Härom dagen trotsade jag naturens lagar, och diverse varningar från harhjärtade backpackers på internet, genom att ge mig in i Singapores djupaste djungel i jakt på den (i Singapore) berömda Treetop Walk, en 250 meter lång gångbro högt ovanför regnskogens trädkronor, som man behöver vandra över en mil i mördande tropisk hetta för att få uppleva.

Tydligen överlevde jag, trots moder jords ivriga försök att försäkra sig om motsatsen, för här sitter jag nu och kan retroaktivt publicera mina spontana, okorrade intryck från strapatsen som enligt uppemot tre lata amerikanska resebloggare egentligen borde ha kostat mig både liv och en lem eller två.

10.00 vaknar

10.02 ser mess från Mariana, om en bild på en väninna till oss som posar brevid en booth babe på Tokyos bilmässa. ”Båda ser ut som män i peruk”, konstaterar hon. Saknar Mariana.

10.15 frukost (benskinka + cheddar, Girx) Packning

10.25 ”Fantastiskt fin dag” enligt S. Vädergudarna lyssnade inte på mina böner om snöstorm.

10.45 krämar i byxan. Närå. Solkrämar in hela min vidriga lekamen (vidrigare än vanligt pga all god glass de har i Singapore, till skillnad frpn Japan). Samma solkräm som i USA (Mex?), Vietnam, Laos, Kambodja och Tynderö. (Gillar inte värme, så har sällan anledning att käman in lig.) Den lite fräna, söta doften! Nostalgi!

11.14 på väg tiol TB MRT, soligt!!!

11.18 köper insektsspray på Guardian, artig expedit. Enligt S finns dengue här. Blev myggbiten i Costa Rica när jag precis lärt lig att dengue existerar, det misstaget gör jag ogärna lm. (Blir man biten tar det två veckor innan symptom dyker upp. Inte två roliga veckor.)

11.25 t-bana, fascis att åka vanlig dag mitt på dagen, en smak av hur det faktiskt är att joh här. Första gången jag pker förbi TG mot Joo Koon. Inte ens under jord! Kul att se hur allr ser ut i detta koloniala fantasifoster till stad.

11.30 solkis svider redan i ögonen, i ac-kylan. Det här kommer bli bra.

11.33 Byter linje i Buona Vista, som gör skäl för vad jag tror namnet betyder. Orelaterat: gäng blondiner kliver av och byter till samma tåg som kag. Ska de också ut och dö i vildmarken?

11.36 S messa ”Adjöööööö!” Hon ver att jag inte överlever detta. (Varför har jag wifi på stationen? Har min telefon varit här förut?)

11.37 Fjällis!

11.39 nostalgisk (igen) av att gå rubt i samma skor, badbyxor & t-shirt som i Vietnam

11.42 t igen. Svettas, men vill inte besudla BSG-handduken jag köpte på Universal Studios. Inga ljustavlor med realtidsinfo i vagnen. Skabblinje! Folk har långbyxor. Obegripligt. Förvirrande att kunna engelska plus LITE kinesiska, förstår brottstycken av reklam och varningsskyltar.

11.53 Framme på Caldecott-stationen. Öde. Nästan bara kag kliver av. 0 blondiner. Alla dog på tåget.

11.55 vill myggspraya mig, kollar så ingen ser på, kommer på det om ”kameror överallt, böter för allt”, låter bli.

11.56 trött i axeln. Är jag hemma snart?

11.57 tänker tröstande: Äh, en mil är ingenting. Gick till Meguro för några veckor sedan, det var 1,7.

11.58 utomhus. Hlvete vad hett. Lnskar nu att jag finge dö.

11.69 speayat glasögonen med myggmedel, ser dåligt

12.00 ser ldla! Ska fota, då borta. Död?

12.03 rödljus i föera min. Vill gå, kommer att tänka på böter. Ingen trafik alls. Räknar pipen från knappen, ett per sekund. Uppskattningsvis en miljard innan det blir grönt.

12.06 otroligt förvirrande gångvägar. Stora motorvägar som ej kan korsas, inga skyltar till parken. Precis som i Gangnam, där jag var vilse en halv natt efter synnerligen fuktig barrunda. Går man frl är man lost forever. Apor

12.23 blir livrädd för enorma trollsländor

12.22 beslueldar BSG-handduken

12.32 framme vid s k Nature Trail. I som här inträden, låten hoppet fara.

12.34 ploppar ur hörlurarna och njuter av djungelns säregna symfoni.

12.36 trött på djungelns säregna symfoni. I med hörlurarna igen.

12.39 buskarna prasslar. Skiter på mig. Skutar inte skits på mig flrrän jag ser stt det är apor. Sedan fortsätter jag skita på mig.

12.42 mår illa av värmen. Deixker halv flaska vatten. Dåligt beslut. Måste ransonera.

12.43 möter typ femte människan;’d första koggaren. Jävla as. Fula skor.

12.59 brittisk familj hejdar mig för atg peka på en ödla. Skyndar vidare flr att slippa gå sida vid sida med dem. Äntligen har nah anledning att lägga på ett kol! 9 km kvar, enligt skylt.

13.02 första getingen. Liten, späd krake. Ingenting jämfört med fettot jag speang på i Tokyo härom veckan (eller om det var vice versa).

13.05 8,5 kvar. Fam, det går långsamt. Ryggsäcken dyblöt av svett, som att böra en säl på ryggen.

13.20 passerar inhägnad anläggning med varningsskyltar. Till synes ävergiven, som ett gammalt lonument från Sovjet. En bit in i djungeln står en man och hugger förstrött i marken med ett spett. Djungeln knakar. Doca explosioner (!) i bakgrudnen. Surrealistisk, olycksbådande stämning.

13.21 läv landar på huvudet. Tror jag ska dö.

13.30 framme vid luftbron! Gud vad vackert. Fläktar skönt också. Vänder kepsen bak och fram (obs: för att kunna se in i sökaren på kameran), brönner av ett gäng selfies. Känner mig som 34 igen!

13.50 vänder tillbaka mot civ, 500 selfies rikare.

13.51 Singaporeansk slinka tilltalar mig: Exc me, d you see a pink and yellow cepp? Gullig brytning, som sydafrikansk.

14.15 mannen som Hugger i marken har gätt sällskap. Och hunnit hräva upp en hel liten… Grav. (Kommer att tänka på myten om likskåp på glygplan. Har de färdiga gravar här för alla som tuppar av i hettan?)

14.44 tror insekt föyttat in i min sko. Övar på aht sparka vilt omkring mig samtidigt som kag författar ett testamente i huvudet (alltid bra egenskap att ha på CV:t).

14.58 Vid utgången! Samt liv! Men inte länge till. Himlen mörk av haze. Hettan ärjär uteät ouyhätflih. Om detta är mina sista ord hoppas jag att de blir berömda.

Just kommit fram till hotellet, under vit himmel fylld med gula och blå moln, som ett stort blåmärke. Hela natten blixtrade det något otroligt, utan att jag hörde någon åska alls. Utländskt väder är nästan det mest fascinerande med att åka utomlands.

Tog mig en kvart att hitta själva entrén; hotellet extraknäcker förstås som invecklat shoppingkomplex (samt har åtta!!! restauranger och barer). Klart varje hotell i Singapore måste ha sin egen lilla allé med klockbutiker, annars skulle man ju behöva gå ut i värmen varje gång man behöver köpa ny Rolex (eftersom den förra rostat sönder av svett).

Checkade inte in vid en disk, utan fick sitta i en fåtölj och blev serverad en drink medan personalen tog hand om allt. Den här stan, alltså. Asiens Dubai, minus slavarna. Hotellet är urgammalt, i kolonialstil, omgivet av skyskrapor i omöjliga former. Kommer att tänka på Sofitel Legend Metropole, där jag lunchade (mer hade vi inte råd med) med Mr Pokemon i Hanoi medan vi obekvämt studerade de svartvita bilderna på förnäma fransoser som kånkades runt av den kuvade lokalbefolkningen på 1800-talet.

Men hur märkligt det än känns med allt detta kan åtminstone min inre alkoholist inte klaga. Han har nämligen just fått lära sig hur en riktig Singapore Sling ska smaka (läs underbart sött istället för surt och plastigt), på hotellet som uppfann den till att börja med.

Alltså, den här mojängen inne i Susannas badrum. Jag är ledsen, men om du bor i Singapore och tycker att din familj inte är tillräckligt varm så är det för att du är en kannibal som försöker tillreda din familj.

Det är intressant att vara i ett land där man duschar för att bli kall, och drar sig för att stänga av duschen för att det blir så varmt när man gör det, istället för tvärtom. Vattnet blir aldrig särskilt kallt heller, default-läget (när värmen är avstängd, vilket är ALLTID om man inte försöker koka någon i duschen, som sagt) är typ 30 grader.

Fast det freakigaste av allt är att vattnet dunstar från golvet inom en halvtimme eller så när man duschat. Dunstar!!! I Japan måste jag stänga dörren och blasta varmluftsfläkten i fem timmar för att badrummet ska torka, och det är inte direkt det kallaste öriket på jorden.

Allt detta gör det förstås bara ännu mysigare att det i skrivande stund är två män här som stängt av alla ac-enheter i lägenheten för att skrubba filtren (eller vad det nu är de håller på med). Jag råkade först skriva ”skriande stund”, och med den skenande temperaturen i åtanke hade det varit ungefär lika sant.

I Singapore har man inte ansiktsmask för att – som i Japan – skydda omgivningen från sin förkylning, utan för att skydda sig själv från ”haze”. Det vill säga den brandrök som med jämna mellanrum blåser ner från ”vår granne i norr”, som ett butiksbiträde fräser irriterat när Susanna för ämnet på tal.

Tyvärr landade jag mitt i ett moln av dessa giftiga partiklar, och sedan dess har det – som synes – inte direkt blivit hälsosammare att andas i det här landet.

Enda ljuset i tunneln, bokstavligt talat: i Singapore behöver man inte vistas utomhus om man inte verkligen insisterar. Stora delar av stadskärnan är nämligen sammankopplade av evighetslånga, varuhusfyllda gångtunnlar som förser välbeställda medborgare med möjligheten att utöka sin Rolex-samling medan grovarbetarna uppe på ytan långsamt förkolnar inifrån.

Ledsen att jag inte bloggat mer på sistone, men enligt Apple får man inte använda sin Macbook i miljöer varmare än 35 grader. (Å andra sidan kanske den kyls ner av regnet av svettdroppar.)

Förra gången jag var här, i september 2011, trodde jag att jag bara hade otur med vädret. Nu har jag blivit informerad om att en resa till Singapore är lika med automatisk otur med vädret, oavsett tillfälle, för det är typ 34 grader året runt, och hög luftfuktighet – känns som 39 grader, enligt väder-appen. Vilket är många saker, men inte nådigt, när solen ligger på. Tack och lov har den inte gjort det så mycket sedan jag kom hit. Tyvärr är anledningen till det att Singapore just nu badar i ”haze” – ett giftigt moln av brandrök som svept in från Malaysia.

Den som informerat mig om dessa olyckliga fenomen är min gamla tösajänta Susanna, som flyttade hit från Princeton i somras. Till mitt lilla förtret, eftersom jag tyckte det var väldigt mysigt att besöka Princeton (samt närliggande New York) med jämna mellanrum. Men jag ska inte klaga, för det är kul att vara i Singapore också, så länge man inte kvävs.

Om du inte har varit här så är nog det enda du vet om Singapore att de har otroligt stränga lagar. Överallt blir man påmind om hur förbjudet det är att göra olika saker, samt hur dyrt det är att bryta mot förbuden. Det kommer kanske inte som en chock att här varken finns demokrati (mer än i form av en fasad, typ som i Ryssland) eller yttrandefrihet. Och vill man använda landets öppna (nåja) wifi-nät, eller bara boka en biobiljett, måste man ange sitt passnummer PLUS ett fungerande mobilnummer! Jag har knappt någon täckning här, varken på min japanska eller svenska mobil, och är förstås i konstant behov av wifi för att ens veta hur jag ska ta mig runt, så jag (och alla andra turister med mig) uppskattar verkligen dessa paranoida nonsensfasoner.

Det är för övrigt lustigt att vara i ett land som påminner rätt mycket om Vietnam/Kambodja etc, men där allt är på engelska (samt tre andra språk – kinesiska och två jag inte känner igen alls). All reklam är välproducerad och snygg, men otroligt… uppriktig. Lite freaky eftersom jag ju just var i USA, där de flesta annonser är lite mer typiskt ”skönt ironiska” som i Sverige. Här är det idel uppbyggliga budskap om att man ska vara omtänksam och ta hand om sin kropp och typ erbjuda gamla tanter sin plats i tunnelbanan – SAMT att man ska bränna ohyggligt mycket pengar på shopping. Shopping är hobbyn nr 1 i Singapore, enligt min lokala källa. Allt är så kommersialiserat att till och med jag, som bor i vad som lugnt är en av världens typ tre mest varuhustäta stadsdelar, känner för att spy lite utanför munnen. Man går i evighetlånga tunnlar under jorden vart man än ska, och varenda tum av dem är kantad av flashiga butiker och skrikiga annonser. Man blir helt bed(r)övad.

I tisdags kväll åkte vi till Marina Bay, som en stadsdel nere vid vattnet där man har utsikt över själva bukten samt idel lyxhotell och finansskrapor. Väldigt mäktigt. Vi satte oss ner och lyssnade på en podcast tills en lasershow med smetig musik drog igång. Det var megahotellet Marina Bay Sands (det med båten högst upp, förmodligen Singapores kändaste landmärke trots att det är ganska nytt) som apterat laserkanonerna och släppte lös ett virrvarr av färgglada strålar hit och dit. Rätt fånigt, men det är fascinerande att stora delar av stan känns som Saigon, Kuala Lumpur eller valfri annan rätt luggsliten asiatisk metropol, men mitt i allt finns en blankpolerad kärna av diamantliknande skyskrapor som sträcker sig mot en himmel full av laserstrålar. Om det inte var ett så himla töntigt uttryck skulle jag här och nu utse Singapore till kontrasternas stad™.

I fredags gick vi på lyxbio. 40 Singapore-dollar per biljett! Sedan beställde vi mat för lika mycket till under filmens gång. Man satt typ i business class-säten som gick att konvertera till sängar, mer eller mindre. Sjukt mysigt. Inte svårt att förstå varför rika västerlänningar älskar att bo här.

I söndags gjorde vi ett återbesök på nöjesparken Universal Studios, där vi också var 2011. Väldigt kul, väldigare varmt.

Nu håller jag faktiskt på att koka sönder trots att det är mitt i natten och fönstren är uppslagna på vid gavel, så jag måste gå och lägga under ac-utblåset, samt se fram emot att bli väckt av tropiskt fågelkvitter imorgon bitti.

Hej på en stund från mig och mina nya assistenter.

Tecken på att man är på Haneda: det står överallt att man inte alls är på Haneda, utan på ”Tokyo International Air Terminal”. (En beteckning ingen annan än Haneda använder.)

Annat tecken: det känns som att ta tåget in i framtiden, jämfört med Narita och dess murriga heltäckningsmattor som inte bytts ut sedan 1983. Haneda påminner snarare om futuristiska flygplatser som Changi (Singapore) och Incheon (Seoul). Det där tåget kostar förresten en bråkdel av Narita Express också, och kommer fram dubbelt så snabbt.

Det finns alltså mycket att gilla med Tokyos näst största flygplats. Ändå har jag inte varit här sedan julen 2013, när jag flög hem till Sverige första gången. Nästan alla internationella flyg går från betydligt mer avlägsna Narita, så man får pallra sig ut i vildmarken för 220 spänn (enkelresa) stup i kvarten om man reser mycket. (Inser att detta kanske inte låter så farligt med tanke på hur hutlöst mycket den 20 minuter långa resan med Arlanda Express kostar. Århundradets ocker.)

Det är sen kväll när jag sitter vid ett stängt café (intill gate 144, om någon vill komma och hälsa) och skriver detta. Intill mig sitter en massa asiater av okänd härkomst och pratar alldeles för högt. (En väninna sa att hon hade dåligt samvete över att hon stör sig så mycket på kineser etc. Jag tycker snarare att det är helt okej så länge man inte klandrar folk för att de härstammar från andra kulturer. Att jag är hyfsat asocial och oerhört känslig för oljud tyder inte direkt på att jag tillhör en överlägsen ras, men jag kan ju inte påstå att jag tycker det är helnice när exempelvis kineser sitter och skriker på offentliga platser. Det handlar ju dock bara om att man kommer från helt olika sammanhang, varav inget är bättre än det andra, och man är inte ond bara för att man pratar högre än vissa surmagade utlänningar finner behagligt. Jag kan ju garantera att många japaner genom åren skänkt mig onda ögon när jag suttit och skrålat på allehanda ölhallar!)

Mitt flyg går 00.05. Flyga hela natten, fy fan! Ibland kan det vara lite kittlande att vara på en nästan övergiven, nedsläckt flygplats sent på kvällen. (Kommer att tänka på när jag och Mr Pokemon skulle flyga från någon asiatisk stad en tidig morgon i vintras, och vi kom fram så tidigt att vi fick stå och vänta medan en liten gubbe låste upp hänglåset på gallerporten till terminalen.) Den här gången känns det dock mest segt. Kom hem från NY 21.00 igår (varpå den mödosamma Narita Express-färden tog vid, så jag var inte hemma förrän typ 23), så är fortfarande rätt rejält jetlaggad och allmänt sliten. Blev väldigt sugen på att ta en promenad idag, för det var FANTASTISKT väder! 23 grader och sol som låg på och gräddade lägenheten hela dagen. Eftersom jag behövde packa och jobba hanns inga såna nöjen med, men det kändes bra (om än lite konstigt) att faktiskt ha lite hemlängtan medan jag fortfarande är hemma.

Det enda roliga som hänt sedan sist är egentligen att jag som vanligt köpt på mig en massa musik som jag ska lyssna på medan jag är borta. Framförallt har jag börjat lyssna på black metal igen. Fan vad bra det känns. Blev trött på alla hipsters som började gilla Watain härom året, så jag tänker inte ens gå in på vad jag lyssnar på (plus att jag väl egentligen inte vill göra reklam för människor med vidriga åsikter, vilket black metal-män tenderar att ha). Men det är väldigt vacker musik. Jag brukade ta ut några av riffen på familjens akustiska gitarr när jag var typ 17. Sedan bad jag min redaktör på Sundsvalls Tidning gissa vad det var för låtar jag spelade en gång när jag satt på redaktionen och hade gitarren med mig inför ett rep. Den enda ledtråden han fick var att det var ett svenskt band. Han gissade på typ Eldkvarn eller något liknande, haha! Och det var inte dåligt gissat eller så. Men det låter ju helt absurt eftersom folk i allmänhet inte begriper att black metal kan vara ganska poppigt och durigt i grunden, det är bara det att allt det där asfalterats över med ett ett tjockt lager dist, och så tycker de flesta att bara oväsen återstår, för de kan inte tyda konturerna som fortfarande går att ana i bruset. Men det är bra att folk inte begriper, för då slipper jag känna mig som en hipster.

Nu fick asiaterna eld i baken. Det tycker jag verkar lite obekvämt, så jag nöjer mig nog med att gå och sätta mig på en jetmotor eller två.

(Flygplatsen, alltså. Inte från presidenten.)

Sitter vid gaten brevid en tjej som videoskypar/motsvarande med sin kille. Han verkar vara i Japan, hon är det uppenbarligen inte, men kommer vara det snart. Och hon håller på att EXPLODERA av entusiasm. Det måste vara första gången för henne. ”Jag kan inte tro att jag äntligen kommer vara i Japan snart!!!!”

Fan vad avis jag är. Inte på att hon ska dit, för det ska ju jag också, och förmodligen i en betydligt skönare stol än hennes (nödutgång, även känt som frilans-business). Utan för att den där känslan är den bästa på jorden – eller näst bäst efter känslan av att faktiskt landa i Japan första gången.

(Lika avis är jag dock inte på att hon gått på myten om att Harajuku är ”BATSHIT INSANE!!!” på söndagar.)

Det luktar sopor i lägenheten. Ändå kan jag inte låta bli att känna att jag kommer sakna den satan. (Samt inte minst mina älskade sopor.)

Avslutade den här resan som jag inledde den: med en frisk, hurtig och högst ofrivillig promenad tvärs genom hela Central Park. Var förvånad över hur lätt det var att ta sig ända upp till 86:e gatan från Brooklyn – bara fem–sex hållplatser. När jag kom fram upptäckte jag varför: jag hade tagit expresståget till fel sida av Manhattan. Östra halvan av 86:e gatan istället för västra. Det som klipper av gatan på mitten, mellan öst och väst: hela jävla Central Park.

Men tydligen har jag lärt mig en del under dessa 8 dagar (eller vad det blir), för – *achievement-jingel* – den här gången kom jag ihåg att jag bara behövde söka mig fram till sjön och gå längs den för att komma upp till västra 90:e gatan. Ni fattar inte vilken befrielse detta var! Central Park är fan läskigt på kvällen. Det måste verkligen vara universums största park, ockuperar typ en tredjedel av Manhattan, och den är FYLLD av små labyrinter och irrgångar som inte är upplysta på kvällen. Den där första kvällspromenaden för 8 dagar sedan var genuint obehaglig. (Det är inte bara jag som nojar, Central Park åtminstone brukade vara ökänt farligt på kvällen. För gissa vilka som frodas i mörkret? MÖRDARE, samt inte minst SPÖKEN.)

Och apropå skumt belysta helveteshål fyllda med mördare så åkte jag som sagt till Brooklyn tidigare under kvällen. Var där i tjänsten, efter att ha suttit hemma i tjänsten hela dagen (och halva natten). Får förklara varför någon annan gång, men jag kan åtminstone avslöja att mitt uppdrag förde mig till New York University. (Ett universitet som har rätt dåligt rykte, inte minst eftersom det är obscent dyrt att plugga där, trots att det inte hör till USA:s högst rankade.)

Det var en intressant miljö att kika in i en stund, en rätt flashig skola fylld av helt vanliga (stenrika) människor. Lite annat klientel än museerna jag brukar hänga på, kan man säga. Inte mindre än två pers berömde mig för mina ”nice kicks” – och det säger jag sannerligen inte för att skryta, för vill jag skryta har jag på mig annat än vanliga Air Force 1 Mids, utan som en påminnelse om hur jävla trevliga och öppna amerikaner kan vara. Just det här exemplet var kanske inte så uppseendeväckande, men det skulle ALDRIG ha hänt i Japan. Annat som aldrig skulle hänt i Japan: under själva seminariet jag bevistade satt publiken och hostade, fnissade, gungade spastiskt och hostade ännu mer, till den grad att det var svårt att koncentrera sig på själva talaren (för övrigt japan – han med, höll jag på att säga). Jag har blivit överkänslig! Allt är så lugnt och välordnat i Japan – trots att alla utanför Japan tror att det är HEEEEELT CRAZY dygnet runt – att mitt förakt för alla som ens öppnar munnen för att hosta i offentliga miljöer nått genuint störda nivåer. (Gud vad mitt ex hatade min allergi mot minsta lilla oljud i min omgivning. Tur att jag är helt underbar på precis alla andra sätt.)

Det var för övrigt andra gången i Brooklyn för mig, någonsin. I NY har jag varit kanske 10 gånger, så det är en rätt dålig ratio, tycker nog alla Brooklyn-älskare, dvs hela Sverige. Men ni får komma ihåg att jag inte bor i Sverige längre, så jag är inte intresserad av Brooklyn. En smutsigare och nästan exakt lika dyr version av Manhattan, hurra. Men det var kul att äta på Peter Luger förra gången jag var där. Allmänt ansett som NY:s bästa steakhouse. Jag förstår mig inte på mat, men jag förstår mig på stek. Så jag gillar att samla på mig veritabla medium rare-skalper från fina hus av denna karaktär. (Du kanske minns mitt tjat om Wolfgang’s och The Oak Door i Roppongi.)

Det ska bli tråkigt att åka hem. Eller tråkigt och tråkigt, jag har hemlängtan. Eller hemlängtan och hemlängtan, jag vet inte vad man ska kalla det längre. Längtar både till Sverige och Japan! Tur att jag får återse dem båda rätt snart. Det tråkiga är att jag måste lämna NY, och denna supermysiga lilla lya. Jag har som sagt blivit rätt hemmastad här. Men nu är det tydligen dags att reversera den processen, packa ihop allt mitt skräp

Farväl – förlåt, hej på en stund – 620 West End Avenue.