Inte alls tragiskt att Foursquare tror jag är en ”trendsetter” som upptäckt ett ställe före mina vänner – bara för att jag inte har några vänner.

Enligt jisho.org betyder ”ume” antingen ”Japanese apricot (Prunus mume); Chinese plum” eller ”lowest (of a three-tier ranking system)”.

Båda definitioner passar rätt bra in på nya Fanta Ume, som:

1. Smakar prunus mume.

2. Mycket väl kan vara den tredje tråkigaste Fanta-smak jag testat i Japan.

Lite backstory: allt du hört om galna japanska varianter av västerländska godis-, läsk- och snabbmatssorter är sant. Allt du inte hört är också det. Gurk-Pepsi, soja-Kit Kat, glass med en hint av rått hästkött, Coca Cola med Sarah Jessica Parker-smak: sant, sant, sant, sant.

Det här gör att det är svårt att bli chockad av lite gammal hederlig husmans-prunus mume. Fanta Ume smakar som en läskande, blaskig variant av umeshu – den intensivt söta plommonkonjak som är den godaste dryck som skapats av människohand (drycker som skapats av djurhand är dock ett annat kapitel). Och med tanke på att riktig umeshu är billigare än Fanta Ume är det lite som om man skulle betala mer för Fanta med Moët-smak än för en flaska Moët. Man måste nog vara riktigt dum, jobba på Aftonbladet och driva en av Sveriges sämsta bloggar för att acceptera den dealen.

Annars gillar jag japansk Fanta som fan. Standardsmaken är inte apelsin, utan vindruva, och inte halvgod, utan SKITgod. (Men ta inte mitt ord för det – den är även Yohios favoritläsk.) Och de introducerar typ en ny smak i månaden också, så det gör inte så mycket att man blir besviken ibland. För då och då får de till en smak som Melon Creamsoda, som är så god att jag blev tvungen att checka in ett extra bagage när jag var här 2006 bara för att jag skulle kunna ta med mig så många flaskor som möjligt hem till Sverige.

Sammanfattningsvis får Fanta Ume ett riktigt uselt blogginlägg av fem möjliga.

(Och nej, jag vet inte varför jag var tvungen att åka till Silent Hill för att ta bilden.)

Inte ens Google Translate kan avkoda detta fantastiska enkla meddelande.

Hittade den här gamla guldklimpen på datorn häromveckan. Den är från en bussresa mellan Singapore och Kuala Lumpur för ett par år sedan. Tyvärr är bilden tagen med en Iphone 4 samt obefintlig kompetens, varför dess kvalitet snarast påminner om avföring.

Ville identifiera ett klassiskt stycke jag hörde i något slags Nes-tolkning när jag satt i en telefonkö häromdagen (ni känner igen känslan), så googlade mig fram till den här sidan.

Uppskattade särskilt deras kategorisering:

Själv är jag ju mest inne på klassiska kompositioner av hästkaraktär.

Vill även passa på att gratulera Strauss och Offenbach, som fått sina magnum opera insorterade i kategorin ”cartoon”. Det ser man ju på honom att Strauss inte hade någon högre önskan i livet.

Utsikten från min balkong just nu. https://t.co/c5RPVCVZya

— Alfred Holmgren (@insmouse) May 19, 2013

(Nej, jag vet inte hur man bäddar in Vine-klipp utan att få hela tweeten på köpet. Vet du? Grattis.)

”En blogg med, säg, fem inlägg känns ju lite som ett antiklimax”, konstaterade en av mina haters.

”Om inte första inlägget blir bra är det slut mellan oss”, varnade min flickvän.

”Alfred Holmgren du verkar ju helt dum i huvudet”, reflekterade Tommy Towe Wessman, toppkommentator.

Hittills känner jag att jag presterar i nivå med förväntningarna. Över en natt har det här blivit en av Sveriges minsta bloggar, med i snitt noll kommentarer per inlägg och gissningsvis åtta sidvisningar totalt.

Nu ska jag fira detta genom att spela besvikelsen ”Far cry 3: Blood dragon” och lyssna på en outhärdligt tråkig podcast.

Joyfully.

(Och kanske lyssna på lite Hole.)

Jag ljög för er. Tydligen var det inte alls Tokyo jag flyttade till, utan Stockholm.

(Det här inlägget presenterades av Sportbladet ZOOM.)