Ledsen att jag inte bloggat mer på sistone, men enligt Apple får man inte använda sin Macbook i miljöer varmare än 35 grader. (Å andra sidan kanske den kyls ner av regnet av svettdroppar.)

Förra gången jag var här, i september 2011, trodde jag att jag bara hade otur med vädret. Nu har jag blivit informerad om att en resa till Singapore är lika med automatisk otur med vädret, oavsett tillfälle, för det är typ 34 grader året runt, och hög luftfuktighet – känns som 39 grader, enligt väder-appen. Vilket är många saker, men inte nådigt, när solen ligger på. Tack och lov har den inte gjort det så mycket sedan jag kom hit. Tyvärr är anledningen till det att Singapore just nu badar i ”haze” – ett giftigt moln av brandrök som svept in från Malaysia.

Den som informerat mig om dessa olyckliga fenomen är min gamla tösajänta Susanna, som flyttade hit från Princeton i somras. Till mitt lilla förtret, eftersom jag tyckte det var väldigt mysigt att besöka Princeton (samt närliggande New York) med jämna mellanrum. Men jag ska inte klaga, för det är kul att vara i Singapore också, så länge man inte kvävs.

Om du inte har varit här så är nog det enda du vet om Singapore att de har otroligt stränga lagar. Överallt blir man påmind om hur förbjudet det är att göra olika saker, samt hur dyrt det är att bryta mot förbuden. Det kommer kanske inte som en chock att här varken finns demokrati (mer än i form av en fasad, typ som i Ryssland) eller yttrandefrihet. Och vill man använda landets öppna (nåja) wifi-nät, eller bara boka en biobiljett, måste man ange sitt passnummer PLUS ett fungerande mobilnummer! Jag har knappt någon täckning här, varken på min japanska eller svenska mobil, och är förstås i konstant behov av wifi för att ens veta hur jag ska ta mig runt, så jag (och alla andra turister med mig) uppskattar verkligen dessa paranoida nonsensfasoner.

Det är för övrigt lustigt att vara i ett land som påminner rätt mycket om Vietnam/Kambodja etc, men där allt är på engelska (samt tre andra språk – kinesiska och två jag inte känner igen alls). All reklam är välproducerad och snygg, men otroligt… uppriktig. Lite freaky eftersom jag ju just var i USA, där de flesta annonser är lite mer typiskt ”skönt ironiska” som i Sverige. Här är det idel uppbyggliga budskap om att man ska vara omtänksam och ta hand om sin kropp och typ erbjuda gamla tanter sin plats i tunnelbanan – SAMT att man ska bränna ohyggligt mycket pengar på shopping. Shopping är hobbyn nr 1 i Singapore, enligt min lokala källa. Allt är så kommersialiserat att till och med jag, som bor i vad som lugnt är en av världens typ tre mest varuhustäta stadsdelar, känner för att spy lite utanför munnen. Man går i evighetlånga tunnlar under jorden vart man än ska, och varenda tum av dem är kantad av flashiga butiker och skrikiga annonser. Man blir helt bed(r)övad.

I tisdags kväll åkte vi till Marina Bay, som en stadsdel nere vid vattnet där man har utsikt över själva bukten samt idel lyxhotell och finansskrapor. Väldigt mäktigt. Vi satte oss ner och lyssnade på en podcast tills en lasershow med smetig musik drog igång. Det var megahotellet Marina Bay Sands (det med båten högst upp, förmodligen Singapores kändaste landmärke trots att det är ganska nytt) som apterat laserkanonerna och släppte lös ett virrvarr av färgglada strålar hit och dit. Rätt fånigt, men det är fascinerande att stora delar av stan känns som Saigon, Kuala Lumpur eller valfri annan rätt luggsliten asiatisk metropol, men mitt i allt finns en blankpolerad kärna av diamantliknande skyskrapor som sträcker sig mot en himmel full av laserstrålar. Om det inte var ett så himla töntigt uttryck skulle jag här och nu utse Singapore till kontrasternas stad™.

I fredags gick vi på lyxbio. 40 Singapore-dollar per biljett! Sedan beställde vi mat för lika mycket till under filmens gång. Man satt typ i business class-säten som gick att konvertera till sängar, mer eller mindre. Sjukt mysigt. Inte svårt att förstå varför rika västerlänningar älskar att bo här.

I söndags gjorde vi ett återbesök på nöjesparken Universal Studios, där vi också var 2011. Väldigt kul, väldigare varmt.

Nu håller jag faktiskt på att koka sönder trots att det är mitt i natten och fönstren är uppslagna på vid gavel, så jag måste gå och lägga under ac-utblåset, samt se fram emot att bli väckt av tropiskt fågelkvitter imorgon bitti.

Hej på en stund från mig och mina nya assistenter.

Vi bodde precis intill den rätt skabbiga floden Kamogawa i Kyoto – vilket tydligen ska ses som något slags vinstlott, men det är bara för att japaner inte listat ut hur en riktig flod ser ut. Utsikten förgylldes dock av att vi hade ett eget litet bonsai-träd i fönstret.

(mer…)