Åt årets bästa lunch idag. Och det berodde för en gångs skulle inte lika mycket på sällskapet (sorry, Jing, men att träffa dig är alltid så himla trevligt att jag börjar bli lite avtrubbad) som vad jag hade på tallriken. Eller rättare sagt VI, för efter att jag slukat min cheeseburgarmacka (!) satte jag i mig halva Jings avokado- och jalapeño-cheeseburgare också. Det var nog den godaste hamburgare jag ätit på jag vet inte hur länge, helt himmelsk. Vi åt på Blacows i Ebisu, en wagyū-restaurang som är ett av världens bästa hamburgerhak till att börja med (det allra bästa, enligt vissa finsmakare), jag brukar vanligtvis ta deras baconcheeseburgare (många cheeseburgare i detta inlägg), men den här var 100 procent samt minst 100 gånger godare. Kompositionen var Jings egen idé, så nu tycker jag om henne ännu mer.

Att ha vänner som jobbar i Ebisu, det är det bästa av två världar. Halvtrist område, samt extremt dyrt (mest rikingar som bor där), men med otroligt bra restauranger. Glad att jag slipper jobba på ett japanskt företag som Jing, lika glad som jag är att jag kan åka till Ebisu lite då och då och snylta på alla områdets läckerheter trots att min sort inte hör hemma där. Nästa gång ska vi äta mexikanskt.

Ser fram emot nästa år. Dels för att jag hoppas resa en massa då (bland annat med filuren ovan), dels för att jag börjar bli trött på vädret nu, eller åtminstone dagens väder. Varannan dag är det strålande sol och varmt och till och med skönt, men när jag är ute och fånar mig är det alltid regn och/eller rusk. Promenerade hem från Ebisu, tog över en timme och det regnade hela vägen. Deprimerande. Ska bli så skönt att kunna gå hem i shorts och njuta av snarare än förbanna livet varje gång jag pressat i mig ett par Blacows-burgare i vår.

DAG 6

(mer…)

Nu är det slut på det roliga.

Men det blev åtminstone väldigt mycket av det.

Jag har tjongat runt hela helgen med Peter och ”Hasse”, det är nästan så vi hunnit bocka av hälften av punkterna på listan med saker de måste hinna med under sina tio eller så dagar här. Och kul har det varit, åtminstone för mig, vilket ju trots allt är det viktigaste för alla inblandade i skrivandet av det här blogginlägget.

Tyvärr fick det hela ett abrupt slut inte av att helgen tog det, utan min hälsa. Hostade och rosslade mig igenom dagens aktiviteter, så morgondagens kommer istället bestå av att ligga i sängen och drömma om att inte ligga i sängen.

Men innan dess hann vi tack och lov med följande:

Första kvällen, samt Peters och Alexandras första izakaya-besök. Tydligen var jag och Peter aldrig på någon när vi var i Tokyo tillsammans för fem år sedan. Det har vi tagit igen med råge de här dagarna, till mina gästers stora förtjusning. (Peters bild.)

Jag vet inte var den här bilden togs. Men jag vet vad den föreställer: stickor. (Peters bild. Inte helt otippat.)

I nördkomplexet Nakano Broadway – som jag och Peter upptäckte tillsammans 2009 – kan man köpa ”Monster hunter”-glasögon. Förstås. (Peters bild.)

Gubbröra.

Det enda vi haft otur med: dåliga kläder. (Peters bild.)

Idag gjorde vi det man bör göra i Harajuku: åt hamburgare, gick till Meiji Jinguu-helgedomen, tog en promenad genom Yoyogi-parken, och shoppade. Överst: parken (Alexandras bild). Nederst: det kan du räkna ut själv.

Just nu på JS Burger: jordgubbsburgare. (Alexandras bild. Och nej, vi provsmakade inte.)

Ont om folk i Harajuku idag. (Nedre bilden är Alexandras.)

Suspekta t-shirts på Takeshita Street i Harajuku. Där det för övrigt slutade med att det mest var jag som shoppade. Inte helt otippat, det heller.

Ikväll fick Peter och Alexandra se hur jag bor. Det resulterade bland annat i den här bilden. (Alexandras.)

Golden-gai. (Övre bilden: Peters, nedre: Alexandras.)

Den här festen verkade farlig, så här vågade vi inte gå in. (Peters bild.)

Muntra matvrak.

Regn eller smalben.

Någon av alla stationer vi passerat.

Igår, efter Golden-gai och ännu ett izakaya-besök: karaoke med Sanna och ett helt gäng andra svenskar. (Peters bild.)

Såna där ”dregs” ska man nog akta sig för. Håll dig till drugs istället.

Nästa vecka blir min vänskapskrets lite snävare, och mycket tråkigare.

Då är det nämligen dags att ta farväl av ännu en vän, närmare bestämt en gammal klasskamrat från SU, som lämnar Japan för att istället möta våren – och kanske en depression eller två – hemma i Sverige.

Fast vi tjuvstartade avskedet redan igår, med en middag som kommer gå till historien som god. Intog den gjorde vi på Zip Zap – restaurangen som en dag per år får äran att inrymma legendariska In-N-Outs popup-hamburgeria. (Japp. In-N-Out, som annars bara finns på amerikanska västkusten, räknas av många som världens bästa snabbmatskedja – men vill man granska det påståendet med munnen snarare än öronen får man bara en enda chans per år här i Japan. Enligt uppgift eftersom det är exakt så ofta de måste ha öppet här för att skydda sitt varumärke.)

Zip Zap bildar tillsammans med lika briljanta JS Burger och Great Burger en bermudatriangel av hamburgerior bland Harajukus bakgator. Tyvärr var det svårt att föra en konversation där – inte för att det var högljutt, utan för att man inte kunde göra annat än stöna liderligt efter att man tagit sin första tugga. Burgaren nedan kan mycket väl ha varit den godaste jag ätit i Tokyo, ett 225 gram tungt monument byggt på medium rare-grillat wagyū-kött, ost, bacon och underbart smörmarinerade bröd, allt perfekt ackompanjerat av en strut superspröda pommes frites.

(Det här var för övrigt mitt andra besök i Harajuku denna vecka. Jag var nämligen även där i förrgår och köpte tre tröjor och en slips, för att täcka mitt skrivande behov av 0 tröjor och slipsar.)

Trevligt var det också, utöver gott, och intressant, utöver gott och trevligt. Kommer sakna att ha någon med en så snarlik livssituation att jämföra perspektiv med. Jag har relativt nyligen varit i Sverige för första gången sedan jag flyttade utomlands, han är precis på väg att flytta hem efter ett år i Japan. Båda har vi våra flickvänner i andra länder. Och båda känner vi att vi fortfarande inte är i närheten av att vara klara med Tokyo. Som om man någonsin kan bli det.

Efter maten gick vi hem och delade på en flaska Patrón Añejo.

Och vad som hände sedan, det förtäljer varken detta inlägg eller mitt minne.

• Varit i Roppongi en himla massa. En gång förra veckan för att betala skatt och betrakta konst, en gång till för att testa en till hamburgeria och se ”Den vilda hoben 2” med Tukis i Roppongi Hills, och så en tredje gång igår för att äta mig till fetto- och fattighuset, med nyöppnade Wolfgang’s Steakhouse-filialen som avgångsstation. Alla dessa äventyr var väldigt roliga! Roppongi, där skulle jag nästan kunna tänka mig att bo. Kanske för att det var där min flickvän bodde en gång i tiden. Just Wolfgang’s Steakhouse låg för övrigt bara några byggnader ifrån hennes gamla hus. Extremt god vad maten också. En enorm stek (att dela på), jordens tjockaste bacon, steak fries, potatismos, martinis, chokladmousse-tårta och mango-sorbet: ja, man riktigt hör ju hur Döden rullar upp måttbandet i bakgrunden. (Om du inte har några planer på att besöka Tokyo har du heller ingen nytta av denna info, men om du har både och kan jag verkligen rekommendera stekhuset ifråga, samt att klicka här.)

• Eeeeh. Vad mer har jag gjort sedan sist? Jo, jag har shoppat. Vilket jag verkligen inte borde få göra, för jag bränner alltid alldeles för mycket pengar, hur jag än bär mig åt. Tyvärr är detta det roligaste jag vet på jord, näst efter att resa, vilket ju kostar ÄNNU mer pengar (dock med knapp marginal, med tanke på mina shoppingvanor). De senaste två dagarna har jag tillbringat i Isetan-varuhuset, eller rättare sagt ett av dem – hela Isetan-komplexet upptar nästan ett helt kvarter här i Shinjuku (och ännu fler byggnader ute i Ikebukuro). Förklarar vad jag handlat och varför i ett senare inlägg (ingen jättespännande anledning, så du behöver inte hoppa upp på nåldynan den här gången).

• Jobbat. Men ju mindre jag säger om detta desto gladare blir du.

• Videoskypat med föräldrarna. Och katterna! Också kul. Pappa var som vanligt mån om att grundmura mitt självförtroende: ”Du ser ju ut som din morbror. Samma… idiotiska blick.”

• Vad jag ska göra imorgon istället för att skriva inlägg av valfri kvalitet: shoppa ännu mer. Ett av mina favvomärken har just släppt sin vårkollektion, så jag måste skynda mig innan mina storlekar är slut. Fast om jag fortsätter äta som jag gjorde igår så borde jag kanske boka en biljett hem till Stockholm och Dressmann XL istället.

• Och med detta: detta:

I brist på semlor.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Mar 7, 2014 at 10:56am PST

Dagens Skype-konferens.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Mar 8, 2014 at 4:33am PST

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Mar 7, 2014 at 10:52am PST

Testar en ny diet idag.

A photo posted by Alfred Holmgren (@insmouse) on Mar 11, 2014 at 9:44am PDT

Sista morgonen i USA för den här gången, och hur tillbringar jag den?

Med att trycka trynet fullt av rökt lax och chokladglass framför en dassig skräckfilm på Netflix.

Tack och lov tillbringade jag näst sista dagen på ett lite mer värdigt sätt. Jag ljög nämligen när jag sa att jag skulle ta det lugnt den sista tiden här. Igår åkte jag istället in till stan och unlockade det där jävla achievementet till slut: nu har jag besökt alla större konstmuseer på Manhattan. Eller det var åtminstone vad jag trodde tills för några minuter sedan, då Google upplyste mig om att jag begått ett så kallat FAIL och missat några ställen som jag inte visste existerade. Vi säger att jag får ett achievement vardera för dem istället.

Det var hursomhelst behagligt att ta en sista ångande tugga av ”det nya äpplet”, som en kollega råkade döpa om New York till. Tror jag hittat min rutin nu: hamburgare, Central Park och konstmuseum. Igår blev det Five Guys (som sägs vara Barack Obamas favoritburgare – men, visade det sig, definitivt inte min) respektive Whitney Museum of American Art. Tror Whitney får tre plus, eller kanske 2,8. Coolast var Robert Irwins ”Scrim veil – black rectangle – natural light” (bilden ovan).

Apropå ångande städer så läser jag på FB att Tokyo varit ”boiling hot” de senaste dagarna. 38 grader, skriver någon. Längtar hem av många olika anledningar, men vädret är inte en av dem.

I Mexiko, där vi ska tillbringa de närmaste dagarna, är det tydligen molnigt och runt 30 grader. Det låter skönt. Mindre skönt låter det att bli mördad och halshuggen och styckad till döds, men i västra Mexiko ska drogkartellerna vad jag förstått vara lite mer ”CHILL”, så har jag tur blir jag inte flådd levande förrän andra eller tredje dagen.

Vi ses på andra sidan gränsen.

Eller, kort och gott, på andra sidan.