Japan flirtat flitigt med på sistone, tyvärr), och hela samhället genomsyrat av en ungefär lika hårdför kapitalism. Ett led i detta är att locka hit gräddan av alla branscher, utom icke önskvärda sådana som journalistik. Enligt Susanna tjänar amerikanska postdocs (akademiker har för övrigt en gräddfil förbi visumkraven i Japan också) så befängt mycket i Singapore att deras lön måste trappas ner successivt hemma i USA sedan för att de ska överleva omställningen. Men så är det här också världens absolut dyraste stad att bo i. Vill man ha en bil måste man inte bara ha körkort, utan även ett tioårigt tillstånd för själva fordonet – varav ett begränsat antal auktioneras (!) ut varje månad. Snittpriset ligger just nu kring 400 000 kronor. Ja, bara för själva tillståndet. Och i Sverige svettas folk över trängselskatter.

Sista dagen i Singapore inför Bangkok tog vi in på hotell, som jag nämnde (tydligen utan förklaring) i ett tidigare inlägg. Otroligt pampigt var det, den vackraste lobby jag sett. Vi drack varsin Singapore Sling på Long Bar, hotellbaren där nationaldrinken uppfanns. (Jag blev så tagen av hela situationen att jag köpte med mig ett Singapore Sling-glas i originalutförande, som de såg ut för 100 år sedan, samt sex små flaskor Sling-mixer från hotellets gift shop – för givetvis har de en sådan också, med enbart olika reklamprodukter för just själva hotellet.)

På kvällen gick vi på konsert i likaledes pampiga, men betydligt modernare, Esplanades – ett komplex med konserthall och massa annat, dvs typ som varje byggnad i hela stadskärnan. Konserten var rätt fantastisk. Rachmaninov. Pianisten var så briljant att han efteråt blev inkallad sju (!!!) gånger till under konstanta applådåskor, varpå han gav oss två spontana små extranummer.

Allt var så rent, så modernt, så artigt, så sobert, så luftkonditionerat. Jag tittade upp i taket och tänkte att det ändå är rätt sjukt att jag sitter i denna byggnad, denna stad, denna världsdel medan höstregnet faller över de tuggummispräckliga trottoarerna och busskurerna hemma i Stockholm.

(mer…)

(mer…)

Jag övervägde att inte inviga Bangkok-bloggen alls, för om det är något land svenskar inte behöver mer information om är det ju Thailandet. Den enda svensk som egentligen behöver det är jag själv, eftersom jag aldrig varit här förut (och ändå har jag mage att kalla mig svensk!). Så det är ju tur att den här bloggens enda läsare ändå är jag själv.

Egentligen var inte planen att jag skulle vara här nu heller. Men planet ville annorlunda. Närmare bestämt den plastiga Air Asia-kärra som jag och Susanna fick ett ryck och bokade in oss på härom helgen, när vi insåg att en weekend-resa till Bangkok kostar typ lika mycket som en dagstur till en sån där malaysisk paradisö som Singaore omges av, och som vi hade tänkt ta en billig färja till. (Air Asia = Asiens Ryanair, men 100 ggr bättre. Utsett till världens bästa lågprisbolag sju år i rad av Skytrax, och om det inte säger dig något så kan jag informera dig om skillnaden märks när man flyger med dem.)

Och det känns knappt som att jag faktiskt ÄR i Bangkok. Det Bangkok jag kände via andrahandsinformation från både svenskar och thailändare var ju en enda stor stinkande soptipp, dit bara dräggiga backpackers och torskar sökte sig. Och så kommer man fram och upptäcker att det nästan är en stad denna bortskämda Tokyo-bo skulle kunna tänka sig att dröja sig kvar i en längre period, om det inte vore för värmen.

Redan vid incheckningen till hotellet började undra om vi hamnat fel, när japanskorna (!) bakom disken kvittrade förtjust om vilken välordnad och praktiskt stad Bangkok är, och dessutom svalare än Tokyo på sommaren. (Som du kanske anat vid det här laget så skojar inte japaner när de säger att något är välordnat.) Vilket bekräftats gång på gång dagarna sedan dess, bortsett från svalkan.

Vad vi gjort utöver att förbluffas av Bangkoks ren- samt prydlighet? I lördags landade samt chillade vi. I söndags åkte vi västerut mot floden (vi bor i Sukhumvit) för att beundra alla palats och buddhor, samt svettas 68 liter vardera i den obarmhärtiga hettan. Sedan tog jag ett dopp i hotellpoolen, vilket jag kan rekommendera. I måndags chillade vi på dagen, och åkte sedan till Sky Bar at Lebua på kvällen. Den är tydligen känd från ”The hangover 2” (som jag ej sett, då jag ej ser på film), och är en takbar på 64:e våningen med rätt cool utsikt över Bangkok. Men trots god mojito och att vi befann oss tio våningar högre än på New York Bar i Tokyo (samt inte minst utomhus) var det inte så galet som jag hade förväntat mig. Så himla häftigt är inte Bangkok uppifrån. Lite som Shanghai, byggnaderna är helt sinnessjukt höga (när jag var där låg mitt hotellrum på 85:e våningen), men det finns inte så mycket att se från dem, ens de sällsynta dagar då hela stan inte är täckt av smog. Det kan man dock leva med, med tanke på hur mysigt det mesta är nere på gatunivå. (Jag fattar att det finns områden som inte är fullt så mysiga, typ ökända Khao San. Men åk inte dit då. Du behöver inte åka till Reeperbahn bara för att du är i Hamburg heller, eller Kabukichō i Tokyo.)

Idag begav jag mig till något som heter Jim Thompson House, ett ställe som tillhört Jim Thompson, samt är ett hus. En inblick i hur väldigt välbeställda expats levde i Bangkok för 50–60 år sedan. Traditionell arkitektur med moderna (nåja) bekvämligheter och estetik. Väldigt fascinerande, tänk franska plantagen i ”Apocalypse now”. Jag älskar den här typen av museer. Gå till Hallwylska palatset i Stockholm om du undrar varför. Eller Frick Collection om du råkar vara i NY någon gång.

Och så har vi hunnit äta en massa god thaimat (tips!!!) och gå i shopping malls och så. Köpcentren här är inte lika galna som i Singapore, men vissa är inte långt ifrån. Till och med kollektivtrafiken är toppmodern – i den mån den existerar. När man glider in på Phrom Phong-stationen, ovanpå en stimmig motorväg och med vitglimrande varuhus i alla riktningar, kunde det lika gärna ha varit Roppongi Hills eller Raffles Place. Däremot är det förbluffande att sky train-systemet, som det kallas, bara har två linjer, och att de knappt går förbi några turistattraktioner alls. Det är ungefär som i LA: vill man åka mer än några kvarter får man ta taxi. Och tyvärr är bilköerna i Bangkok helt befängda även med LA-mått mätt. Susanna räknade ut att det under en av våra åtskilliga taxiresor tog oss i snitt 15 minuter att avancera ett kvarter!

Ett annat problem om man är bortskämd och just kommit från Singapore (där alla pratar engelska flytande eftersom det är ett av de officiella huvudspråken) är att det är svårt att förstå engelska med thailändsk brytning. Flera gånger på hotellet tror jag att personalen försöker prata thai med mig, innan jag inser att jag faktiskt känner igen ett par engelska ord i soppan av stavelser. Och allvarligt talat, jag ÖNSKAR att jag hade det problemet i Tokyo, där folk som kan mer än japanska är så sällsynta att man undrar om de avrättas med artillerikanon för svek mot gudarnas utvalda språk.

Den enda slutsats jag kan dra, hur elitistisk den än låter, är att om man som svensk kommer till Bangkok och tycker att det är ett skabbhål, då har man inte sett många andra städer. Åk till Kuala Lumpur, Phnom Penh eller Ho Chi Minh City om du vill se en skabbig asiatisk metropol. Och lämna min nya favoritstad ifred.

Härom dagen trotsade jag naturens lagar, och diverse varningar från harhjärtade backpackers på internet, genom att ge mig in i Singapores djupaste djungel i jakt på den (i Singapore) berömda Treetop Walk, en 250 meter lång gångbro högt ovanför regnskogens trädkronor, som man behöver vandra över en mil i mördande tropisk hetta för att få uppleva.

Tydligen överlevde jag, trots moder jords ivriga försök att försäkra sig om motsatsen, för här sitter jag nu och kan retroaktivt publicera mina spontana, okorrade intryck från strapatsen som enligt uppemot tre lata amerikanska resebloggare egentligen borde ha kostat mig både liv och en lem eller två.

10.00 vaknar

10.02 ser mess från Mariana, om en bild på en väninna till oss som posar brevid en booth babe på Tokyos bilmässa. ”Båda ser ut som män i peruk”, konstaterar hon. Saknar Mariana.

10.15 frukost (benskinka + cheddar, Girx) Packning

10.25 ”Fantastiskt fin dag” enligt S. Vädergudarna lyssnade inte på mina böner om snöstorm.

10.45 krämar i byxan. Närå. Solkrämar in hela min vidriga lekamen (vidrigare än vanligt pga all god glass de har i Singapore, till skillnad frpn Japan). Samma solkräm som i USA (Mex?), Vietnam, Laos, Kambodja och Tynderö. (Gillar inte värme, så har sällan anledning att käman in lig.) Den lite fräna, söta doften! Nostalgi!

11.14 på väg tiol TB MRT, soligt!!!

11.18 köper insektsspray på Guardian, artig expedit. Enligt S finns dengue här. Blev myggbiten i Costa Rica när jag precis lärt lig att dengue existerar, det misstaget gör jag ogärna lm. (Blir man biten tar det två veckor innan symptom dyker upp. Inte två roliga veckor.)

11.25 t-bana, fascis att åka vanlig dag mitt på dagen, en smak av hur det faktiskt är att joh här. Första gången jag pker förbi TG mot Joo Koon. Inte ens under jord! Kul att se hur allr ser ut i detta koloniala fantasifoster till stad.

11.30 solkis svider redan i ögonen, i ac-kylan. Det här kommer bli bra.

11.33 Byter linje i Buona Vista, som gör skäl för vad jag tror namnet betyder. Orelaterat: gäng blondiner kliver av och byter till samma tåg som kag. Ska de också ut och dö i vildmarken?

11.36 S messa ”Adjöööööö!” Hon ver att jag inte överlever detta. (Varför har jag wifi på stationen? Har min telefon varit här förut?)

11.37 Fjällis!

11.39 nostalgisk (igen) av att gå rubt i samma skor, badbyxor & t-shirt som i Vietnam

11.42 t igen. Svettas, men vill inte besudla BSG-handduken jag köpte på Universal Studios. Inga ljustavlor med realtidsinfo i vagnen. Skabblinje! Folk har långbyxor. Obegripligt. Förvirrande att kunna engelska plus LITE kinesiska, förstår brottstycken av reklam och varningsskyltar.

11.53 Framme på Caldecott-stationen. Öde. Nästan bara kag kliver av. 0 blondiner. Alla dog på tåget.

11.55 vill myggspraya mig, kollar så ingen ser på, kommer på det om ”kameror överallt, böter för allt”, låter bli.

11.56 trött i axeln. Är jag hemma snart?

11.57 tänker tröstande: Äh, en mil är ingenting. Gick till Meguro för några veckor sedan, det var 1,7.

11.58 utomhus. Hlvete vad hett. Lnskar nu att jag finge dö.

11.69 speayat glasögonen med myggmedel, ser dåligt

12.00 ser ldla! Ska fota, då borta. Död?

12.03 rödljus i föera min. Vill gå, kommer att tänka på böter. Ingen trafik alls. Räknar pipen från knappen, ett per sekund. Uppskattningsvis en miljard innan det blir grönt.

12.06 otroligt förvirrande gångvägar. Stora motorvägar som ej kan korsas, inga skyltar till parken. Precis som i Gangnam, där jag var vilse en halv natt efter synnerligen fuktig barrunda. Går man frl är man lost forever. Apor

12.23 blir livrädd för enorma trollsländor

12.22 beslueldar BSG-handduken

12.32 framme vid s k Nature Trail. I som här inträden, låten hoppet fara.

12.34 ploppar ur hörlurarna och njuter av djungelns säregna symfoni.

12.36 trött på djungelns säregna symfoni. I med hörlurarna igen.

12.39 buskarna prasslar. Skiter på mig. Skutar inte skits på mig flrrän jag ser stt det är apor. Sedan fortsätter jag skita på mig.

12.42 mår illa av värmen. Deixker halv flaska vatten. Dåligt beslut. Måste ransonera.

12.43 möter typ femte människan;’d första koggaren. Jävla as. Fula skor.

12.59 brittisk familj hejdar mig för atg peka på en ödla. Skyndar vidare flr att slippa gå sida vid sida med dem. Äntligen har nah anledning att lägga på ett kol! 9 km kvar, enligt skylt.

13.02 första getingen. Liten, späd krake. Ingenting jämfört med fettot jag speang på i Tokyo härom veckan (eller om det var vice versa).

13.05 8,5 kvar. Fam, det går långsamt. Ryggsäcken dyblöt av svett, som att böra en säl på ryggen.

13.20 passerar inhägnad anläggning med varningsskyltar. Till synes ävergiven, som ett gammalt lonument från Sovjet. En bit in i djungeln står en man och hugger förstrött i marken med ett spett. Djungeln knakar. Doca explosioner (!) i bakgrudnen. Surrealistisk, olycksbådande stämning.

13.21 läv landar på huvudet. Tror jag ska dö.

13.30 framme vid luftbron! Gud vad vackert. Fläktar skönt också. Vänder kepsen bak och fram (obs: för att kunna se in i sökaren på kameran), brönner av ett gäng selfies. Känner mig som 34 igen!

13.50 vänder tillbaka mot civ, 500 selfies rikare.

13.51 Singaporeansk slinka tilltalar mig: Exc me, d you see a pink and yellow cepp? Gullig brytning, som sydafrikansk.

14.15 mannen som Hugger i marken har gätt sällskap. Och hunnit hräva upp en hel liten… Grav. (Kommer att tänka på myten om likskåp på glygplan. Har de färdiga gravar här för alla som tuppar av i hettan?)

14.44 tror insekt föyttat in i min sko. Övar på aht sparka vilt omkring mig samtidigt som kag författar ett testamente i huvudet (alltid bra egenskap att ha på CV:t).

14.58 Vid utgången! Samt liv! Men inte länge till. Himlen mörk av haze. Hettan ärjär uteät ouyhätflih. Om detta är mina sista ord hoppas jag att de blir berömda.

Just kommit fram till hotellet, under vit himmel fylld med gula och blå moln, som ett stort blåmärke. Hela natten blixtrade det något otroligt, utan att jag hörde någon åska alls. Utländskt väder är nästan det mest fascinerande med att åka utomlands.

Tog mig en kvart att hitta själva entrén; hotellet extraknäcker förstås som invecklat shoppingkomplex (samt har åtta!!! restauranger och barer). Klart varje hotell i Singapore måste ha sin egen lilla allé med klockbutiker, annars skulle man ju behöva gå ut i värmen varje gång man behöver köpa ny Rolex (eftersom den förra rostat sönder av svett).

Checkade inte in vid en disk, utan fick sitta i en fåtölj och blev serverad en drink medan personalen tog hand om allt. Den här stan, alltså. Asiens Dubai, minus slavarna. Hotellet är urgammalt, i kolonialstil, omgivet av skyskrapor i omöjliga former. Kommer att tänka på Sofitel Legend Metropole, där jag lunchade (mer hade vi inte råd med) med Mr Pokemon i Hanoi medan vi obekvämt studerade de svartvita bilderna på förnäma fransoser som kånkades runt av den kuvade lokalbefolkningen på 1800-talet.

Men hur märkligt det än känns med allt detta kan åtminstone min inre alkoholist inte klaga. Han har nämligen just fått lära sig hur en riktig Singapore Sling ska smaka (läs underbart sött istället för surt och plastigt), på hotellet som uppfann den till att börja med.

Alltså, den här mojängen inne i Susannas badrum. Jag är ledsen, men om du bor i Singapore och tycker att din familj inte är tillräckligt varm så är det för att du är en kannibal som försöker tillreda din familj.

Det är intressant att vara i ett land där man duschar för att bli kall, och drar sig för att stänga av duschen för att det blir så varmt när man gör det, istället för tvärtom. Vattnet blir aldrig särskilt kallt heller, default-läget (när värmen är avstängd, vilket är ALLTID om man inte försöker koka någon i duschen, som sagt) är typ 30 grader.

Fast det freakigaste av allt är att vattnet dunstar från golvet inom en halvtimme eller så när man duschat. Dunstar!!! I Japan måste jag stänga dörren och blasta varmluftsfläkten i fem timmar för att badrummet ska torka, och det är inte direkt det kallaste öriket på jorden.

Allt detta gör det förstås bara ännu mysigare att det i skrivande stund är två män här som stängt av alla ac-enheter i lägenheten för att skrubba filtren (eller vad det nu är de håller på med). Jag råkade först skriva ”skriande stund”, och med den skenande temperaturen i åtanke hade det varit ungefär lika sant.

I Singapore har man inte ansiktsmask för att – som i Japan – skydda omgivningen från sin förkylning, utan för att skydda sig själv från ”haze”. Det vill säga den brandrök som med jämna mellanrum blåser ner från ”vår granne i norr”, som ett butiksbiträde fräser irriterat när Susanna för ämnet på tal.

Tyvärr landade jag mitt i ett moln av dessa giftiga partiklar, och sedan dess har det – som synes – inte direkt blivit hälsosammare att andas i det här landet.

Enda ljuset i tunneln, bokstavligt talat: i Singapore behöver man inte vistas utomhus om man inte verkligen insisterar. Stora delar av stadskärnan är nämligen sammankopplade av evighetslånga, varuhusfyllda gångtunnlar som förser välbeställda medborgare med möjligheten att utöka sin Rolex-samling medan grovarbetarna uppe på ytan långsamt förkolnar inifrån.

Ledsen att jag inte bloggat mer på sistone, men enligt Apple får man inte använda sin Macbook i miljöer varmare än 35 grader. (Å andra sidan kanske den kyls ner av regnet av svettdroppar.)

Förra gången jag var här, i september 2011, trodde jag att jag bara hade otur med vädret. Nu har jag blivit informerad om att en resa till Singapore är lika med automatisk otur med vädret, oavsett tillfälle, för det är typ 34 grader året runt, och hög luftfuktighet – känns som 39 grader, enligt väder-appen. Vilket är många saker, men inte nådigt, när solen ligger på. Tack och lov har den inte gjort det så mycket sedan jag kom hit. Tyvärr är anledningen till det att Singapore just nu badar i ”haze” – ett giftigt moln av brandrök som svept in från Malaysia.

Den som informerat mig om dessa olyckliga fenomen är min gamla tösajänta Susanna, som flyttade hit från Princeton i somras. Till mitt lilla förtret, eftersom jag tyckte det var väldigt mysigt att besöka Princeton (samt närliggande New York) med jämna mellanrum. Men jag ska inte klaga, för det är kul att vara i Singapore också, så länge man inte kvävs.

Om du inte har varit här så är nog det enda du vet om Singapore att de har otroligt stränga lagar. Överallt blir man påmind om hur förbjudet det är att göra olika saker, samt hur dyrt det är att bryta mot förbuden. Det kommer kanske inte som en chock att här varken finns demokrati (mer än i form av en fasad, typ som i Ryssland) eller yttrandefrihet. Och vill man använda landets öppna (nåja) wifi-nät, eller bara boka en biobiljett, måste man ange sitt passnummer PLUS ett fungerande mobilnummer! Jag har knappt någon täckning här, varken på min japanska eller svenska mobil, och är förstås i konstant behov av wifi för att ens veta hur jag ska ta mig runt, så jag (och alla andra turister med mig) uppskattar verkligen dessa paranoida nonsensfasoner.

Det är för övrigt lustigt att vara i ett land som påminner rätt mycket om Vietnam/Kambodja etc, men där allt är på engelska (samt tre andra språk – kinesiska och två jag inte känner igen alls). All reklam är välproducerad och snygg, men otroligt… uppriktig. Lite freaky eftersom jag ju just var i USA, där de flesta annonser är lite mer typiskt ”skönt ironiska” som i Sverige. Här är det idel uppbyggliga budskap om att man ska vara omtänksam och ta hand om sin kropp och typ erbjuda gamla tanter sin plats i tunnelbanan – SAMT att man ska bränna ohyggligt mycket pengar på shopping. Shopping är hobbyn nr 1 i Singapore, enligt min lokala källa. Allt är så kommersialiserat att till och med jag, som bor i vad som lugnt är en av världens typ tre mest varuhustäta stadsdelar, känner för att spy lite utanför munnen. Man går i evighetlånga tunnlar under jorden vart man än ska, och varenda tum av dem är kantad av flashiga butiker och skrikiga annonser. Man blir helt bed(r)övad.

I tisdags kväll åkte vi till Marina Bay, som en stadsdel nere vid vattnet där man har utsikt över själva bukten samt idel lyxhotell och finansskrapor. Väldigt mäktigt. Vi satte oss ner och lyssnade på en podcast tills en lasershow med smetig musik drog igång. Det var megahotellet Marina Bay Sands (det med båten högst upp, förmodligen Singapores kändaste landmärke trots att det är ganska nytt) som apterat laserkanonerna och släppte lös ett virrvarr av färgglada strålar hit och dit. Rätt fånigt, men det är fascinerande att stora delar av stan känns som Saigon, Kuala Lumpur eller valfri annan rätt luggsliten asiatisk metropol, men mitt i allt finns en blankpolerad kärna av diamantliknande skyskrapor som sträcker sig mot en himmel full av laserstrålar. Om det inte var ett så himla töntigt uttryck skulle jag här och nu utse Singapore till kontrasternas stad™.

I fredags gick vi på lyxbio. 40 Singapore-dollar per biljett! Sedan beställde vi mat för lika mycket till under filmens gång. Man satt typ i business class-säten som gick att konvertera till sängar, mer eller mindre. Sjukt mysigt. Inte svårt att förstå varför rika västerlänningar älskar att bo här.

I söndags gjorde vi ett återbesök på nöjesparken Universal Studios, där vi också var 2011. Väldigt kul, väldigare varmt.

Nu håller jag faktiskt på att koka sönder trots att det är mitt i natten och fönstren är uppslagna på vid gavel, så jag måste gå och lägga under ac-utblåset, samt se fram emot att bli väckt av tropiskt fågelkvitter imorgon bitti.

Hej på en stund från mig och mina nya assistenter.

Tecken på att man är på Haneda: det står överallt att man inte alls är på Haneda, utan på ”Tokyo International Air Terminal”. (En beteckning ingen annan än Haneda använder.)

Annat tecken: det känns som att ta tåget in i framtiden, jämfört med Narita och dess murriga heltäckningsmattor som inte bytts ut sedan 1983. Haneda påminner snarare om futuristiska flygplatser som Changi (Singapore) och Incheon (Seoul). Det där tåget kostar förresten en bråkdel av Narita Express också, och kommer fram dubbelt så snabbt.

Det finns alltså mycket att gilla med Tokyos näst största flygplats. Ändå har jag inte varit här sedan julen 2013, när jag flög hem till Sverige första gången. Nästan alla internationella flyg går från betydligt mer avlägsna Narita, så man får pallra sig ut i vildmarken för 220 spänn (enkelresa) stup i kvarten om man reser mycket. (Inser att detta kanske inte låter så farligt med tanke på hur hutlöst mycket den 20 minuter långa resan med Arlanda Express kostar. Århundradets ocker.)

Det är sen kväll när jag sitter vid ett stängt café (intill gate 144, om någon vill komma och hälsa) och skriver detta. Intill mig sitter en massa asiater av okänd härkomst och pratar alldeles för högt. (En väninna sa att hon hade dåligt samvete över att hon stör sig så mycket på kineser etc. Jag tycker snarare att det är helt okej så länge man inte klandrar folk för att de härstammar från andra kulturer. Att jag är hyfsat asocial och oerhört känslig för oljud tyder inte direkt på att jag tillhör en överlägsen ras, men jag kan ju inte påstå att jag tycker det är helnice när exempelvis kineser sitter och skriker på offentliga platser. Det handlar ju dock bara om att man kommer från helt olika sammanhang, varav inget är bättre än det andra, och man är inte ond bara för att man pratar högre än vissa surmagade utlänningar finner behagligt. Jag kan ju garantera att många japaner genom åren skänkt mig onda ögon när jag suttit och skrålat på allehanda ölhallar!)

Mitt flyg går 00.05. Flyga hela natten, fy fan! Ibland kan det vara lite kittlande att vara på en nästan övergiven, nedsläckt flygplats sent på kvällen. (Kommer att tänka på när jag och Mr Pokemon skulle flyga från någon asiatisk stad en tidig morgon i vintras, och vi kom fram så tidigt att vi fick stå och vänta medan en liten gubbe låste upp hänglåset på gallerporten till terminalen.) Den här gången känns det dock mest segt. Kom hem från NY 21.00 igår (varpå den mödosamma Narita Express-färden tog vid, så jag var inte hemma förrän typ 23), så är fortfarande rätt rejält jetlaggad och allmänt sliten. Blev väldigt sugen på att ta en promenad idag, för det var FANTASTISKT väder! 23 grader och sol som låg på och gräddade lägenheten hela dagen. Eftersom jag behövde packa och jobba hanns inga såna nöjen med, men det kändes bra (om än lite konstigt) att faktiskt ha lite hemlängtan medan jag fortfarande är hemma.

Det enda roliga som hänt sedan sist är egentligen att jag som vanligt köpt på mig en massa musik som jag ska lyssna på medan jag är borta. Framförallt har jag börjat lyssna på black metal igen. Fan vad bra det känns. Blev trött på alla hipsters som började gilla Watain härom året, så jag tänker inte ens gå in på vad jag lyssnar på (plus att jag väl egentligen inte vill göra reklam för människor med vidriga åsikter, vilket black metal-män tenderar att ha). Men det är väldigt vacker musik. Jag brukade ta ut några av riffen på familjens akustiska gitarr när jag var typ 17. Sedan bad jag min redaktör på Sundsvalls Tidning gissa vad det var för låtar jag spelade en gång när jag satt på redaktionen och hade gitarren med mig inför ett rep. Den enda ledtråden han fick var att det var ett svenskt band. Han gissade på typ Eldkvarn eller något liknande, haha! Och det var inte dåligt gissat eller så. Men det låter ju helt absurt eftersom folk i allmänhet inte begriper att black metal kan vara ganska poppigt och durigt i grunden, det är bara det att allt det där asfalterats över med ett ett tjockt lager dist, och så tycker de flesta att bara oväsen återstår, för de kan inte tyda konturerna som fortfarande går att ana i bruset. Men det är bra att folk inte begriper, för då slipper jag känna mig som en hipster.

Nu fick asiaterna eld i baken. Det tycker jag verkar lite obekvämt, så jag nöjer mig nog med att gå och sätta mig på en jetmotor eller två.

Tillbaka i Tokyo efter en odryg vecka i NY.

Känns segt.

Tur att jag ska ut och resa imorgon igen.