I Singapore har man inte ansiktsmask för att – som i Japan – skydda omgivningen från sin förkylning, utan för att skydda sig själv från ”haze”. Det vill säga den brandrök som med jämna mellanrum blåser ner från ”vår granne i norr”, som ett butiksbiträde fräser irriterat när Susanna för ämnet på tal.

Tyvärr landade jag mitt i ett moln av dessa giftiga partiklar, och sedan dess har det – som synes – inte direkt blivit hälsosammare att andas i det här landet.

Enda ljuset i tunneln, bokstavligt talat: i Singapore behöver man inte vistas utomhus om man inte verkligen insisterar. Stora delar av stadskärnan är nämligen sammankopplade av evighetslånga, varuhusfyllda gångtunnlar som förser välbeställda medborgare med möjligheten att utöka sin Rolex-samling medan grovarbetarna uppe på ytan långsamt förkolnar inifrån.

Mannen framför mig går med ett klistrigt klafsande ljud, som om hans skosulor börjat smälta mot den glödheta asfalten.

Själv tar jag upp en handduk ur ryggsäcken och torkar min dyblöta panna ren från svett innan jag, med vad som känns som fem sekunder kvar att leva, duckar in i ett elektronikvaruhus för att njuta av den arktiska ac-luften.

Medan ni hemma i Sverige mest får uppjagade rapporter om rekordtyfonen som just nu sveper in över Japan har vi som är på plats fullt sjå med att överleva ett annat väderfenomen: den jämerliga juli-hettan.

Jag är på många sätt överlycklig över att jag hunnit hem till Tokyo en sväng efter min USA-resa. Vädret är inte en av anledningarna till det. Och då kommer jag ändå precis från Las Vegas, där det var uppemot 45 grader varmt under min vistelse. Vilket på riktigt bara kändes varmt och skönt eftersom det rörde sig om torr, frisk ökenhetta istället för den ångande växthusvärme som just nu penslar hela Tokyo med svett.

Men lika överlycklig för det är jag, för nu när jag sprungit alla mina ärenden hemma i Shinjuku återstår inte många minuter av lidande innan jag på nytt flyr landet. Och det är, som ni kanske anat av det här inlägget, ingen slump att jag planerat in två månadslånga utflykter alldeles intill varandra, precis när den värsta sommarhettan överlappar regnsäsongen med sina dånande skyfall.

Vi ses i Sverige.

Förutsatt att den där rekordtyfonen är beredd att ge mig mer än fem sekunder till att leva, vill säga.

Vaknade med byxorna på.

Det var en sån natt.

En sån natt då världens farligaste stad kom ganska nära att leva upp till sitt rykte.

En sån natt då jag gång på gång flög upp, halvsovande, och drog på mig byxorna, redo att ränna ner för nödtrapporna om skakningarna skulle gå bortom den där magiska gränsen man hoppas att man kommer kunna identifiera innan man sedan länge passerat den, innan man befinner sig mitt i en repris av 1923 års ”Great Kantō earthquake”.

Det blev tack och lov aldrig värre än igår morse, då den näst största jordbävningen sedan jag flyttade hit fick mitt lilla torn att svaja och knarra som det inte gjort sedan december 2012. Jag kände igen varningsklockan direkt: den där känslan av att någon ligger under sängen och boxar mig i ryggen. Det betyder att det skakar i HÖJDLED, och jag har fått lära mig att det är först då man ska bli orolig.

Den där oron satt i hela dygnet sedan, och speciellt när efterskalven tycktes komma en gång i kvarten när jag låg och sov. Lagom surrealistiskt att vakna i mörkret, knappt medveten om var eller när man är, av att hela världen tycks vara på väg att implodera omkring en.

Nu gjorde den aldrig det, men varje gång det här händer – igår mer specifikt en jordbävning med magnitud 6,2 (”Kan vara förödande i befolkade områden med upp till ungefär 1,6 mils utsträckning”, enligt Wikipedia) och epicentrum precis utanför Tokyo-bukten – påminns man om att man lever här på lånad tid. Om att den STORA jäveln, den som spås sluka tiotusentals liv någon gång de närmaste tio åren eller så, fortfarande ligger och ruvar nere under lapptäcket av tektoniska plattor som Tokyo i ett förvirrat ögonblick bestämde sig för att byggas på.

Om att man förr eller senare måste bestämma sig för huruvida det bara är en lustig formulering man slänger sig med på sin blogg, eller om Tokyo på riktigt är en stad att dö för.

”Hur är läget i Tokyo då?” undrade Jonas Högberg när vi småskypade inför podcasten härom dagen. ”Vädret lär väl vara helt underbart?”

Tydligen har ni i resten av världen helt missat den humanitära katastrof som svept in över Japan de senaste dagarna, i form av lite snö.

Själv har jag egentligen legat inkorvad i täcket som en frilansfilé wellington ända sedan jag kom hem från Sverige i mitten av januari. (Jag vågar inte ha värmen på dygnet runt i lägenheten, för det sägs vara extremt dyrt. Eller så kanske det bara är extremt fattiga människor som säger det.) Men på sistone har det snarare varit svårt att veta om jag ens lämnade Sverige till att börja med. Snöstormen i helgen var lätt den värsta jag sett i Tokyo. Tåg försenades, flyg ställdes in, affärer tvingades stänga tidigt. (Det kladdiga ljudet du hör i bakgrunden är varenda konduktör, pilot och butiksinnehavare i Tokyo som begår harakiri av skam.)

Tydligen har läget varit ungefär detsamma för min flickvän, som bor i New Jersey. Förra veckan hade hennes universitet stängt två dagar på grund av snön, samt upprättat en ”snow line” dit man kan ringa ”om man vill veta någonting om snön”, som hon förklarade det. Och eftersom det är USA så är numret förstås typ 350-860-SNOW. Skönt att det finns folk som är ännu sämre än jag på att hantera den globala nedkylningen, alltså.

Hursomhelst. Det här inlägget är bara en ursäkt för att sno lite festliga snöbilder från mitt Instagram-flöde, eftersom jag själv varit alldeles för lat och frusen för att våga mig ut i dödskylan, och eftersom nämnda flöde till 90 procent bestått av just bilder på just snö den senaste tiden.

Jag bäddar in några av mina favoriter här nedan. Varpå jag tänkte bädda in min djupfrysta pirog till kropp i Tokyos fetaste duntäcke och vänta på att istiden ska åka hem till sitt eget (läs ditt) land igen.

PS. Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen och lämna en like eller två.

Jag överlevde tydligen den här jäveln också. Inte för att det var mycket till bragd. Herr Man-Yi hade tack och lov den goda smaken att bara spy ut sin vrede över Tokyo när jag låg och sov. Jag drabbades inte av några allvarligare men än att jag vaknade en snabbis av att det regnade och blåste ovanligt hårt i förmiddags.

Sedan tackade moder natur för vårt tålamod genom att måla himlen i årets Instagram-vänligaste färger.

Å andra sidan är det svårt att känna någon större lättnad.

När man bor i Japan vet man nämligen alltid att man har det värsta framför sig.

Utan att gå in på detaljer så är jag väldigt glad att jag ätit fiberfattigt på sistone.

För fem minuter sedan: kom hem från skolan, ställde ner matkassarna, satte på ac:n, stängde balkongdörren… sekunden innan jag insåg att VÄRLDENS STÖRSTA GETING satt på insidan av den.

Jag är inte överdrivet rädd för insekter, men när ett exemplar som ser ut att kunna sticka ut ögonen på mig slår sig till ro i min lilla cell till sovrum behöver jag inte direkt konsultera ”The art of war” för att inse att det är bättre att fly än fäkta skitilla (eller åtminstone skita på sig av skräck).

Jag skojar inte när jag säger VÄRLDENS STÖRSTA heller. Enligt Wikipedia är ”Japanese giant hornet” en undergrupp av ”Asian giant hornet” – ”colloquially known as the yak-killer hornet, the world’s largest hornet”, som är kapabel att injicera ”a large amount of potent venom”.

Den japanska varianten har för övrigt smeknamnet ”giant sparrow bee”. Man vet att en insekt är dåliga nyheter när den är så stor att den mer eller mindre klassas som en fågel istället.

Tack och lov var det enda som var större än getingen mitt mod, för jag såg till att öppna balkongdörren på glänt innan jag flydde hals över huvud. Några jävligt nerviga sekunder senare insåg VÄRLDENS STÖRSTA GETING att det inte var världens bästa idé att sitta på en glasruta och stekas ihjäl i eftermiddagssolen, så den gav sig av i jakt på nya offer.

Nu ska jag belöna mig själv med två kassar skräpmat medan ni reser en staty till min ära.

Glöm inte blöjan.

(Bildkälla: Kenpei, Wikipedia)

✓ ÅRETS JÄVLIGASTE JORDBÄVNING Beskrev min reaktion här. Det skakade rätt rejält, om det inte framgick. Kändes ännu mer dramatiskt än jordbävningen i december, som ni kan höra en pipig nörd grina om här.

✓ ”FREAK TORNADO” Gud brukar glömma att kryssa i just ”tornado”-rutan när han skickar en ny omgång naturkatastrofer till vårt hunsade lilla örike. Den här gången gjorde han inte om misstaget.

✓ REGNSÄSONGSREVIVAL Tropiska skyfall och åska och skit. Det mullrade som om någon placerat en subwoofer under asfalten.

✓ FUKUSHIMA Nya läckor, nya strålningsrekord, nya rykten, ny oro. Snart kommer alla invånare i norra Japan se ut så här.

✓ NORDKOREA PÅ KRIGSSTIGEN Åtminstone om man får tro rapporterna om att de gör sig redo att provskjuta ännu en missil denna vecka.

✓ VÄRLDENS STÖRSTA VULKAN UPPTÄCKT UTANFÖR JAPANS KUST Kan till och med vara solsystemets största. Som om det inte räckte med att Mount Fuji närsomhelst kan nysa lava över halva landet.

✓ INGEN MER QUARTER POUNDER BLT PÅ McDONALD’S