Idag har jag bott i Japan i exakt tre år. För att fira detta tänkte jag publicera en serie mail som jag skickade till en vän hemma i Sverige precis när jag landat, och dagarna/veckorna/månaderna som följde, medan jag fortfarande trodde att jag bara skulle få stanna här i ett år, och försökte brotta fram något slags insikt om vad detta skulle göra med mitt liv. (Inkluderar inte hens svar, så det kanske ser ut som att jag bara skriker ut allt detta i tomma intet – vilket hade varit en nyttig övning inför denna blogg.)

Varför? Tja, jag inbillar mig att detta kanske sätter saker i perspektiv på något sätt. Om inte för er så för mig.

2012-09-23 18:35
Alfred Holmgren
Okej, nu är jag alltså på plats! Lovade ju att maila och… tja, bekräfta att jag lever? Typ?
Det känns iaf fantastiskt att vara här, förutom att jag är rätt slut (tog väl ca 30 timmar från dörr till dörr…). Visste knappt vad jag skulle ta mig till när jag tog bussen från Narita (flygplatsen) in till Shinjuku, så vackert var det att se skyskraporna långsamt tona fram medan jag satt och lyssnade på lagom suggestiv och/eller gråtmild musik. Fick värsta Lost In Translation-vibbarna, dvs höll på att bryta ihop åtminstone inombords. Blev inte direkt mindre påtagligt av att bussen passerade Park Hyatt (där filmen spelades in – entrén jag åkte förbi syns bl a när hotellet utryms pga brandövning).
Väldigt skönt att vara framme nu också, unnar mig att bo på 35:e våningen på ett av mina favorithotell i väntan på att det ska lösa sig med lägenheten. Så stolt över mitt residence card + arbetstillstånd också, efter alla dessa månader av oro. Fast rätt mycket strul återstår. Imorgon ska jag undersöka hur man fixar bankkonto, fortsätta lägenhetsjakten, utnyttja hotellets pool/bastu medan jag kan och FRAMFÖRALLT se om det finns några smulor kvar av en streetwear-kollektion jag suktat något sjukt efter, som släpptes i typ förrgår men redan tycks vara slutsåld… =O Du hör ju hur synd det är om mig.
Det var förresten mysigt att ses igen innan jag åkte! Två gånger på en dag också, nytt rekord. Jag som var nära att avboka pga extrem stress + 0 sömn. Glad att jag skärpte mig. Drygt dock att det dröjer 1000 år innan vi får chansen att slå nämnda rekord.
Oj, nu blev det tydligen långt igen. Känns lite som att sitta och skriva i sömnen, hjärnan har typ stängt av sig själv medan fingrarna sprattlar vidare över tangentbordet. Men NU är det faktiskt läggdags på riktigt.

2013-09-28 16:01
Alfred Holmgren
Åh, tack! Jag har nästan slutat skriva för att jag får så mycket prestationsångest av det. (Just idag sitter jag dock och recenserar ett spel med den här smått otroliga produktbeskrivningen: ”Girl Fight allows players to choose from an array of sexy fighters to battle their way out of THE FOUNDATION, a shadowy, scientific organization looking to weaponize the psionic fighting abilities of the cast of gorgeous, all-female fighters.”) När jag var yngre var det lättare, man hade verkligen en helt otrolig hunger på den tiden. Snart tio år sedan jag började jobba med att skriva på heltid… Numera handlar mitt job nästan helt och hållet om att delegera och redigera. (Samt göra bort mig framför en och annan kamera.) Jag drar mig i synnerhet för att skriva om Tokyo, vilket inte gjorde förra mailet lättare Men när man mailar är det åtminstone bara EN person (utöver sig själv) man riskerar att göra besviken. Plus att det är befriande att skriva på svenska.
Tiden ÄR läskig. Jag fyller 30 snart. Kan knappast påstå att jag krisar (bortom att det känns lite weird att fira 30-årsdagen i Japan utan mina svenska vänner), men det är en konstig känsla att man aldrig kommer vara 20-någonting igen. Och, precis som du säger, att man inte längre har all tid i världen på sig att göra allt det där som man trodde att man skulle ha all tid i världen på sig att göra. Horisonten krymper.
Jo, mitt liv har vänts i alla möjliga riktningar sedan jag flyttade. Minns du att vi under en av våra middagar satt och pratade om hur man egentligen ska bära sig åt för att inte bli en vanlig Svensson? Jag har inte räknat ut det än, men det känns bra att åtminstone ha kunnat fördröja förvandlingen med ett år. Slås rätt ofta av hur skumt det är att jag bor på andra sidan jorden medan allt pågår som vanligt, mer eller mindre, hemma i Sverige.
Förstår precis vad du menar med att glömma hur vissa saker har känts, men att liksom förstå hur de MÅSTE ha känts. Det kan jag tycka är jobbigt, ett väldigt påtagligt tecken på hur flyktigt allting ändå är. Läser jag en bok kommer jag ha glömt varenda ord i den, och alla sätt den drabbade mig på, ett år senare. Åker jag på semester bär jag inte med mig mer efteråt än en massa foton i en mapp någonstans och en serie extremt grumliga minnesbilder. Men jag förstår att det kan ha sina fördelar också, som du beskriver. Att man bara kan släppa taget om saker. Det låter bra att du kan fokusera på det fina som hänt under det här året. Det får mig att tänka på sista scenen i Sopranos, som jag såg för första gången idag. Kanske kryptiskt om du inte sett den, men vill inte spoila, för den var så bra att jag blev tvungen att se om den flera gånger under dagen sedan. Så jag antar att jag kan relatera till hur det kändes för dig att läsa ut den där boken.
Ölplantagen verkade kul, rätt skön österländsk vibb, men när vi kom dit visade sig maten vara lite för dyr för vår smak, så vi gick till en izakaya i en källare istället. (Izakaya = en sorts restaurang dit man går i sällskap och beställer smårätter + alkohol – ofta obegränsad sådan – i valfritt tempo. Ibland har man en Ipad-liknande menymojäng till sin hjälp, vilket gör det ännu mer exotiskt. En av de saker jag kommer sakna mest med Japan.) Området vi var i är väldigt… eh, färgstarkt. Typ maffiakvarter. En hel del skumma verksamheter, som du säkert kan föreställa dig. Barer och bordeller och strippklubbar och allt vad det är. Inkastare som springer efter en och entusiastiskt frågar vilken sorts tjejer man vill se nakna ikväll. Folk i åldrarna 18–50 som däckar i drivor på de små bakgatorna. (Det finns en liten film om just detta område som är rätt intressant, även om den råkar vara förtäckt reklam: http://www.youtube.com/watch?v=XRIsHRHNU5k) Och just det, allt detta äger rum ett stenkast från min lägenhet… vilket kanske inte riktigt var fallet på St Eriksplan. Åtminstone inte på min tid.
Avis på din kompis! Eller sotis, kanske man säger. (Det här med ord är inte min grej…) Låter mysigt att få supa sig sentimental med dig. Jag kanske underdrev i förra mailet när jag bara nämnde i förbifarten att jag saknar mina vänner… Alltså, har otroligt roliga – och i vissa fall inspirerande – vänner här också. Så fascinerande att hux flux lära känna folk från världens alla hörn. Men det är ju å andra sidan folk man bara snubblat över i olika sammanhang, snarare än människor man verkligen har en connection med. Flera av dem har jag totalt umgåtts med mer än jag någonsin gjort med dig, men tror du fattar vad jag menar ändå. Plus att vi förstås ska åtgärda den saken när jag återvänder. Vi får skåla över Skype någon gång i väntan på det!
London? Min tur att vara avis – igen. Låter som en bra dröm att förverkliga. Vad har du mer du ska bocka av medan du är där? Själv måste jag någon gång se till att ta mig dit och hitta en massa häftig konst. (Eftersom min flickvän bor ganska nära NY ser jag till att beta av så många konsmuseer som möjligt varje gång jag hälsar på henne.) Men har jag tur befinner jag mig åtminstone i Kyoto nästa helg. Första besöket isåfall (och första åkturen med det i Japan så omhuldade höghastighetståget Shinkansen), så jag håller tummarna. Lyckas precis missa en kompis som bott i Kyoto ett år nu och åker hem om ett par dagar (det var henne jag stalkade på TGS), men det ska bli fantastiskt ändå.
Oj, maratonmail var ordet. Du får väl läsa det i omgångar eller något. (Så dags att komma med det tipset när du redan läst hela…)
Kram

Vem, jag? Uppröra mig över Kotakus Japan-guide? Pfffft. Jag har viktigare saker att hetsa upp mig över än usla amerikanska Japan-guider. Som till exempel usla japanska Japan-guider.

Grejen är denna: en sajt jag inte vill nämna vid namn (chefredaktören är en av mina bästa vänners sambo) körde nyligen en helt debil lista över saker man saknar efter att ha flyttat från Japan – skriven av en japan. På engelska. För en sajt som uttryckligen riktar sig till UTLÄNNINGAR. (Jag ska ringa chefredaktören och fråga om han vill ha ett knäck, på engelska, om hur mycket man saknar kaviar, surströmming och Oskar Linnros-frisyrer när man flyttar från Sverige.)

Några smakprov:

”Another interesting thing is that there aren’t many trashcans outside in Japan.”
Intressant!!! Detta kommer jag också sakna när jag flyttar till ett civiliserat land igen, möjligheten att inte slänga mitt skräp någonstans.

”America does not have displayed realistic looking plastic food in their restaurants like Japanese restaurants do.”
Landet USA har inte plastmat i sina restauranger, som japanska restauranger har i sina restauranger.

”I really enjoy eating authentic Udon, Hakata Ramen while enjoying pasta and cheesecake.”
Många japaner kan säkert relatera till detta, men som utlänning tror jag inte jag kommer sakna att avnjuta autentiska udon-, hakata-nudlar samtidigt som jag avnjuter pasta och cheesecake.

”Convenience stores in Japan literally have everything.”
Japanska snabbköp har bokstavligt talat världens äckligaste godis och friterade kyckling, samt typ tvättmedel och anteckningsblock. Fler objekt kan väl ändå inte existera i världen?

”Convenience store such as seven eleven is a joke in America. They sell coffee, donuts and junk food!”
Hemska tanke.

”Japanese convenience stores sell high quality products at times”
Listan avslutas med denna svindlande cliffhanger. Vid vilka tillfällen säljer japanska snabbköp produkter av hög kvalitet? Vid vårdagjämningen, midvinterblot eller både och?

(Kul trivia: kvinnan som skrev denna lista påstår sig ha bott i USA halva sitt liv, samt jobba som språklärare. Någon borde lära henne ett och annat om att lära folk ett och annat om språk.)

Läste Kotakus jävla Japan-guide. Alltså, lämna det till dem att få en text om världens coolaste och mest fascinerande land att kännas som att injicera mortlad Ambien genom ögonen.

Tack och lov lyckades de väcka mig med hjälp av mängder av omotiverade utropstecken mitt i allt. Typ så här: Du kanske oroar dig för att folk i Japan inte kan engelska. Och det är helt okej! Många av dem kan inte engelska. Kanske kan man ha förståelse för det! Jag har haft vänner på besök som inte kan japanska. Och det är helt okej! Vissa har med sig lexikon så de kan ta sig fram. Vilket kan vara en bra idé! Etc etc etc. Etc!

Deras allra bästa tips, det fåtal som är så viktiga att de nämns vid namn, är helt värdelösa också: Ghibli-museet, Disneysea, Universal Studios, Tsukiji, Skytree. Visst: Tsukiji och Ghibli är +++++ respektive ++++++, men det är som att bo i Paris i tio år och sedan skriva en artikel om de obskyra smultronställena Notre Dame och Louvren. Och resten? Vilket skämt. Världens sämsta Universal-park, ett torn och världens förmodligen sämsta Disney-park. Det är alltså vad de tycker att amerikaner ska åka till andra sidan jorden för att uppleva. För det finns ju inga Universal-parker, torn eller Disney-parker i USA. Och det är helt okej!

Idag: rätt bra sådan.

Öppnade starkt med att gå och klippa mig på QB House (hela 10 meter från min port), där man med fördel klipper sig om man är frilansjournalist, eftersom det kostar 75 spänn. Dessutom tar det bara 10 minuter. (Det är t o m deras slogan: ”10 minutes just cut”.) Resultatet? För jävligt. Men man blir inte journalist för att vara fin i håret.

Efter denna lilla tragedi insåg jag att jag hade några timmar samt pigghetsenheter över, så jag åkte till Ebisu för att luncha med Jing, min gamla klasskompis från språxkolan. Hon jobbar på Tabelog numera, en väldigt populär restaurangguide här i Japan. Tyvärr innebär det också att hon ser sig själv som expert på just restauranger (egentligen är hon bara designer) och därför kör över alla mina förslag när vi ska äta ute, trots att även en fattig frilansjournalist som jag faktiskt vet var man äter gott i fina Ebisu (på Blacows och Gotham Grill). Men det blev en trivsam stund ändå, vi gick till en pizzeria som faktiskt var väldigt bra, varpå Jing i vanlig ordning började planera 100 olika resor och annat vi tydligen ska roa oss med i framtiden. Man blir lite utmattad av att umgås med henne, men glad också. Vilket gör det extra synd att hon tydligen tänker lämna Tokyo nästa år. Men jag fattar, det finns mycket man blir trött på när man bor här, och att jobba på ett japanskt företag, det, näe, näe du.

Efteråt promenerade jag hem. Tog en timme, och dessutom en halvtimme. Ändå var jag sugen på mer när jag kom fram.

På vägen hem passerade jag Mishka, min gamla favoritbutik i Harajuku (som ligger mellan Ebisu och Shinjuku). Jag är aldrig i Harajuku nuförtiden! Har ju slutat shoppa, som jag kanske nämnt förut. Blir nästan äcklad när jag tänker på hur mycket pengar jag bränt på denna bedrövliga (och bedrövligt roliga) hobby genom åren. Typisk grej som slår en när man blir äldre, antar jag. Om jag kunnat skicka tillbaka en manual för hur man ska leva sitt liv till mitt yngre jag så hade mitt nuvarande jag varit vältränat, ekonomiskt oberoende och fint i håret.

Hursomhelst, Mishka hade inte t-shirten jag suktat efter. Till råga på allt spelade de Foo Fighters. Så jag fortsatte gå. (Obskyr streetwear och själva definitionen av ”dad rock” går INTE ihop, speciellt när streetwear-företaget ifråga ger ut artister som Yung Lean och Cakes Da Killa. Å andra sidan åt jag på McDonald’s två gånger idag, så jag kanske inte är den som ska klaga på andras smak.)

Snart är jag i Sverige!!! Närmare bestämt på måndag 19.40. Schemat börjar redan fyllas med skitroliga saker. Och tankarna börjar fyllas med saker jag egentligen inte vill lämna kvar i Tokyo. Men det är bra, kul att känna att jag verkligen vill komma tillbaka, trots att de senaste veckorna egentligen bara varit stressiga, svettiga och jobbiga.

Funderar på att flytta till en större lägenhet när mitt kontrakt går ut i höst. (Bor verkligen helt otroligt trångt just nu: föreställ dig minsta tänkbara studentlägenhet, och fyll den sedan med halva Ikeas möbellager. Fast fulare.) Men här har vi grejen som verkligen suger med frilanslivet. Det gör det visserligen möjligt för mig att bo på andra sidan jorden. Men det innebär också att jag inte vet hur mycket jag tjänar från månad till månad, vilket gör det svårt budgetera sin hyra (i en stad med skyhöga sådana) två–tre år framöver. Men jag antar att man inte blir journalist för att ha tak över sin för jävliga frisyr heller.

Slumpade in mig i gyttret av smågator i västra Shinjuku ikväll. Helt tyst var det, tyst och svalt. Man kunde nästan höra katterna tassa runt i gränderna.

Så här såg det ut:

En gång per dygn förvandlas min balkong till en levande konstutställning, med ett motiv som målas om i intensiv realtid. Just ikväll, efter ett sällsynt regnigt dygn, har lägenheten lysts upp först i gnistrande blått, sedan ett försiktigt rosa skimmer, sedan knallgult, sedan dunkelt sprakande rosa igen. Det ser ut som en solnedgång i ”Ocarina of time”, eller kanske snarare ”Spec ops: The line”.

Varför har vi inte såna här solnedgångar i Sverige (och tro mig: bilderna kommer inte i närheten av att göra dem rättvisa)? Det vet jag inte riktigt. Men jag vet att det är en starkt bidragande orsak till att jag inte vill flytta tillbaka riktigt än.

Tillbaka på svensk mark. Eller rättare sagt svenskt golv, närmare bestämt det i min lägenhet i Shinjuku. (Vilket är svenskt i bemärkelsen att jag äger, eller åtminstone tillfälligt koloniserat, det.)

Skönt att vara hemma. Men också: samma tomma känsla efter alla mina resor det senaste halvåret.

Mycket promenader har det blivit. Det finns knappt en dag då min första instinkt när jag vaknar inte är att ge mig ut i solen. (Nämnde jag att jag är svensk?)

Man hittar rätt mycket, och det är rätt mysigt att gå runt med podcasts i öronen och bara ta in omgivninarna. En rätt skabbig liten park där ett par kvinnor påtar i rabatterna kring en byst föreställande en för mig okänd potentat (plaketten hjälpsamt översatt från japanska – till grekiska). En massa – förlåt, en HIMLA massa – tempel. Små, små hur omgärdade av ännu mindre murar (ibland garnerade med taggtråd – antagligen för att hålla borta hentais som vill tjuva trosor från klädsträcken), och ännu mindre gummor. Solgrillade bakgator kantade av automater som säljer läsk, kaffe och grönt iste, där det enda man hör är fågelkvitter och klapprandet av klackskor.

Tror jag nämnde förut hur osedvanligt kluven jag varit till min livssituation här i Tokyo i år, i både emotionell och fysisk bemärkelse (eftersom jag bokstavligt talat bara tillbringat ca 50 procent av min tid här – och mindre ska det bli, med tanke på att jag som vanligt kommer tillbringa juli och augusti i Sverige). Jag har haft rätt kul då och då, och det har trots allt blivit mängder av trevliga stunder i parken nere vid Park Hyatt (slump att den bästa platsen att sitta och läsa på skulle vara belägen just där), men det är något som skaver också. Jag mår bra och har det fint (om du undrar, mamma), men det är sällan jag uppnår de där riktiga glädjerusen. Det känns konstigt att skriva om det, åtminstone offentligt. Undrar om jag verkligen vill publicera det här. Känner mig på sätt och vis pressad att skriva det folk förväntar sig varje gång man nämner att man bor i Tokyo: WOW, det måste vara helt SJUKT, det låter som rena DRÖMMEN, etc. Så som det många gånger faktiskt känts också, på alldeles riktigt. Men efter alla dessa resor, och alla otroliga saker jag sett och upplevt… Längtar jag bort? Den förbjudna tanken.

Kanske är det bara jetlag och dålig sömn. Kanske är det att jag sitter hemma och jobbar hela dagarna, bortsett från nämnda promenader. Undrar om jag inte börjar få nog av det, att det är därför den där instinkten kickar in nästan varje dag (tidigare år har den inte existerat alls), att jag måste ut härifrån. Eller om det bara är att jag varit så mycket bland folk när jag rest, och att det då känns väldigt märkligt att komma tillbaka till tystnaden här. Jag har ju alla råvaror omkring mig, någonstans, men jag vet inte hur jag brygger en mirakelkur på dem som kan få allt att kännas toppen igen. Men i brist på bättre lösningar kommer jag nog fortsätta gå tills jag hittar den sista magiska ingrediensen, vilket uttryck den än tar sig.

A photo posted by Itaru (@itaru322) on Apr 15, 2015 at 7:41am PDT

En gång i tiden brukade jag säga att jag aldrig känner mig så rik som när jag kommer hem till ett riktigt välfyllt kylskåp.

Jag vet inte när det hände, men någon gång under årens lopp blev istället förhållandet inverterat: jag känner mig aldrig så själsligt fattig och ihålig som när jag omges av mat, godis, prylar och möbler som jag egentligen inte behöver.

Inget gör mig så lycklig som en tom yta. Likt en vandrande ”Fight club”-kliché har jag därför gett mig i kast med att rensa ut allt onödigt skräp från lägenheten. Och jag börjar redan skrapa botten av tunnan, för vid det här laget har turen kommit till att äta upp alla gamla halstabletter och tuggummin som jag köpt på mig i onödan genom åren, sedan jag flyttade till min lägenhet i oktober 2012. (Varför just halstabletter och tuggummin? För att det är det sista som återstår att rensa ut innan jag ger mig på spriten och sömntabletterna.)

Och det kan låta bagatellartat, men det känns bra till och med att krasa i sig små söta pastiller med mandarinsmak trots att jag nästan spyr av dem, bara för att jag på så vis bokstavligt talat tuggar mig igenom ett lager av ohälsa och dåligmående som jag legat och kippat efter luft under alldeles för länge.

Jag antar att denna mani är konsekvensen av att ha bott i fem andrahandslägenheter (eller tredjehands-) i Stockholm på sju år, och sedan ha stuvat in mig i vad som motsvarar en genomsnittlig studentlägenhets kokvrå. I flera av mina tidigare lägenheter brydde jag mig inte ens om att öppna flyttkartongerna; de fick bli en del av inredningen istället. Jag visste ju att det inte var någon idé att sätta min egen prägel på en bostad jag i vissa fall behövde vara beredd att lämna nästan vilken minut som helst. (Bo i tredje hand: inget jag kan rekommendera, om du inte är rik och extremt stresstålig och helt dum i huvudet.)

Det är inte bara det att jag älskar att slänga saker (så länge de inte har något större nostalgiskt värde, dvs det enda värde jag sätter något värde på), alla mina hobbies reflekterar också behovet av att producera så lite avfall som möjligt: resa (det enda avfallet tar naturen så gärna hand om åt mig), spela (enbart nedladdningsbara spel, blir tokig på att ha en massa skivor och plastfodral skräpande omkring mig), supa (kan visserligen resultera i visst oralt distribuerat avfall). Det bästa jag vet är att resa med lätt packning, det är en sån triumf, att i bokstavlig bemärkelse uppnå den moderna människans dröm: att befria sig från allt bagage.

Den enda nackdelen jag kan se med denna asketiska livshållning är att det kommer bli besvärligt att anamma civiliserade normer när jag väl har en egen bostad som jag ska få att reflektera min personlighet, eller vad man nu förväntas göra.

Men i brist på annat får jag väl helt enkelt fylla den med flygplansavgaser, Xbox Live Arcade-kvitton och spyor.

Idag blev precis en sån där dag som jag lovade mig själv att inte utsätta mig för mer. Den gamla vanliga visan: spritsade i mig lite väl mycket sprille igår, sov oroligt, har med nöd och näppe klarat av att jobba ordentligt idag. Men det fick det vara värt, som vanligt. Anledningen till sprillandet var att jag var hemma hos Chiaki för att fira att två av hennes/våra vänner fyllt år. Som vanligt en rolig mix av människor, och väldigt god mat! Chiaki (som är kock) hade gjort sushi, något slags marinerad sashimi med avokado, färsbiffar (eller ”hamburg” som de kallas här – Japans hemliga nationalrätt) och cheesecake. Hemskt gott var det, speciellt efterrätten, och då hatar jag egentligen cheesecake, men det här smakade typ som svensk ostkaka (jättejättestor skillnad, för den som inte vet). Precis sån som jag och Susanna brukade äta med hallonsylt varje kväll medan vi kollade på ”Mythbusters” när vi bodde i hennes lilla etta i Liljeholmen. Här kommer nostalgin igen…

På lördag är det festival i Shinjuku! Och inte vilken festival som helst, utan en ”multi-cultural disaster prevention festa”. Min gamla språkskola postade en beskrivning på FB, tydligen ska man bland annat kunna ”uppleva en jordbävning”. Vilket är som att försöka locka folk till en aktivitetsdag i Sverige med löftet att man kan få uppleva något så exotiskt som en snöstorm. Själv fortsätter jag nog dra mitt strå till multikulturalismen genom att bli full med fattiga utbytesstudenter från världens alla hörn istället.