Vi fick sätta betyg på varandra i skolan idag. Jag gav alla andra omkring 15 av 20, och mig själv 0 av 20, med motiveringen ”värre än Hitler”.

Det har med andra ord varit något av en dyngdag. Men ibland ska man väl ha en sån också. (Eller 28 000 i rad.)

Pallar inte återuppleva alla missöden genom att beskriva dem här på bloggen, eller ens genom att utveckla en rafflande virtual reality-attraktion med fotorealistisk wireframe-grafik tonsatt av det prisbelönta rockbandet Kiss®.

Och när man inte pallar det, då har det fan gått långt.

Härnäst ska jag ”ner” ”på” stan och trotsa sömndruckenheten i syfte att ragla runt som något himla miffo i jakt på vad det nu var jag behövde köpa inför resan. (Antimiffikationsmedicin?)

Har jag tur är Eva Braun online på Skype när jag kommer tillbaka.

Mår så jävla 不bra idag, men ibland ska man väl göra det också (till exempel varje dag). Jobbade nästan hela natten, sov tre timmar, sedan läsövningar i skolan som fick hjärnan att kännas som om den låg under en köttklubba i fyra timmar, sedan gick jag hem och däckade av dumhet (samt jobbade lite mer i semisömnen).

Nu är klockan strax efter 22.00, och jag har ännu en riktigt usel natt av plugg och jobb framför mig.

Får alltid så dåligt samvete när jag sovit på dagen, även om det (som nu) var planerat i förväg. Vaknar svettig, skamsen och övertygad om att jag dragit skam över släkten Holmgren, eller åtminstone det ökända subsläktet Alfred Holmgren.

Å ena sidan är det förstås skönt att vara marginellt lite mer utvilad än när man raglade hem och stupade i sviterna efter en katastrofal skoldag. Å andra sidan känns det inte alls skönt att det dygn man skulle behöva ägna åt jobb och plugg komprimerats ihop till en äcklig, sömndrucken liten stump som sedan leder rakt in i nästa dag utan att passera sängen.

(Chockerande insikter, detta. Var är min puff på ettan?)

Men snart börjar väl solen skina igen även över mitt liv. (Bokstavligt talat, alltså, eftersom jag åker till E3 på lördag.)

Det här var ju ett tråkigt inlägg, och tråkigare ska det bli. När jag letade E3-bilder till veckans speluppslag hittade jag nämligen ett gammalt klipp som jag och Peter spelade in i LA 2011. Jag blev så till mig över dess tråkighet att jag blev tvungen att ladda upp det på det där ”You-Tube” alla pratar om. Sedan blev jag tvungen att bädda in det i ett inlägg på den där ”Tokyo-bloggen” ingen pratar om.

Mycket 不nöje.

Sitter i sängen och funderar på om jag ska släpa min usla lekamen till skolan idag.

Eller min FANTASTISKA lekamen.

Det blir nog varken eller.

Den här veckan går väl knappast till historien som en av mänsklighetens bästa. Alldeles för många prov, deadlines och läxor, samt alldeles för lite sömn, för mänsklighetens smak. Å andra sidan är väl mänsklighetens smak inte mycket att förlita sig på, med tanke på att mänskligheten redan haft den usla smaken att försätta sig i den här situationen till att börja med. Man tappar ju hoppet på den ibland, alltså.

För övrigt så jävla ovärdefull känsla att ta ledigt från skolan och inte ens kunna njuta av det pga sömnbrist. Speciellt när man mer eller mindre riskerar att bli deporterad om man gör det för ofta. (Skolkar, alltså. Om det finns en lag mot att njuta för ofta är nog inte jag den som kommer upptäcka det först.)

Nästa vecka blir det jobb dygnet runt, sedan två slutprov till när jag kommer hem måndagen därpå, sedan jobb dygnet runt ett tag till, och så ska jag väl hinna med att dö av värmeslag någonstans mitt i allt det där också.

Livet gör med andra ord vad det gör bäst.

(Men om du är ung ska jag låta bli att spoila exakt vad.)

När jag berättade att jag tänkte starta en blogg tittade min chef uppfordrande på mig:

”En blogg förpliktigar. Det är viktigt att man lägger upp någonting varje dag, även om det bara är en bild.”

Men nu är han pappaledig, så jag kan tack och lov bortse från detta stränga regelverk och ta en paus från det hysteriska blogglivet när fan jag vill.

Idag lovar jag dock att kompensera er för den senaste tidens slappa uppdateringsfrekvens.

Med uppemot TVÅ bilder.

Kanske det mest ovana med att bo på andra sidan jorden: min främsta superkraft – ironin – är plötsligt helt verkningslös.

Fick nyss utskicket nedan från en japansk streetwear-butik. Tydligen har alltså regnsäsongen redan börjat. Vilket kanske kan förklara varför det regnade idag.

Själv föredrar jag den soliga dagen.

(Bra reflektion angående blommorna också. Det gäller att inte gapa efter för mycket, då blir man bara besviken. Kanske kommer man lyckas med konststycket att fota ett orörligt objekt i dagsljus, kanske inte.)

Bad en av våra spelskribenter recensera ”Grid 2”. Ett par dagar senare fick jag texten nedan skickad till mig.

Kanske lite oprofessionellt att hänga ut resultatet på bloggen så här, men det här liknar inte ens en spelrecension enligt mig.

Hen har ju för fan inte ens angett vilken knapp man gasar med.

Grid 2 är fanerad med flera träslag, bland annat amarant, björk och rosenträ, så kallad intarsia, i ett mönster föreställande lagerblad och en kvinnlig medaljong. Haupt var verksam 1770 till 1784 och anlitades flitigt av Gustav III. Just detta racingspel ägdes troligen av en operadansös med försänkningar i kungahuset.

– Det är en fröjd för alla sinnen! Handens magi, de påkostade materialen, precisionen och inte minst spelets resa genom sekler, säger Henrik Åberg, chef för konstavdelningen.