Framme i Princeton. Vädret är underbart. Allt annat är det också.

Det är precis så här en semester ska vara: fylld av skräpmat, tv-spel och jobb.

Bor hos min flickvän, som också är anledningen till att jag nu befinner mig i denna märkliga lilla stad för tredje gången på sju månader. Eller stad och stad, själva stadskärnan känns som en liten pittoresk by jämfört med Princeton-universitetets campus – ett oöverskådligt virrvarr av gotiska stenbyggnader och inglasade laboratorier, så vidsträckt att det har en egen polisstyrka.

Det skulle kanske nämnda flickväns nya lägenhet också behöva, för jämfört med min lilla cell hemma i Tokyo får jag nästan torgskräck av alla dessa TIOTALS (!) kvadratmeter jag nu har att röra mig på. Temperaturmässigt är det också något av en chock att inte längre bo i en frysbox omsluten av en ångbastu. När man bor i ett vidrigt varmt land så känns det tydligen som semester att komma till ett kallare land. Vilket kanske beror på att min definition av ”semester” för närvarande är att kunna andas utan att få brännskador i svalg och munhåla.

Annars är det bästa med att resa att allt vardagströk plötsligt får en air av mystik och exotism. Gick till exempel och handlade häromdagen, helt otroligt var det. Promenerade bort från glassbarerna, chokladbutikerna och gallerierna här i centrum, restaurangerna som synts i ”Sopranos”, och ut mot shoppingkomplexet utanför stan som det nog egentligen är tänkt att man ska åka bil till, som precis allt annat i det här landet. Men lika glad för det var jag, för vart jag än vände mig var det vita villor med amerikanska flaggor som vajade lojt i sommarbrisen, lekparker skuggade av rödsprängda lövverk, doften av nyklippt gräs, avgaser och nygrillad fisk. Men kanske framförallt av pengar. Jag har inte sett Paul Krugman än, men han kanske bara gentrifierats ut ur stan av de riktiga rikingarna.

Efter att ha promenerat en stund kom jag fram till McCaffrey’s, som matbutiken i det där shoppingkomplexet heter, och det var som vanligt som att komma till Disneyland. Den enda anledningen till att jag kan tänka mig att någonsin bosätta mig i USA är att det är ett sånt äventyr att gå och handla här. Amerikanska gallerior kallas ofta tempel till kapitalismens ära, men är man intresserad av att inte komma hem från semestern med en släng av diabetes är de snarare mentala tortyrkammare, omsorgsfullt designade för att montera ner allt man lärt sig om skräpmat och sötsaker – som en bana i ”Lemmings” fast fylld av kalorispäckad godisglass och hårdprocessat kött istället för spikfällor och eldsprutande djävulsstatyer. Det är ändlösa avenyer av stekar, pizza, våfflor, glass, pasta, korv, ost, godis, läsk, såser och kombinationer av allt jag just nämnde, med namn som ”Steakhouse Elite Kobe Style Burgers” och ”Premium C-sharp New York State Creamy Cheddar Cheese”. Lämna det till amerikanerna att få texten på en ostförpackning att låta som dödsorsaken i en obduktionsrapport. (Vilket förmodligen är precis vad det kommer bli i mitt fall.)

Dessutom det direkt dödliga i att kedjor som Friday’s och California Pizza Kitchen har sina egna produktlinjer med färdigmat i frysdiskarna. Jag måste ha fördubblat min halt av kroppsfett sedan jag kom hit. (Kul trivia: i Japan anses det oartigt att fråga om någons halt av kroppsfett första gången man träffas. Där rök min isbrytare!) Lyckas jag handla för under 100 dollar ser jag det som ett ekonomiskt mirakel. Vilket inte är så orimligt med tanke på att jag tar med mig resväskan till affären för att kunna frakta hem alla kilon av stekar, pizza, våfflor, glass, pasta, korv, ost, godis, läsk och såser. (Så här ser det ut när vi handlat. Obs: bilden är beskuren.)

Tur att jag inte stannar längre än till på lördag, annars hade de fått skicka hem mig i en (otroligt stor) kista.

Otur att det är Mexiko jag ska till härnäst.

Hittade ett bloggutkast som jag skrev i LA. Det avslutades så här:

”Fan vad konstigt det känns att skriva hela små artiklar om sig själv och sitt själsliv på det här sättet. Tur att ingen ändå läser dem.”

Och det är ju sant: ingen läser dessa små artiklar om jag inte publicerar dem först. Gör jag det så läser två personer dem.

Läget annars: trött. Det har varit så hela lovet. Men jaja.

Nu ska jag gå och ta ut pengar samt handla mat, i regnet. Det ska bli kul! Jag blir glad så fort jag går utanför dörren, och då syftar jag inte på porten ut mot gatan, utan dörren till min lägenhet. Det är lätt att glömma bort att jag är i Tokyo när jag sitter i lägenheten, men så fort jag går ut i korridoren (där det inte finns någon ac) kommer den där jävla hettan som en sjukt omild påminnelse om att jag är ganska långt ifrån St Eriksplan, trots allt. Och lukten i korridoren… det är något med den. Den påminner mig om hur det luktade i min flickväns hus när hon bodde i Tokyo 2006–2007. Lukten jag kände varje gång vi gav oss ut på äventyr efter att ha tillbringat förmiddagen framför tv:n och ”Lego star wars II”, med den där SÄCKEN med godis som jag släpat med mig från Sverige, och de flottiga frukostmackorna jag stekte varje morgon, och den vidriga japanska juicen. (Syftningsfel hit och dit, men orka. Sa jag att jag var pigg, kanske?) Det var en fin tid, det insåg jag redan då, att det var en tid jag skulle söka mig tillbaka till i minnet gång på gång senare i livet. Allt var så annorlunda. Annat jobb, andra vänner, andra intressen, annan hemstad, annan ångest. Det känns kanske inte som en annan värld, men åtminstone som en annan kommun.

Detta om min korridor.

Mår så jävla 不bra idag, men ibland ska man väl göra det också (till exempel varje dag). Jobbade nästan hela natten, sov tre timmar, sedan läsövningar i skolan som fick hjärnan att kännas som om den låg under en köttklubba i fyra timmar, sedan gick jag hem och däckade av dumhet (samt jobbade lite mer i semisömnen).

Nu är klockan strax efter 22.00, och jag har ännu en riktigt usel natt av plugg och jobb framför mig.

Får alltid så dåligt samvete när jag sovit på dagen, även om det (som nu) var planerat i förväg. Vaknar svettig, skamsen och övertygad om att jag dragit skam över släkten Holmgren, eller åtminstone det ökända subsläktet Alfred Holmgren.

Å ena sidan är det förstås skönt att vara marginellt lite mer utvilad än när man raglade hem och stupade i sviterna efter en katastrofal skoldag. Å andra sidan känns det inte alls skönt att det dygn man skulle behöva ägna åt jobb och plugg komprimerats ihop till en äcklig, sömndrucken liten stump som sedan leder rakt in i nästa dag utan att passera sängen.

(Chockerande insikter, detta. Var är min puff på ettan?)

Men snart börjar väl solen skina igen även över mitt liv. (Bokstavligt talat, alltså, eftersom jag åker till E3 på lördag.)

Det här var ju ett tråkigt inlägg, och tråkigare ska det bli. När jag letade E3-bilder till veckans speluppslag hittade jag nämligen ett gammalt klipp som jag och Peter spelade in i LA 2011. Jag blev så till mig över dess tråkighet att jag blev tvungen att ladda upp det på det där ”You-Tube” alla pratar om. Sedan blev jag tvungen att bädda in det i ett inlägg på den där ”Tokyo-bloggen” ingen pratar om.

Mycket 不nöje.

Som sagt: allt du hört om freaky japansk snabbmat är sant. Även om just den här grejen verkligen inte borde vara det.

Ett par bonusbilder apropå japanska McDonald’s och deras märkliga sedvänjor:

Lite dålig uppdateringsfrekvens igår, men jag var någonstans mellan halvt och helt lamslagen av trötthet, surhet, uselhet, hethet och diverse andra -heter.

Idag blir det dock blogga av!!!

Jag kan bland annat avslöja att jag kommer publicera en bild på pommes frites.

Håll i huvudbonaden!