Åkte västerut härom dagen.

Förbi sierskorna med de handskrivna skyltarna, förbi de kitschiga japanska restaurangerna med namn som ”Katana”, de dammiga, krackelerande gipshusen i ”italiensk” stil, de artificiella små kullarna som konstruerats bara för att någon med väldigt mycket pengar ska kunna bo ovanpå dem, alla ”Mad men”-billboards med texten ”for your Emmy consideration”, de slokande palmerna som det gröna nästan helt bränts bort från, de sandfärgade bunkrarna som rymmer Citibank och spritbutiker och liksom tycks ha svetsats ihop med marken i den svidande varma solen.

På touch-panelen framför mig i taxin hackade hårdkomprimerade streamade reklamklipp för ”America’s got talent”, allt man hörde var klicket av enstaka konsonanter medan juryn applåderade i ultrarapid, publikbruset som att starta och stoppa en dammsugare.

Jag åkte bort från Hollywood, upp i bergen. Taxin en gyllenskimrande pärla i den trögflytande karavan av pickup trucks och Tesla-roadsters som flydde stadskärnan och sökte skydd bland välskulpterade buskage och lilablomstrande violträd i det finmaskiga vägnät som likt asfalterade vener klättrar längs de dammiga sluttningarna. Att komma hit är som att åka in i en vägg av grönska – grönska som är grön på riktigt, istället för sönderfrätt och slokande. Gnistrande nyduschade gräsmattor framför väldiga portar som bara de väldigt rika får passera. Till och med palmerna har ett annat självförtroende här, de sträcker sig upp mot himlen lika majestätiskt som benen på en strider i ”Half-life 2”.

(De här trakterna är inte oväntat minst sagt mytomspunna – på bergen norr och väster om Hollywood lever några av underhållningsbranschens rikaste människor, med utsikt över den smogfyllda prärie som är downtown LA, och här har också vissa av dem – inklusive Sharon Tate – dött under mer eller mindre makabra former. Det var även här du rev den där knarkbaronens lyxkåk i ”GTA V”, samt blev full med mig en stjärnklar kväll efter E3 2006 om du heter Sam Sundberg.)

Men det var inte till denna prunkande lilla oas utanför Hollywoods dammiga hjärta jag skulle, utan ännu högre upp bland bergen, tills jag såg de bländvita byggnaderna klättra på klippavsatserna som futuristiska katedraler. Platsen som det av någon anledning tagit mig 12 LA-resor att hitta till, trots att den anses vara regionens främsta sevärdhet: Getty-centret. Högt ovanför sierskorna med de handskrivna skyltarna och de krackelerade ”italienska” husen; myllret på så långt avstånd att det plötsligt såg ganska vackert ut, som en bädd av pärlor i dalgången intill Stilla havet.

Kanske är det inte enbart hela Getty-komplexets skönhet som gör att jag saknar adjektiv att klä det i, utan även det faktum att mitt ordförråd efter en vecka på E3 är lika tomt som mina Red Bull-tankade energidepåer.

Så jag gör nog så att jag låter följande sju bilder säga det jag själv skulle behöva långt mer än 7000 ord för att göra rättvisa.

(mer…)

Väder av fin karaktär, så vi tillbringade halva dagen i och omkring poolen (där Mary Jane tiggde till sig en stor delfinleksak av personalen, som hon sedan gång på gång och väldigt högljutt misslyckades med att rida på, till min förtjusning och omgivningens förtret). En förmiddag av årets hittills skönaste karaktär.

Veckans museer: Museum of Contemporary Art och Taipei Fine Arts Museum. Det sistnämnda var bäst.

Lite dåligt med uppdateringar på sistone.

Därför har jag låtit bli att posta några. Försöker invänta ett tillfälle då uppdateringar istället är en bra sak.

Gör dock ett litet undantag idag. Annars blir det alldeles för mycket att sammanfatta alldeles för långt i efterhand nästa gång.

I själva irl:et har det nämligen varit ett himla hålligång på samma sistone.

I lördags gick jag alltså och såg japanska bandet Jesse Ruins med han svensken som jag träffade när jag gick och såg han NIN i fredags.

Så här såg Jesse Ruins ut:

Och så här lät de: väldigt, väldigt bra. (Det gjorde för övrigt även Cold Name, som spelade på samma event.)

Bonus: själva klubben var också väldigt, väldigt mysig. En liten källarlokal ute i… ja, någonstans. Ikejiri-Ōhashi hette stationen. Det betyder ”Dammrumpa-Storbro”. Så eventuellt var hela natten bara en hallucination. Men isåfall var det en riktig toppenhallis.

I söndags styrde jag alla tillgängliga kosor mot Takadanobaba (”Takadas hästplats”), där Johan visade mig ett par arkadhallar jag inte besökt förut, varpå han dunkade mig gul och blå i ”Super street fighter II turbo”. (Om ni inte känner igen mig till höger på bilden högst upp så är det för att jag fått så mycket däng.) Det första stället var en ovanligt flashig Taito Station i varuhuset Big Box. Eftersom de saknade parkopplade ”SFIV”-kabinett gick vi dock snabbt vidare till Mikado, ett mindre ”game center” i två våningar som hyfsat uppenbart var en hårsmån mer hardcore. Nedervåningen var som ett museum fyllt av en massa märkliga spel och kabinett man aldrig sett förr. På övervåningen pågick en turnering i ”Street fighter III: 3rd strike” när vi anlände. (Johan berättade att man på onsdagar brukar kunna betala 500 yen för att spela hur mycket ”Super turbo” man vill, samt delta i något slags turnering. Riktigt SÅ hardcore känner jag mig inte riktigt än.) Resten av ytan upptogs av ett imponerande beat ’em up-utbud och lite shooters. Utöver ”SSFIIT” hann vi bocka av ”King of fighters XIII”, det otroligt märkliga ”Akatsuki blitzkampf”:

, samt förstås ”Super SFIV AE”. En jädra mersmak gav det hela. Haft jobbig abstinens ända sedan i söndags. Men också känt mig väldigt nöjd med att även denna pusselbit fallit på plats nu. Otroligt att jag inte tagit tag i arkadspelandet tidigare, åtminstone sedan skolan slutade i oktober. Men bättre sent än aldrig, men sämre än alltid (vilket är nästa mål).

I gårdags åkte jag ut till Roppongi för att betala min skatt. Konstig känsla att promenera in på ett postkontor med ett kuvert så tjockt av sedlar att det knappt går att stänga. (Ja. Japan älskar kontanter. Och nej. Ibland älskar jag inte Japan.)

Efter skattetjafset tog jag hissen upp till våning 52 (för postkontoret låg i Mori Tower, en av Tokyos högsta byggnader) och glodde på konst i några timmar. Det kommer ett separat inlägg om det, med bilder (på annat än konst – för NÅDE den som fotar inne på Mori-museerna, med annat än mobilkameran och i smyg, och NÅDE den som gör det också, för den delen). Innan jag fått lite distans till det hela låter sig inte mina intryck sammanfattas med andra tangenter än O, M och G.

I skrivande dags är jag trött på att göra annat än sova. Så jag tror jag testar något annat istället. Sova, exempelvis.

Förra veckan skrev jag att det finns så många museer, med ständigt roterande utställningar, i Tokyo att det aldrig tar slut på ny konst att häpna över.

Tecken på att jag inte ljög: i fredags gav jag mig av mot Tokyos minst sagt massiva svar på Moderna, i hästmun känt som Museum of Contemporary Art.

När jag kom till tunnelbanestationen jag googlat fram tänkte jag ”Hmm, konstigt att jag aldrig tidigare tänkt på att museet ligger tvärs över vallgraven från kejsarpalatset”.

Det här säger jag inte alls för dramatisk effekt, utan det var faktiskt inte förrän jag stod vid biljettluckan som jag insåg att shit. Jag har alltså råka upptäcka ett TILL stort museum för modern konst, i en helt annan del av stan, som jag under alla mina snart hundratals konstsafarin genom Tokyos märkligaste stadsdelar aldrig ens hört vaga rykten om.

Så jag gick in för att se vad all brist på uppståndelse egentligen berodde på.

Och kom ut utan en enda jävla aning.

National Museum of Modern Art är nämligen ännu en home run i raden för konststaden Tokyo. Man börjar på fjärde våningen, sedan tuggar man sig kronologiskt igenom en lång serie verk som representerar alla eror i modern tid, dvs från typ 1800-talets slut. Om man vill kan man även betala extra för att se en tillfällig utställning på första våningen, och det trodde jag att jag ville tills jag gjorde det (för den bestod bara av en lång rad installationer av någon snubbe som en gång i tiden hette Kudo, och som tydligen var en redig snuskhummer).

Enligt en informationstavla har museet tidigare fått kritik för att de visat för mycket på en gång, så nu har de istället gjort ett temporärt urval av verk från samlingarna. Och det är inget dåligt urval. Foto, video, vektorbaserade animationer, post-impressionism, kubism, Nihon-ga – you name it, va. Tre timmar tog det att dregla mig igenom allt. Det kanske inte låter mycket, men ett dåligt museum springer man ju igenom på en kvart.

Ta en titt eller 2000 på mina favoriter från museets samlingar (och dess omgivningar) här nedan.

Så lovar jag att ge dig något nytt att häpna över nästa vecka.

När jag kommer till Tokyo Metropolitan Museum of Photographys bottenvåning får jag veta att jag inte blir insläppt om jag inte skrattar, sjunger eller dansar för vakten först.

Jag kan inte riktigt minnas när det hände på Fotografiska i Stockholm senast.

Och det är långt ifrån dagens enda överraskning i byggnaden som kallar sig fotomuseum, men som knappt rymmer ett enda faktiskt fotografi.

Eller egentligen verkar det föredra att kalla sig ”Shabi” – en sammandragning av det japanska namnet Tōkyō-to Shashin Bijutsukan, ungefär som att ”Pocket monsters” blev ”Pokemon”. Att komma hit har stått på min ”att göra i Tokyo”-lista sedan i höstas. Men istället för att faktiskt göra saker i Tokyo så har jag ju, som jag så noggrant dokumenterat på just denna blogg (av alla bloggar i världen!), valt att stanna hemma och beklaga mig dagarna i ända. Min fantastiska Sverige-resa blev dock något slags brytpunkt. På sistone har jag ställt min älskade (men sjukt ineffektiva) gamla dagsrutin på huvudet, bara för att kunna frigöra mer tid, och framförallt energi.

Härom dagen använde jag den där tiden och energin till att ÄNTLIGEN bocka av Shabi från min lista. Det är det tredje museet jag besökt på tre veckor, eftersom mitt försenade nyårslöfte är att hinna med en sån här sak per vecka. Och jag har en låååååång lista av museer att bocka av. Jag är så pepp på detta att jag till och med fixat en ny kategori (fyndigt döpt till ”museer”)! Det hade jag aldrig haft energi till ifjol. (Alltså, jag fattar INTE hur man använder kategorier, underkategorier och etiketter. Därför brukar jag skita i dem. Men den här gången skiter jag i det.)

Den där listan blir inte direkt kortare av att så många museer här byter utställningar uppemot en gång i månaden. Är man intresserad av konst, och det är man om man driver den här bloggen, finns det alltså ett i stort sett obegränsat utbud av nya saker att uppleva i stort sett hela tiden. Acklimatiseringen har varit lite kämpig sedan jag kom hem (”hem”…) från Sverige, men det här har fan underlättat, alltså. De här stunderna börjar mer och mer kännas som veckans höjdpunkt. Vilket är helt otroligt, eftersom jag vanligtvis inte är full när jag går på museum.

Den här månaden heter Shabis utställning ”True colors”, och den ockuperar de tre våningar av museet som inte är fotobibliotek. En förbannat bra utställning är det också, trots att den alltså har extremt lite med stillbildsfoto att göra. Istället består den av en lång rad videoinstallationer tillsammans med små oaser av pixelkonst (!), fejkade gränskontroller (!!) och arktisk forskningsutrustning (!!!).

Här är de verk jag berördes mest av (man får säga ”berördes” när det handlar om konst):

”A needle woman” (Kim Sooja). Min enda anteckning lyder ”Som game!” Det tycker jag är en ganska rättvis sammanfattning. Kim Sooja har helt enkelt ställt sig i olika stimmiga miljöer världen över och blivit filmad bakifrån, helt orörlig, medan verkligheten forsat förbi omkring henne. Som en spelkaraktär som står och väntar på att man ska plocka upp kontrollen.

”The last silent movie” (Susan Hiller). Oväntat bra för att ha skapats av någon som är en bokstav ifrån att vara Hitler. Vad hon gjort är att ta inspelningar av döda eller döende språk (inklusive samiska) och konvertera dem till vågformer som hon tryckt och ramat in, samt klippa ihop en film som enbart består av nämnda inspelningar samt textremsor.

”Torii” (Shitamachi Motoyuki). En serie foton (ser man på, det fanns ändå!) som visar japanska torii-portar i andra länder än Japan. Flera av dem sedan länge övergivna och övervuxna, ursprungligen planterade som flaggor i jorden för att markera hur långt det (hungriga) japanska imperiet sträckte sig.

”Kora” (Jawshing Arthur Liou). Beskrivningen utanför salen där den här filmen visades lät inte så lovande: någon videokonstnär som förlorat sin dotter, och som en del av sorgearbetet begav sig till Tibet för att dokumentera en av världens minst utforskade regioner. (Nej, jag förstår inte heller sambandet.) Men det här var utan tvekan dagens höjdpunkt. Man har ju sett en del naturfilmer i sina miljontals dagar, men nästan ingenting kan jämföras med att slå sig ner i ett stort mörkt rum och långsamt absorbera ”Kora”. Filmen består inte av mer än en rad extremt långsamma panoreringar över de tydligen heliga bergslandskapen, med artificiellt svinsnävt skärpedjup, tonsatt av bjällror och stråkar. Men det är något med hur de där ingredienserna reagerar på varandra. Eller så är det bara de nästan ofattbart vackra vyerna som gör det, som en fjällvandring på planeten från ”Prometheus”. Förutom film så kommer jag även här att tänka på spel, bland annat Fumito Uedas sådana. Men mest av allt ser det ut som ett teknikdemo från framtiden. Förstapersonsperspektivet och skärpedjupet, till och med den ibland låga frameraten, fuckar liksom med verklighetsuppfattningen. Om poängen var att det ska vara meditativt så har han lyckats, herr Liuo. Jag blev så tagen att när filmen tog slut satt jag kvar och såg den igen.

Fem plus.

Och den här gången skojar jag inte.

(Du kan se hela ”Kora” nedan. Om du inte har en privat biosalong hemma är det som att se en Cosmonova-film på din Iphone, men jag är inte dum i huvudet, jag fattar att ingen kommer åka till Tokyo för att se originalet i dess fulla prakt.)

När jag kom till stationen härom dagen såg jag hur en äldre kvinna med en försiktig ”Assassin’s creed”-gest föste bort en tjej som var på väg att krocka med henne.

Med Tokyo-mått mätt kändes det som om stan förvandlats till ”World war Z” över en natt. Det var tveklöst det våldsammaste jag sett i Japan sedan en ung kille fick en örfil på Shibuya-stationen för drygt fem år sedan. (Tokyos motsvarighet till Stockholms blodbad.)

På något sätt lyckades jag oskadd ta mig ifrån kaoset i det laglösa Shinjuku och vidare ända till Ueno, en dryg halvtimme bort. I Ueno behöver man inte oroa sig för besinningslöst våld vart man än vänder sig, för det är en av Tokyos mest kultiverade stadsdelar. Åtminstone om man går efter hur många museer som koncentrerats dit. (Det är även i Ueno som Tokyos djurpark ligger. Men till och med i burarna och inhägnaderna där tror jag att det går mer civiliserat till än på Shinjuku-stationen. *ryser*)

Just den här gången var det tack vare Tokyo National Museum – en serie majestätiska byggnader fyllda med asiatiska konstskatter – som jag tågade till Ueno. Egentligen är jag inte supertokig i klassisk japansk/kinesisk konst – jag är inte den som kan skriva hela avhandlingar om exakt hur skitnödig en drake ser ut på någon gammal väggmålning (Cǎiqǔ Zhuǎn Chǔ Lóngs mästerverk ”Skitnödiga draken”). Dagen började dessutom inte bättre av att jag råkade utnyttja erbjudandet ”köp fel biljett, betala sedan för en till”.

Men det tog inte lång tid för den att rädda sig själv. För mig spelar det egentligen ingen större roll vad museer är fyllda av så länge de är museer. Jag älskar att bara träda in i dessa mystiska främmande världar. (Och då syftar jag alltså på museerna i sig, inte konsten de innehåller, för om man träder in i den så riskerar man att bli ersättningsskyldig.) Att överhuvudtaget vistas i främmande miljöer, det är något jag blir väldigt sentimental av. Verklighetsflykt i ordets rätta, eller åtminstone felaktiga, bemärkelse.

Sedan skadade det ju inte att en hel del av tavlorna, träsnitten och hantverken i just Tokyo National Museums samlingar faktiskt var ganska mindmowing. Några av mina favoriter: serien ”One hundred famous views of Edo”, ”River village in a rainstorm”, ”Landscape of the four seasons” och ”The four accomplishments”. Dessutom såg jag ett svärd av Masamune, som var något slags görare av svärd. (Kanske var det just därför han gjorde ett svärd. En av historiens många gåtor.)

Något som inte heller skadade var att byggnaderna i sig var lika intagande in- som utvändigt. Ta en titt på bildbevisen nedan. Och var glad att jag hann torka av blodet från kameralinsen efter att jag lämnade Shinjuku.

(mer…)