Ute på äventyr i lyxdistriktet Ginza!!! Och vilse redan på perrongen, vilket väl säger en del om hur vana vi är vid att röra oss i den här delen av stan. På bilden konsulterar min ex-klasskamrat Cardoso den inte helt oförvirrande kartan.

Så här kan det se ut i Ginza en mild novembermorgon. Det enda särskilt iögonfallande är att gatorna kantas av svindyra märkesbutiker. Liksom resten av Tokyo är det betydligt mer spektakulärt kvällstid.

Vi är i Ginza – bokstavligt talat fel sida av Tokyo för oss som bor i Shinjuku – för att fixa visum inför stundande semester. För att kunna göra det måste vi skriva ut bokningar och skit. I panik bestämmer vi oss för att fixa det sista inne på Lawson – en så kallad konbini-kedja (”konbini” = ”convenience store”, tänk 7 Eleven/Pressbyrån). Som med allt annat i Japan så visar det sig dock att man måste ha ett konto och kunna japanska för att få något gjort, så vi blir stående ett himla tag vid skrivaren medan Cardoso fipplar med olika inloggningssidor på mobilen.

Medan el Señor Cardoso försöker hacka skrivaren detaljstuderar jag vår närmiljö. Som tydligen inkluderar Nintendo-presentkort med Famicom- och ”Dragon quest”-tema.

Jag är hungrig – ända tills jag får syn på den här skylten, som gör reklam för Häagen-Dazs senaste Japan-exklusiva smak: spya med en twist av bajs och mögel.

Efter ett tag ger vi upp och går istället till 7 Eleven för att skriva ut. Här får vi hjälp av detta hyfsat japanska anslag med instruktioner.

Framme på visum-agenturen med alla dokument! Cardoso är orimligt glad över detta och/eller det lokala konstutbudet.

Ett litet år tar det att fylla i alla formulär. Efteråt serveras vi kinesiskt te av en man som är väldigt nyfiken på oss och våra hemländer. ”Sverige, minsann? Det är det allra vackraste landet, inte sant? AURORA VISION!!!”

Ute i vintersolen igen, på väg tillbaka till Ginza-stationen – och vår belöning efter allt detta slit.

Från Ginza till rikemansområdet Azabu-jūban. Idag är vi tydligen miljonärer.

Här – inte på just denna gata, men i Azabu-jūban – bodde min flickvän en gång i tiden. Det gör hon tyvärr inte just idag. Dålig stil enligt mig.

Snabblunch på McDonald’s. Apropå vidriga lokala smaker. (Kolla bara in missfostren uppe till vänster.)

Dagens tredje – och viktigaste – destination: Gelateria Marghera, en glassbar som bara finns i Milano – och Azabu-jūban.

Dagens dos.

Så här ser jag tydligen ut när jag slukar min glass (enligt suspekt Instagram-konto). Apropå missfoster. (Om ni bara måste veta var jag köpte min t-shirt så är det en tvättäkta Uniqlo som kostade typ 40 spänn. #frilanslivet)

Hemma i Shinjuku igen. Känslan av att befinna sig i en liten rikemansenklav med kullerstensbelagda gator är som bortblåst av en gudavind.

Igår skulle ha blivit den bästa dagen i mitt liv.

Egentligen var det en dag som alla andra: någon timme på träningscykeln, lunch och tv-serier i sängen, jobba med spelsidorna, jobba med sajten, jobba med jobb, jobba med ännu mer jobb, skriva otrevliga mail om ämnen som jobb och ännu mer jobb.

Sedan såg jag den här ämnesraden i inkorgen:

Och så liksom… stannade allt.

De senaste sex veckorna har en enda tanke gått på repeat i mitt huvud: fan att det skulle bli just Japan. Fan att jag skulle förälska mig i just det land som, sånär som på Nordkorea, jobbar hårdast på att stänga mig och min sort ute.

Men så plötsligt kom beskedet att de beslutat sig för att lägga ner det där. Att immigrationsverket, efter en och en halv månads betänketid, tänker låta mig konvertera mitt studentvisum till ett journalistdito – istället för att sparka ut mig ur landet. Det förstnämnda går nämligen ut dagen före julafton, och jag var lite rädd att min livslust skulle göra det ungefär samtidigt, så sedan augusti har mitt liv ätits upp av pappersarbete, advokatavgifter och desperata mail till redaktionen med böner om rekommendationsbrev och extremt specifika kontrakt. (Japan är extremt restriktiva med visum. Trots att jag fixade exakt all dokumentation som krävdes, och uppfyllde samtliga krav alldeles galant, fanns det absolut inga garantier för att de faktiskt skulle låta mig stanna. Det är därför jag behöver ha blöja på mig varje gång jag går och kollar posten, för rätt vad det är har man fått ett brev på helt omöjlig kanslijapanska som förkunnar att man missat att fylla i sin mammas blodgrupp på något formulär för 100 år sedan och därför ska deporteras och/eller arkebuseras med omedelbar verkan, yoroshiku onegaishimasu.)

Det var några fantastiska timmar efter att jag sprättat det där mailet: tyngder som lyftes från min bröstkorg, nära och kära som skulle informeras, planer som skulle smidas, allehanda lyckor som skulle önskas mig av de där människorna jag var så rädd för att behöva lämna bakom mig i december. Jag kände mig nästan lika bortskämd som jag ibland inser att jag faktiskt är.

Ett tag.

För sedan var det som om en ny nedräkning startade: den som mäter hur lång tid jag har kvar innan jag, i oktober nästa år, antingen måste överge det lilla liv jag byggt upp här – eller gå igenom hela visumprocessen, med tillhörande vänteperiod, en gång till.

Och den här gången känns det inte lika lätt att bara luta sig tillbaka och njuta av den nyvunna friheten som det gjorde när jag kom hit för ett år sedan. Just då kände jag, med en treårings konsekvensanalys, att de där 15 månaderna jag hade på mitt visum aldrig skulle ta slut, och om de gjorde det så skulle jag ändå vara mätt på Japan vid det laget. För, jag menar: 15 månader! Jag hade aldrig varit i Japan mer än en månad åt gången, och redan det kändes så överväldigande att jag var helt utbränd när jag väl kom hem.

Tyvärr hade Einstein rätt när han sa att tiden går fort när man har roligt.

Så just nu jobbar jag så hårt som möjligt på att tråka ut mig själv. Jag har som sagt börjat motionera, vilket ju är det värsta som finns (ja – ännu värre än eldoxstrålen), så redan där är varje dag i stort sett förstörd innan den hunnit börja ordentligt. Och eftersom jag har världens roligaste stad utanför dörren är det tur att jag kan gymma nere i källaren, utan att lämna huset. För det mesta är det bara jag som tränar där nere, så mitt liv känns lite som det där avsnittet av ”Star trek: The next generation” där Picard och Crusher är de enda människorna kvar på Enterprise. Det var ett väldigt roligt avsnitt, men att flera timmar per vecka tråckla runt på den jävla träningscykeln i total tystnad, det är det inte.

Resten av min tid tillbringar jag i sängen (tråkigare än det låter) eller på väg till eller från den lokala Don Quijote-butiken (ett helt sinnessjukt varuhus som jag nämnt förut på bloggen – samt den enda vettiga mataffär jag har inom gångavstånd). Jag är nog världens tråkigaste människa att följa på Foursquare.

Jag har med andra ord levt ett ovanligt spartanskt liv de senaste veckorna – det vill säga sedan jag slutade skolan för gott i början av oktober. Ännu en händelse jag gått och längtat efter i flera månader – men precis som alla andra stora förändringar så vande jag mig nästan direkt vid mitt nya liv, och all den där nya fritiden jag drömt om att fylla med spännande äventyr såg jag instinktivt till att fylla med ospännande plikter istället.

Jag lär med andra ord få vänta ett tag till på den bästa dagen i mitt liv.

Å andra sidan ska jag kanske skatta mig lycklig som har den framför snarare än bakom mig.

Exakt nu.

Kan inte sluta kolla på dessa. Förmodligen på grund av min briljanta regi + klippning!!!

(Klicka för att se klippen.)

Exakt nu.

Vet inte hur många gånger jag sett det här klippet sedan jag hittade det för någon dag sedan. Vill ha det som ringsignal. Får inte nog av de parodiska dödsvrålen, eller av hur ”Patrick!!!!” ändras till ”PATRIQUE!!!!!!!!!” i takt med att paniken peakar.

Fantastiskt. 800 plus.

(Till mig, som hittade klippet.)

Låt mig bli den förste, eller åtminstone 10000000001:e, att säga det:

Dålig.

Låt mig även tillägga att:

Det här, det duger inte.

När jag först hörde introt, då tänkte jag att ”jävlar, nu händer det igen”.

Men det gjorde det aldrig.

Borta på Mishka Bloglin, där jag först fick nys om detta tok med att MIA släppt ny låt, rasar de mot ”the purple filters, the Arabic script, the lasers, the fog, the warehouse rave setting, the gold-foil overlay effect, that pink post-twitterpunk hairstyle”.

Själv rasar jag mot att det är en rätt tråkig låt. Introt är som sagt ass bra, men vad i hela friden är det som händer sedan? Jo: en okej vers, det där synthriffet och den där upptrappningen, och sedan… introt igen? Jaha, det var visst refräng också. Det är bara det att det funkar ass kasst som refräng eftersom det är helt stillastående – inte i bemärkelsen att det inte sprattlar och skramlar och har sig, för det gör det, utan i bemärkelsen att det saknar DRIV, en ackordföljd eller ens ett roligt riff som kan distrahera en medan man inväntar nästa vers. Helt fantastiskt att den som producerade detta åbäke kunde hålla sig från att slänga på en riktigt redig basgång i refrängen, det beslutet förtjänar ju något slags anti-nobelpris.

Pluspoäng, dock, för det suggestiva utrot (som, i likhet med +++++-sticket i Azealia Banks ”212”, hade förtjänat att bäddas in i en ass bättre låt), minus- för produktplaceringen.

Men kanske är det så här musik ska låta nuförtiden?

På min tid lät musik så här, så vad vet jag.

Skönt att mina klasskamrater kan vara så öppna med vad de tycker om mig.

(De läskiga symbolerna till höger är för övrigt konstnärens fittiga försök att få texten att se mer svensk ut.)

Jag gick och handlade idag.

I JAPAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

När ni slutat svimma över detta faktum kan ni gå vidare till att svimma över följande bildbevis istället:

Det var allt jag hade idag. Känner eventuellt att den här bloggen börjar få slut på bränsle nu. Det kanske inte är läge att Plus-inlåsa inläggen riktigt än om det är här ribban ska ligga.