Igår hörde jag en sån där grej om saker döende och/eller döda gamlingar ångrar mest, och tydligen var en av dem att de jobbat för mycket och inte unnat sig att njuta av livet istället. Sedan drog jag lärdom av detta genom att jobba 24 timmar i sträck, och njuta av livet 0 timmar i sträck.

Fan, det börjar bli en vana nu, detta. Minst en eller ett par gånger per månad drar jag en sån här vända. Men det känns bra att jobba mycket, för om man gör det kan man sedan njuta av tak över huvudet och videospel under tummarna. Och mitt jobb är ju en fenomenal lyx jämfört med nästan alla andra jobb, eller det är det åtminstone om man bortser från dessa fördyngade dygnare. Till och med dem kan jag dessutom spä ut med lite videospel eftersom jag sällan jobbar utan minst en Xbox One inom räckhåll, eller med några som helst skrupler.

Ja, jag vet inte. Kontentan är väl att jag jobbar mycket och tycker livet är bra ändå, så inte nog med att döende människor är dåliga på att leva, de är dåliga på att tala sanning också. Är det det här våra skattepengar ska gå till. Va. (Jag betalar inte skatt i Sverige, så jag får väl gå och skälla ut ett japanskt lik istället.)

Känns bra att skriva stora texter regelbundet igen, också, tror jag. Eller det varierar fan kraftigt. Men eftersom en så satans stor del av mitt ordinarie jobb kretsar kring ren administration och att vara rent ut sagt förbannad på folk så är det faktiskt en fröjd att då och då doppa tungspetsen i den där tunnan med adrenalin (och ångest) som man för tio år sedan körde ner hela huvudet i varje dag, så investerad var man i minsta lilla notis. Och var man inte det, då var man död.

Jag har köpt en ny telefon.

Jag skall sova. Hoppas jag vaknar utvilad (det gör jag rätt sällan, det är en av mina sammanlagt sju förbannelser). Isåfall ska jag göra något kul, för det var ett tag sedan jag hann det. Ta en promenad, kanske köpa ett plagg (gjorde senast: eeeeeeeeh typ april maj någonting eller?!), kanske vara rent ut sagt förbannad inom ett museum istället för hemma i strimlan. Fast det sannolika är att jag kommer jobba, lata mig, spela lite, typ så. Men hela helgen ska bli jätterolig, så jag kan unna mig att inte ta ut mig i onödan innan dess. Imorgon kommer Mattias tillbaka till Tokyo, det ni! Han lärde mig sjunga karaoke 2007, så länge har vi känt varandra. Jag visste inte att han var på väg tillbaka, men imorgon ska hela hans Tokyo-gäng återförenas, och då ska lilla lyckliga jag vara med på ett hörn, samt full.

Varje blogginlägg bör ha en bild. Detta blogginlägg bör avslutas med denna:

När jag berättade att jag tänkte starta en blogg tittade min chef uppfordrande på mig:

”En blogg förpliktigar. Det är viktigt att man lägger upp någonting varje dag, även om det bara är en bild.”

Men nu är han pappaledig, så jag kan tack och lov bortse från detta stränga regelverk och ta en paus från det hysteriska blogglivet när fan jag vill.

Idag lovar jag dock att kompensera er för den senaste tidens slappa uppdateringsfrekvens.

Med uppemot TVÅ bilder.