Utsikt från ett av New Museums små studierum nere på södra Manhattan. De hade för övrigt en rätt fin utsikt även från högsta våningen, som helt utgjordes av något slags ”sky view room” med tillhörande terrass. Grejen med New Museum är annars samtida konst, samt att byggnaden i sig är sjukt cool (och designad av japanska arkitekter).
Åkte västerut härom dagen.
Förbi sierskorna med de handskrivna skyltarna, förbi de kitschiga japanska restaurangerna med namn som ”Katana”, de dammiga, krackelerande gipshusen i ”italiensk” stil, de artificiella små kullarna som konstruerats bara för att någon med väldigt mycket pengar ska kunna bo ovanpå dem, alla ”Mad men”-billboards med texten ”for your Emmy consideration”, de slokande palmerna som det gröna nästan helt bränts bort från, de sandfärgade bunkrarna som rymmer Citibank och spritbutiker och liksom tycks ha svetsats ihop med marken i den svidande varma solen.
På touch-panelen framför mig i taxin hackade hårdkomprimerade streamade reklamklipp för ”America’s got talent”, allt man hörde var klicket av enstaka konsonanter medan juryn applåderade i ultrarapid, publikbruset som att starta och stoppa en dammsugare.
Jag åkte bort från Hollywood, upp i bergen. Taxin en gyllenskimrande pärla i den trögflytande karavan av pickup trucks och Tesla-roadsters som flydde stadskärnan och sökte skydd bland välskulpterade buskage och lilablomstrande violträd i det finmaskiga vägnät som likt asfalterade vener klättrar längs de dammiga sluttningarna. Att komma hit är som att åka in i en vägg av grönska – grönska som är grön på riktigt, istället för sönderfrätt och slokande. Gnistrande nyduschade gräsmattor framför väldiga portar som bara de väldigt rika får passera. Till och med palmerna har ett annat självförtroende här, de sträcker sig upp mot himlen lika majestätiskt som benen på en strider i ”Half-life 2”.
(De här trakterna är inte oväntat minst sagt mytomspunna – på bergen norr och väster om Hollywood lever några av underhållningsbranschens rikaste människor, med utsikt över den smogfyllda prärie som är downtown LA, och här har också vissa av dem – inklusive Sharon Tate – dött under mer eller mindre makabra former. Det var även här du rev den där knarkbaronens lyxkåk i ”GTA V”, samt blev full med mig en stjärnklar kväll efter E3 2006 om du heter Sam Sundberg.)
Men det var inte till denna prunkande lilla oas utanför Hollywoods dammiga hjärta jag skulle, utan ännu högre upp bland bergen, tills jag såg de bländvita byggnaderna klättra på klippavsatserna som futuristiska katedraler. Platsen som det av någon anledning tagit mig 12 LA-resor att hitta till, trots att den anses vara regionens främsta sevärdhet: Getty-centret. Högt ovanför sierskorna med de handskrivna skyltarna och de krackelerade ”italienska” husen; myllret på så långt avstånd att det plötsligt såg ganska vackert ut, som en bädd av pärlor i dalgången intill Stilla havet.
Kanske är det inte enbart hela Getty-komplexets skönhet som gör att jag saknar adjektiv att klä det i, utan även det faktum att mitt ordförråd efter en vecka på E3 är lika tomt som mina Red Bull-tankade energidepåer.
Så jag gör nog så att jag låter följande sju bilder säga det jag själv skulle behöva långt mer än 7000 ord för att göra rättvisa.
Väder av fin karaktär, så vi tillbringade halva dagen i och omkring poolen (där Mary Jane tiggde till sig en stor delfinleksak av personalen, som hon sedan gång på gång och väldigt högljutt misslyckades med att rida på, till min förtjusning och omgivningens förtret). En förmiddag av årets hittills skönaste karaktär.
Veckans museer: Museum of Contemporary Art och Taipei Fine Arts Museum. Det sistnämnda var bäst.
Lite dåligt med uppdateringar på sistone.
Därför har jag låtit bli att posta några. Försöker invänta ett tillfälle då uppdateringar istället är en bra sak.
Gör dock ett litet undantag idag. Annars blir det alldeles för mycket att sammanfatta alldeles för långt i efterhand nästa gång.
I själva irl:et har det nämligen varit ett himla hålligång på samma sistone.
I lördags gick jag alltså och såg japanska bandet Jesse Ruins med han svensken som jag träffade när jag gick och såg han NIN i fredags.
Så här såg Jesse Ruins ut:
Och så här lät de: väldigt, väldigt bra. (Det gjorde för övrigt även Cold Name, som spelade på samma event.)
Bonus: själva klubben var också väldigt, väldigt mysig. En liten källarlokal ute i… ja, någonstans. Ikejiri-Ōhashi hette stationen. Det betyder ”Dammrumpa-Storbro”. Så eventuellt var hela natten bara en hallucination. Men isåfall var det en riktig toppenhallis.
I söndags styrde jag alla tillgängliga kosor mot Takadanobaba (”Takadas hästplats”), där Johan visade mig ett par arkadhallar jag inte besökt förut, varpå han dunkade mig gul och blå i ”Super street fighter II turbo”. (Om ni inte känner igen mig till höger på bilden högst upp så är det för att jag fått så mycket däng.) Det första stället var en ovanligt flashig Taito Station i varuhuset Big Box. Eftersom de saknade parkopplade ”SFIV”-kabinett gick vi dock snabbt vidare till Mikado, ett mindre ”game center” i två våningar som hyfsat uppenbart var en hårsmån mer hardcore. Nedervåningen var som ett museum fyllt av en massa märkliga spel och kabinett man aldrig sett förr. På övervåningen pågick en turnering i ”Street fighter III: 3rd strike” när vi anlände. (Johan berättade att man på onsdagar brukar kunna betala 500 yen för att spela hur mycket ”Super turbo” man vill, samt delta i något slags turnering. Riktigt SÅ hardcore känner jag mig inte riktigt än.) Resten av ytan upptogs av ett imponerande beat ’em up-utbud och lite shooters. Utöver ”SSFIIT” hann vi bocka av ”King of fighters XIII”, det otroligt märkliga ”Akatsuki blitzkampf”:
, samt förstås ”Super SFIV AE”. En jädra mersmak gav det hela. Haft jobbig abstinens ända sedan i söndags. Men också känt mig väldigt nöjd med att även denna pusselbit fallit på plats nu. Otroligt att jag inte tagit tag i arkadspelandet tidigare, åtminstone sedan skolan slutade i oktober. Men bättre sent än aldrig, men sämre än alltid (vilket är nästa mål).
I gårdags åkte jag ut till Roppongi för att betala min skatt. Konstig känsla att promenera in på ett postkontor med ett kuvert så tjockt av sedlar att det knappt går att stänga. (Ja. Japan älskar kontanter. Och nej. Ibland älskar jag inte Japan.)
Efter skattetjafset tog jag hissen upp till våning 52 (för postkontoret låg i Mori Tower, en av Tokyos högsta byggnader) och glodde på konst i några timmar. Det kommer ett separat inlägg om det, med bilder (på annat än konst – för NÅDE den som fotar inne på Mori-museerna, med annat än mobilkameran och i smyg, och NÅDE den som gör det också, för den delen). Innan jag fått lite distans till det hela låter sig inte mina intryck sammanfattas med andra tangenter än O, M och G.
I skrivande dags är jag trött på att göra annat än sova. Så jag tror jag testar något annat istället. Sova, exempelvis.
Förra veckan skrev jag att det finns så många museer, med ständigt roterande utställningar, i Tokyo att det aldrig tar slut på ny konst att häpna över.
Tecken på att jag inte ljög: i fredags gav jag mig av mot Tokyos minst sagt massiva svar på Moderna, i hästmun känt som Museum of Contemporary Art.
När jag kom till tunnelbanestationen jag googlat fram tänkte jag ”Hmm, konstigt att jag aldrig tidigare tänkt på att museet ligger tvärs över vallgraven från kejsarpalatset”.
Det här säger jag inte alls för dramatisk effekt, utan det var faktiskt inte förrän jag stod vid biljettluckan som jag insåg att shit. Jag har alltså råka upptäcka ett TILL stort museum för modern konst, i en helt annan del av stan, som jag under alla mina snart hundratals konstsafarin genom Tokyos märkligaste stadsdelar aldrig ens hört vaga rykten om.
Så jag gick in för att se vad all brist på uppståndelse egentligen berodde på.
Och kom ut utan en enda jävla aning.
National Museum of Modern Art är nämligen ännu en home run i raden för konststaden Tokyo. Man börjar på fjärde våningen, sedan tuggar man sig kronologiskt igenom en lång serie verk som representerar alla eror i modern tid, dvs från typ 1800-talets slut. Om man vill kan man även betala extra för att se en tillfällig utställning på första våningen, och det trodde jag att jag ville tills jag gjorde det (för den bestod bara av en lång rad installationer av någon snubbe som en gång i tiden hette Kudo, och som tydligen var en redig snuskhummer).
Enligt en informationstavla har museet tidigare fått kritik för att de visat för mycket på en gång, så nu har de istället gjort ett temporärt urval av verk från samlingarna. Och det är inget dåligt urval. Foto, video, vektorbaserade animationer, post-impressionism, kubism, Nihon-ga – you name it, va. Tre timmar tog det att dregla mig igenom allt. Det kanske inte låter mycket, men ett dåligt museum springer man ju igenom på en kvart.
Ta en titt eller 2000 på mina favoriter från museets samlingar (och dess omgivningar) här nedan.
Så lovar jag att ge dig något nytt att häpna över nästa vecka.
Klickade du på länken till den monumentala ukiyoe-sviten ”One hundred famous views of Edo” i förra inlägget?
Klart du inte gjorde.
Så låt mig istället göra det ännu enklare för dig – genom att proppa in mina favoriter från bildserien (som alltså avbildar olika platser i Edo, vilket är vad Tokyo hette när jag var barn) i det här inlägget.
Det svåraste var nästan att välja ut färre exempel än 100. Det är nämligen något magiskt med estetiken här. Pastellerna som flyter ut över det torra, gulnade pappret. Att horisonten bara är ett glödande streck under en kritvit himmel, som så småningom löses upp i ett dovt blått mörker. Utsnitten och kompositionerna, som nästan är i klass med mina bästa Instagram-bilder.
Allvarligt talat: om du tycker att ”Ōkami” är ett vackert spel men blir helt oberörd av ”One hundred famous views of Edo”, då finns du inte.
Eller rättare sagt: du BORDE inte göra det.
(Bildkälla: Wikipedia. Och klicka nu för fan på länken så du får se resten av bilderna.)
Jag var livrädd för att min viktigaste vänskap i Tokyo skulle ta slut härom dagen.
Sedan jag slutade skolan i början av oktober har jag behandlat min dygnsrytm som ett roulettehjul. Följaktligen är varje (”)morgon(”) rena lotteriet: jag vet aldrig exakt hur sent kroppen ska bestämma sig för att registrera ljudet av väckarklockan och sparka av sig det feta duntäcke som agerar kokong mot vinterkylan.
Det här har resulterat i att jag är lika obekväm med att prata om hur dags jag kliver upp som andra blir av att prata om hur mycket de tjänar eller vad de röstar på.
Den enda jag inte behöver mörka det för är paradoxalt nog min arbetsgivare. Den svenska arbetsdagen börjar nämligen inte förrän det hunnit bli sen eftermiddag i Tokyo.
Däremot blir det extremt nervöst när jag har stämt träff med en kompis tidigt på dagen. Vilket också är anledningen till att det aldrig händer.
Förutom i tisdags.
Cardoso hade till och med lovat att skolka från skolan så att vi skulle hinna till Yoshitaka Amanos gratisutställning ”Tokyo sync” innan jag försvinner till Sverige.
Resultatet: ungefär två timmars sömn, årets mest miserabla morgon – och sedan kickade jag igång hjärtat med en koffeintablett så stark att min läkare flera gånger bett mig gå över till mindre drastiska metoder (”Själv föredrar jag grönt te”).
Mycket tack vare min självmedicinering hann jag tack och lov ut till Iidabashi i tid. Och det var, trots att jag gick runt och kände mig jetlaggad som ett jävla as, värt allt lidande. Själva galleriet visade sig vara väldigt litet, med plats för kanske ett dussin verk. Ändå var det betydligt mäktigare än senaste gången jag gick på Amano-utställning – den gången i Shinjuku, på ett museum så packat att man fick stå i kö till nästan varje tavla. (Varav de flesta, när man väl kommit fram, visade sig vara litografier snarare än original.)
Den här gången var det bara jag och Cardoso i den spartanska betonglokalen. Sånär som på en extremt artig japan som jobbade på galleriet och inte vågade interagera med oss bortom att viska ”Do you know this character?” när vi stod och beundrade en monokrom Gatchaman-duk. Vi kunde med andra ord, för första gången i nationen Japans historia, gå runt i en kommersiell lokal och fota livet ur oss. Ingen vakt som rusade fram och gjorde korstecknet. Ingen som försökte tvinga oss att radera bilderna i efterhand. Så nära himmelriket man kan komma en höstruskig decemberdag i Iidabashi.
Och som vi fotade. Vissa av tavlorna mätte fler kvadratmeter än mitt vardagsrum, lika fulla av drömska detaljer som om man lagt 100 exemplar av det japanska ”Final fantasy VI”-omslaget sida vid sida.
Jag skulle behöva ett ordförråd stort som en flygplatsterminal för att beskriva allt det vidunderliga vi gick runt och slickade i oss med blickarna. Som tur är har jag bilderna istället:
Efter utställningen – och att vi på allvar stått vid prislistan och räknat på vad de minsta tavlorna kostar omräknat till dollar (3000, visade det sig) – var Cardoso som vanligt sugen på curry. Det var som vanligt inte jag (för FUCK japansk curry, värre än skolmat är vad det bland annat är). Men så kom vi på att eftersom hon jobbar i Ebisu så kunde vi dra till Blacows, en av världens bästa hamburgerior. Sagt och gjort: en halvtimme senare satt vi där och smaskade i oss wagyū-burgare, skvallrade om skolkamrater och reminiscade om årets roligaste helg ända tills det blev dags för henne att gå till jobbet.
Och mig att gå till sängs.
