Mannen framför mig går med ett klistrigt klafsande ljud, som om hans skosulor börjat smälta mot den glödheta asfalten.

Själv tar jag upp en handduk ur ryggsäcken och torkar min dyblöta panna ren från svett innan jag, med vad som känns som fem sekunder kvar att leva, duckar in i ett elektronikvaruhus för att njuta av den arktiska ac-luften.

Medan ni hemma i Sverige mest får uppjagade rapporter om rekordtyfonen som just nu sveper in över Japan har vi som är på plats fullt sjå med att överleva ett annat väderfenomen: den jämerliga juli-hettan.

Jag är på många sätt överlycklig över att jag hunnit hem till Tokyo en sväng efter min USA-resa. Vädret är inte en av anledningarna till det. Och då kommer jag ändå precis från Las Vegas, där det var uppemot 45 grader varmt under min vistelse. Vilket på riktigt bara kändes varmt och skönt eftersom det rörde sig om torr, frisk ökenhetta istället för den ångande växthusvärme som just nu penslar hela Tokyo med svett.

Men lika överlycklig för det är jag, för nu när jag sprungit alla mina ärenden hemma i Shinjuku återstår inte många minuter av lidande innan jag på nytt flyr landet. Och det är, som ni kanske anat av det här inlägget, ingen slump att jag planerat in två månadslånga utflykter alldeles intill varandra, precis när den värsta sommarhettan överlappar regnsäsongen med sina dånande skyfall.

Vi ses i Sverige.

Förutsatt att den där rekordtyfonen är beredd att ge mig mer än fem sekunder till att leva, vill säga.