Dag fem i NY och det känns redan som hemma. Tokyo tonar ut i backspegeln. Men det är fortfarande jättemärkligt att tänka att jag sitter på Manhattan. Det är nog lägenheten jag känner mig hemma i, snarare än NY. Varje promenad blir en liten semester.

En bra grej med att ha varit här ett gäng gånger de senaste tre åren är dock att det inte känns magiskt längre. Det är precis som med Tokyo: jag har vant mig, börjat se bortom det där sagoskimret, och lärt mig uppskatta stan för vad den verkligen är istället. Det måste vara jobbigt att flytta till en stad medan man fortfarande är nykär i den, och sedan upptäcka att det inte fanns någon substans bortom den där första korta förälskelsen. (Denna känsla kan eventuellt vara jobbig när det handlar om annat än städer också.) Inte för att jag FLYTTAT till NY, men tanken har förstås slagit mig, som alla andra. (Låt oss inte gå dit igen.)

Det har gått förbryllande bra att bo här den här veckan. Jag har aldrig varit här så här länge förut, med ett undantag, tror jag. Men nu när jag inte bor på hotell (genidrag) och därmed kan laga min egen mat så har jag kunnat leva mer ekonomiskt och hälsosamt – samt, tja, NORMALT – än någonsin tidigare. Trots att amerikanska matbutiker är mitt Disneyland äter jag ganska sunt, för till och med sund mat är god i USA. Jag orkar inte ens med några efterrätter, vilket är helt sinnessjukt för att vara mig, samt en skill jag ägnat mycket möda åt att öva upp hemma i Tokyo. Jag ägnar nästan hela dagarna åt att promenera svinlångt, och lägger inte ut pengar på annat än att gå på museum (bland de billigaste nöjen man kan tänka sig, sett till vad snittpriset per timme blir), samt att handla matvaror – även det löjligt billigt. Så här skulle man ju kunna leva. Bokstavligt talat, det skulle verkligen GÅ, jag skulle inte dö av det, som jag trott tidigare, när jag bara ätit hamburgare och shoppat hela dagarna när jag varit här.

Frågan är dock hur kul det skulle vara. Att bo på Manhattan, eller ens i Brooklyn, är ju helt absurt dyrt – tre gånger min redan höga hyra i Tokyo, lätt. Och i utbyte mot vaddå? Ett liv som är ganska trivsamt? Börja på ruta ett igen socialt? Och leva som en himla kyrkråtta under tiden? Bara för att… det är STATUS (närmare bestämt statusarnas status) att bo här? Eller vad?

Kanske skulle det vara värt besväret om jag redan kände en massa folk här så jag kunde bo här en begränsad period, ett år eller så, och bara maxa allt hela tiden. Uppleva, uppleva, uppleva. Eller om jag flyttade hit med någon. Känns ju inte som en erfarenhet man lär ångra, även om man blir tvungen att dra vidare rätt snabbt, om inte annat så av ekonomiska skäl.

Nåväl. Lite tankeföda, bara. Nu behöver magen sin föda också.

När jag kom ut på gatan idag var det sommar! Fasen vad fint mitt lilla grannskap var när det lystes upp av sol som studsade mellan trädkronor och skrovlig asfalt, istället för neonskyltar som flimrar i mörkret. Sommar i litt bröst också, där vattenmelonjuice + vaniljvodka brände och värmde som flytande solsken.

Slog på ett avsnitt av P3 Mockumentär och tog t-banan ner till 42:a gatan, precis vid Times Square. Sedan vidare ut till (hemska tanke) Queens. (”Utanför tullarna”, som vi hade sagt med en rysning hemma i Stockholm.)

Min destination för dagen var PS1, ett gammalt lortigt konstmuseum som brukade vara oberoende, men sedan något decennium annekteras av Moma, Museum of Modern Art. (Om du inte är intresserad av konst men ändå läser det här inlägget, din idiot, kan jag upplysa dig om att Moma är ett blytungt varumärke i konstvärlden – så tungt att de till och med har en designbutik i Harajuku, för ända där borta vet folk vad Moma är.)

Det här var mitt första besök både i Queens, närmare bestämt Long Island City, och på PS1. (Bara en av dessa bedrifter har stått på min att göra-lista de senaste åren, gissa vilken.) Ärligt talat var båda besvikelser. Long Island City är typ som de västra, mer sparsamt bebyggda delarna av Kungsholmen. Dvs inte direkt vad man åker till NY för få lyxen att uppleva. Lite utspridda hus, lite bilar (förvisso väldigt fina sådana). Bara ett par stopp från Manhattan. Säkert nice att bo där. Klart onice att besöka.

PS1 har en betydligt ruffigare aura än mamma Moma. Cool tegelbyggnad med massa rå betong, järngaller och sånt. Här går vakterna runt och gäspar, visslar eller slår sig ner framför konstverken för att fördriva tiden, som om de vore vilka besökare som helst. Förutom att de är en aning mer propert klädda (vilket i det här sammanhanget betyder att de åtminstone har t-shirt och jeans). Resten av klientelet är en enda lång parad av hipster-arketyper: lustiga skägg, läderkepsar, tatuerade biceps, man buns, flödande Azealia Banks-sjöjungfruhårfärger. Vill du känna dig gammal och sjukt ohipp, åk hit.

Konsten då? Den behöver du inte åka hit för. Lite random pretto-nonsens, som alltid på såna här museer, dvs helt slumpmässiga objekt i till synes slumpmässiga formationer, typ dockor och kläder och verktyg, som man förstår betyder otroligt mycket för just konstnären, men som gärna hade fått stanna i henoms ateljé, eller på närmaste soptipp. Plus en del fullträffar, förstås. Men oväntat dålig ratio – eller kanske väntat, med tanke på att det på PS1 är ganska oetablerade konstnärer som ställs ut, medan original-Moma på Manhattan klär väggarna med Monet, Picasso, Warhol, Pollock, Lichtenstein och de Chirico.

Vad man får se på PS1 beror förstås på när man kommer hit, och det finns ändå väldigt mycket att, ehm, ”uppleva” på de 3,5 våningarna, så okej, är man konstintresserad och i NY ofta hamnar man oundvikligen här förr eller senare, och kanske har man mer tur än jag. Tyvärr är det en av mina ständiga förbannelser, att jag aldrig har mer tur än mig själv.

Gick, min psykiskt sjuka vana trogen, till Columbus Circle idag. 6 km fram och tillbaka, en rätt nätt promenix med Tokyo-mått mätt. Egentligen hade jag bara tänkt gå och handla runt hörnet, på Broadway (vad lustigt det känns att närmaste snabbköp ligger på BROADWAY – ”Nä, jag ska bara gå och ta ut lite pengar i GRAND CANYON”). Men när jag kom ut var det så varmt och skönt att min psykiska sjukdom förde fötterna söderut istället.

Precis utanför porten stod en pytteliten familj och gapade över något slags Halloween-dekorationer. När jag tog upp kameran blev de alldeles till sig: ”Åh, titta, han FOTAR!!!!!!!” Kanske var de amish. Men väldigt trevliga ändå. Jag hastade omedelbart vidare efter några artighetsfraser eftersom jag inte står ut med folk (*psykiskt frisk*), men blev ändå lite upplyft av att totala främlingar ofta är så absurt vänliga i det här landet. Det skulle man inte kunna tro om man är fördomsfull.

Det känns knappt som att jag är i NY. Så långt upp på Upper West Side bor jag. Blandade känslor. Saknar NY-känslan, den jag känt alla gånger när jag hängt nere i Midtown, som den turist jag är. Men på sätt och vis väldigt coolt att kunna ta en promenad ner till den känslan närhelst andan faller på.

Columbus Circle ligger i sydvästra hörnet av Central Park. (Försöker låta bli att droppa en massa verbala map pins utan att förklara ungefär var de landar. Blir så skitnödigt annars.) Den folkkäre rasisten Donald Trump har ett av sina vräkiga torn där nere. Jag hatade det redan innan han blev rasist (och folkkär), eftersom dess vidrigt pråliga fasad blockerade min utsikt över parken under min dyraste hotellnatt någonsin. Men hursomhelst, det är väldigt fascinerande att tränga in i suset och duset där nere kring de mest exklusiva adresserna (Central Park West, som jag gick längs och som du själv kan räkna ut var den ligger, är tveklöst en av världens dyraste gator). Liksom, man kastar hastiga blickar in i dessa befängda kokonger av mässing och marmor, kantade av ”door men” som ser ut som om de kommit direkt från högvakten, och människorna på andra sidan ser ut nästan som vilka som helst, den enda skillnaden är en vägg av pengar.

Det finns, tro det eller ej, även människor som inte fått jackpot i det amerikanska lotteriet. En sådan kvinna, rätt hårt åtgången, bad mig köpa något slags juice till henne inne på Duane Reade, ett typiskt amerikanskt ”apotek” som säljer medicin, chips och sprit (hela kostcirkeln, som ett visst GENI en gång skämtade). Medan jag stod i kassakön såg jag i ögonvrån hur en av vakterna kastade ut henne på gatan – visserligen inte handgripligen, men ändå. Det tiggs så himla mycket här. I Stockholm vill vi att allt ska vara lika coolt i New York, men tydligen är romer inte lika häftigt ”street” som svarta tiggare. Man ser inte många romer i hiphop-videor.

Peter Ottsjö gav mig diagnosen ”psykiskt sjuk” när vi skypade idag. Minns inte varför, men han hade säkert goda anledningar att kränka sin CHEF med detta bryska utlåtande. (Eller borde jag säga ”före detta CHEF”?)

Mitt i samtalet knackade det på dörren. Det var Christina, vilket trogna läsare minns inte är mitt namn, utan någon annans. Hon skulle hämta skattepapper och lämna tvätt, eller vad det var. Jag bad om ursäkt för röran – visste inte att hon skulle komma hit idag, så mina meth-kanyler och raketkastare låg liksom utspridda huller om buller. Mitt i kaoset fick hon syn på guiden till Whitney-museet, i andra änden av Manhattan, som jag fick med mig hem därifrån igår. ”Åh, har du varit på The Whitney?” kvittrade hon. ”Ja, jag gick dit igår!” svarade jag. ”GICK…?!” sa hon och tittade på mig som om hon trodde att hon pratade med en psykisk frisk person.

”Berätta din historia här”, säger Wordpress i inmatningsrutan. Min historia är att jag ligger i sängen och inte kan sova. Känner på mig att det kan bli en stor generationsroman av denna berättelse. Världen måste få veta!!!

Men jag har ett portabelt element, en enormt skön säng och en dag i NY framför mig, så jag ska inte klaga (ännu mer). Kolla bara hur mysigt jag har det:

Och välkommen tillbaka till New York, Alfred Holmgren. Senast du var här var i april, enligt Swarm-appen. Det var kul. Undrar varför du inte bloggade om den resan. Hälsningar din enda läsare, Alfred Holmgren.

När jag inte bråkar med mig själv är det förresten bra. Eller bra och bra. Trodde jag skulle komma fram pigg som en nötlärka eftersom jag sov normalt sista natten i Japan (har, efter många år av övning, lärt mig att stöka undan alla förberedelser inför varje resa i rimlig tid så jag slipper paniksova på flyget). Kom fram trött som en betydligt tröttare fågel istället. Kanske faktiskt borde ha sovit på planet istället för att se ”Terminator genisys” (++) och ”Ant-Man” (++++, inte minst tack vare det taffligt redigerade ljudspåret, där varje ”shit” och ”hell” byttes ut mot ”things” respektive ”heck”, uppenbart dubbat i efterhand). I gengäld hann jag jobba som ett djur också (resan tog 12 timmar, så). Samt drabbas av hemlängtan också, sjukt nog. Fick upp inre bilder från alla mina promenader kors och tvärs över halva (västra) Tokyo. Och nu ska jag alltså behöva nöja mig med Central Park och Upper West Side. Ja, det är ju så man blir förbannad av orättvisorna i dagens samhälle.

Annat jag gjorde på planet: drack tre överraskande stora glas vin (ANA snålar inte med alkoholen, tydligen). Blev så berusad att jag trodde det stod London på flygkartan strax ovanför NY, vilket det också gjorde.

Var nog även den enda på planet som skrattade rakt ut varje gång en av de japanska flygvärdinnorna ropade ut ”Ladies and gontlemen, place be careful” i högtalarsystemet, vilket var HELA TIDEN (mycket turbulens).

När jag tagit mig fram till Manhattan via 40 olika tåg (varför finns ingen motsvarighet till Narita/Arlanda Express från JFK?) gick jag till ett café för att hämta ut nycklarna till lägenheten jag hyr. ”Chris, right?” frågade killen i kassan. ”Christina?” Det var nästan ett mer kreativt smeknamn på mig än ”Aflred”, som lägenhetens ägare kallar mig (det är för övrigt hon som heter Christina, inte jag, om café-killen läser detta).

Sedan traskade jag vidare med min (skonsamt nätta) packning norrut, mot 90:e gatan. Så ja, jag bor alltså på Upper West Side, med betoning på UPPER. 90:e gatan säger dig ingenting om du inte varit i NY, men om jag berättar att det är minst 50 kvarter norr om det som väl kan klassas som stadskärnan – och tätt inpå alltjämt ogentrifierade Harlem – så kanske du anar hur avsides det känns. Rätt trist stämning här när jag kom hit där på kvällen. Jag har nästan aldrig varit på UWS förut (däremot gillar jag verkligen UES, där rikingarna bor – om man nu inte är rik som har råd med en lägenhet för 11 miljoner kr, vilket är medianpriset här på UWS).

Huset jag bor i är värsta kråkslottet, åtminstone jämfört med min byggnad i Shinjuku, som byggdes för bara några år sedan. (Detta lärde jag mig av byggnadens japanska Wikipedia-sida. Annat jag lärde mig: det finns helt vanliga bostadshus i Japan som har egna WIKIPEDIA-SIDOR.) Det är sjukt med New York att många hus är såna RUCKEL, men ändå kostar det över 20 000 kr att hyra en lägenhet här. (Nu tror vissa av mig att jag skojar, men snitthyran på Manhattan är 33 000 kr.) Lite som Stockholm. Allt gnisslar och knarrar, det är synliga och tejpade strömkablar här och var, fönstren går inte att stänga ordentligt, det tar flera minuter innan duschen blir varm, trapporna jämrar sig som om de inte behövt bära en människokropp sedan depressionen. I Japan byggs allt nytt hela tiden, så det är väldigt ont om hus som är äldre än några decennier. När man som privatperson köper en tomt är det ganska standard att man river huset man fick på köpet och bygger ett nytt istället. Så har de inte gjort här, kan jag lova.

Men det är nice ändå. Jag gillar mer och mer att bo i folks lägenheter, alltså när de är borta. I Sverige i somras bodde jag inte en enda natt på hotell, för första gången. Sjukt befriande. Jag som verkligen behöver vara ifred väldigt mycket trivs faktiskt bättre med det, om inte hotellet är extremt bra, men isåfall är det ju också extremt dyrt, och jag är hellre i NY åtta nätter än två för samma pris.

Känns också bra att kunna beställa vettig mat igen, 89 restauranger hade jag att välja på när jag kollade förut. (I Shinjuku har jag typ… fem? Varav 4,5 kräver att man beställer för helt sinnessjuka summor för att de ska orka leverera maten. Bönder!!!) Men jag blir lite sugen på att inte använda Eat 24 längre när jag får meddelanden som detta: ”Pro Tip: Every time you tell a friend about Eat 24, a unicorn high fives a t-rex in outer space.” Förbannade idiotiska nördhumor. Folk som tror att alla meningar som inkluderar dinosaurier, rymden, laser och/eller enhörningar triggar automatiska asgarv. Samt inte minst att jag, i egenskap av ”nörd”, tillhör målgruppen för dessa ”skämt”.

Det slutade hursomhelst med att jag, i min desperation efter flighten, ändå beställde quesadillas samt friterad kyckling. Quesadillorna sparar jag till imorgon eftersom de i USA har uppfunnit uppfinningen microvågsugn, vilket de inte gjort hemma i min lägenhet än. UPPDATERING: jag råkade äta quesadillorna till efterrätt istället för frukost =(

Nu ska denna mörbultade New York-bloggare sova ruset av sig. Aflred ”Chris” Holmgren signing out.

På pendeln hem från Gnesta hamnar jag och Sylvia i närheten av en högljudd tonåring som berättar om sina äventyr i Tyskland för alla som vill (eller inte vill) lyssna, och sedan slår in allt i brasklappen: ”Det kanske inte låter KUL, men det är en sjukt skön känsla att se annorlunda grejer!”

Och det får man ju ge honom. Tror fasen det var min stacakrs själ han satt och obducerade borta på det smutsiga sätet, för om det är något som drivit mig genom det här året hittills så är det jakten på variation, hur tråkig den än är och/eller inte är.

I helgen har jag dock unnat mig att ha lite kul ändå, mot bättre vetande. I fredags dygnade jag som sagt mer eller mindre hos Tommy, vilket som även sagt var jättemysigt. I lördags var Mattias i stan igen, som genom en välsignelse eller vad det heter, för då kunde jag ägna min sista lediga kväll i Stockholm åt att barrundera med honom. Det blev återbesök på Vampire Lounge, Pet Sounds (eller PSB som det tydligen heter numera, eftersom de efter 200 år kommit på att de inte vill blandas ihop med skivbutiken med exakt samma namn??????) och, när vi var vid våra allra osundaste vätskor, Dickens på Folkungagatan. Avslutade med kebabtallrik sedan, som på Gustav Vasas tid. Regnade hela tiden gjorde det också. Så typisk utgång i Stockholm! Det var som att resa, fast i tiden, samt även rummet. Kul också, borde jag kanske påpeka. Ska bli extra roligt när Mattias kommer tillbaka till Japan så vi kan gå och äta koreansk barbecue igen, för det är det värsta jag vet att inte göra dygnet runt.

Och igår då, då åkte alltså jag och Sylvia ut till Gnesta för att hälsa på Ingrid och hennes föräldrar. Ingrid är rolig, hon är lite yngre än jag och har inte det bredaste av ordförråd än, så det är som att höra en vuxen människa på shuffle: ”Nämen! Stjärna! Nä, nu blommar det! Kom! Nu blommar det! Stjärna! Nämen! Mamma! Nä, nu…!” Föräldrarna är rätt trevliga också. Vissa tycker ju inte alls om att träffa folks föräldrar, men ibland kan det vara riktigt intressant att höra hur en rova skalades på 40-talet.

Gnesta är förresten fint, om du inte varit där. Fint vatten, fina hus, nära till badbrygga (om man inte är en -kruka), god mat, roliga alkisar. Men nog om mig och Sylvia.

Hade lite dåligt samvete när jag, som en plasksvettig packåsna, uppenbarade mig i Tommys port en timme efter utsatt tid. Drygt tolv dyblöta timmar senare känner jag dock att jag betalat av min skuld till hans hushåll. Vilket visserligen är lättare gjort än sagt när spriten flödar fritt, solljuset är så distraherande konstant att vi till slut drar ner rullgardinen, och man dessutom har tillgång till lustiga små piller som gör en pigg som en orimligt pigg nötskrika. (Viktigt meddelande till mamma: det var koffeinpiller, inte ecstasy. Tror jag, de var vita och runda, fråga inte mig!)

En riktig premiumkväll blev det, samt -natt och -morgon. Vilket också är lätt hänt när man har tillgång till nämnda rekvisita och preparat, samt Tommy. Först var vi ute en sväng på hans terrass, vilken var lika mindblowing som ifjol, till mitt stora förtret. Men det var förstås alldeles för kallt där, så vi ingick i hans bostad istället, där vi satt och lyssnade på typ all musik som någonsin släppts och pratade strunt tills vi insåg att vi båda glömt bort att bli trötta. Till slut gick jag hem bara för att hinna sova alls innan det skulle bli kväll på nytt, då jag hade annat att stå i, samt för att inte fucka upp dygnsrytmen ännu mer inför söndagens utflykt till Gnesta. Fast mitt hem är inte mitt hem längre, för nu har jag flyttat till Mariatorget för att vakta en annan gammal bandkamrats lägenhet. Att promenera hit från Hornstull i gryningen var rätt fantastiskt, i stort sett helt folktomt, det var bara jag och en massa vackra hus och gator och parker och ett solsken så svidande ljust att det såg ut som om någon rivit hål i himlen och blottat en brännande kritvit parallelldimension där bakom. Bra grejs, testa denna upplevelse du med.

Det har annars varit ett par blöta veckor i dubbel bemärkelse. Regn och/eller elände typ varje dag, och så en del ödlande i mer eller mindre glada vänners lag på det.

Hela resan har hittills varit mer inspirerande än jag väntat mig. Känner mig plötsligt mycket mer sugen på Tokyo, trots att jag har en del destruktiva synpunkter på mitt liv där. Men en massa människor omkring mig håller också på att byta jobb/karriärer/bostadsorter. Någon flyttar till LA om bara några veckor, någon annan ser ut att kunna hamna där nästa år, någon flyttar till London redan i höst, ytterligare någon ser ut att ha en åtminstone medioker kanonchans att bosätta sig i Brooklyn inom kort, och sedan har vi den där någon som flyttade till Singapore i måndags och torterat mig med bilder på mäktiga utsikter över Marina Bay sedan dess. (Jag gillar Singapore väldigt mycket, därav tortyren.)

Tycker dock allt det här är väldigt peppande. Bra att folk ger sig ut på äventyr, ännu bättre att jag kommer kunna hemsöka dem på deras nya bostadsorter (få saker är lika roliga som att åka till mer eller mindre främmande länder och ha en behändig guide av kött och i bästa fall även blod). Har inte varit i London mer än typ tre dagar i mitt liv, jag som älskar konst och historia och sånt, och nu kommer jag eventuellt kunna åka dit ett hyfsat rejält tag inom ett halvår eller så. Om det finns 200 olika känslor så är den här den allra bästa!!!

Hunnit med mycket annat också. Få se nu. I måndags: studiosittning med min gamla bandkamrat (jag badar i dem) Mats, som numera är musikproducent och därmed har jobbet jag skulle kunna tänka mig att döda alla utom just Mats för. I tisdags: Fotografiska (helt okej) med Antonio. I torsdags: god indisk middag och jättegod gaming med Peter F. Vi spelade med ”Jamestown” (superkul) och, på en ren nyck, ”Street figher alpha anthology” till PS2. Som visade sig vara SKITkul! Shit vad bra de håller än idag, alphorna. Önskar att ”SFV” (som Peter lyckades ladda ner betaversionen av, men inte starta, när jag var där, eftersom Gud tycker att jag är en riktig dummer) hade samma underbart anime-glättiga, sprudlande poppiga stil istället för den lite tröttsamt mörka, detaljerade approachen med arga huvuden och ytterst hårda slag.

I onsdags: Moderna med mig själv (bästa museisällskapet). De tillfälliga utställningarna var rätt töntiga, men stort att återse deras samlingar: Jasper Johns, Yves Klein, Giorgio de Chirico (ja, han som inspirerade ”Ico”), Pollock, Warhol. Ändå några av vår (nåja) tids allra största konstnärer, så fett att de finns samlade där, utan att särskilt många ens verkar bry sig. Och jag fascineras av hur alla mina resor binds samman av just museibesöken. Moderna skryter om att deras Duchamp-samling förmodligen bara kan jämföras med den på Philadelphia Museum of Art – där jag var så sent som i april. Någon japansk konstnär jag glömt namnet på (orka hålla reda på japanska namn, det är rena grekiskan alltihopa!) var tydligen knuten till gutai-rörelsen, som jag såg en utställning om på Guggenheim förra sommaren, tror jag det var. On Kawaras datummålningar, som jag även sett på både LACMA (eller var det var) och Museum of Contemporary Art Tokyo bara de senaste veckorna. Och så vidare. Känner mig plötsligt som en liten upptäcktsresande i konst. Samt glad. Vilket jag för övrigt också kan rekommendera.

Känns som en evighet sedan jag blev dumpad på aeroport Aerlanda av aerokampanj Aeroflåååt. Sånt som händer när det är mycket som händer.

Bor som vanligt i min syrras lägenhet ute vid Islandstorget. Tror jag. Jag har inte lyckats lokalisera själva Islandstorget än. Det är väldigt lugnt och fint här, förutom i lägenheten, där jag dränkt den smakfulla smågotiska inredningen i drivor av underkläder, datorsladdar, umeshu-dunkar och annan bråte mina resväskor spytt ur sig med samma självbehärskning som en fjortis som testat spice för första gången. Men området, alltså det utanför lägenheten, är trevligt. Det är helt otroligt vad frisk luften är här, trots att jag bara rört mig längs stora vägen. Frisk och kall. Man skulle vilja ta med sig den hem och äta opp den, eller göra sylt på den. Allt annat är så annorlunda här också. Bara att sitta i en soffa och äta ostmackor medan man knapprar på datan, det känns så otroligt exotiskt, som att återuppleva ett minne från barndomen, trots att jag levde exakt det här livet för tre år sedan.

Annat som hittills hunnit hända:

I måndags fick jag en ny retina-Macbook i välkommen hem-present av jobbet. Det är ju väldigt coolt, Apple suger visserligen på ett oräkneligt antal vis (vilket jag påmindes om när Itunes gång på gång fuckade upp synkningen av mina nya spellistor precis innan jag skulle flyga hit – folk som säger att Apples grejer ”bara funkar!”: skjut dem otaliga gånger), men herregud vilken hårdvara de gör ändå. Varje gång jag träffar Susanna blir jag helt hypnotiserad av hennes retina-Macbook (om du aldrig sett en: skärmen är SÅ SKARP och färgstark, det är helt omöjligt att se individuella pixlar, samt otroligt), men nu har jag fått en egen har jag dessutom upptäckt att även alla japanska typsnitt bytts ut mot opixliga sådana! Eller snarare redesignats helt. Det ser helt sinnessjukt coolt ut. Kolla det här, liksom, rena konsten:

(Alltså, pixlarna syns i själva skärmdumpen, men inte på skärmen.)

Nåväl. Efter mitt hastiga besök i Aftonbladet-huset gick jag och ödlade med Sylvia, som ritar speluppslaget i Nöjesbladet varje vecka (och hälsade på mig i Tokyo för ett bra tag sedan, förmodligen innan jag började blogga). Det blev ett himla skvallrande om allehanda medieprofiler (inte minst Peter Ottsjö), samt kul.

I tisdags blev tyvärr den enda fyllan en akut rotfylla. Det var jobbigt både av uppenbara anledningar och att jag inte kunde anteckna alla roliga sägningar citatmaskinen Igor, min tandläkare för dagen, spottade ur sig under behandlingens gång. Mest muttrade han över att allting är ”shit” i Sverige jämfört med Polen, som han kommer ifrån. Sedan skällde han ut sin nya assistent för att hon (kanske 18–19) aldrig varit full: ”Why don’t you drink? You haven’t tried life!” För att jag inte skulle bli distraherad av eventuell smärta bad han mig tänka på brudar istället. Jag dubbelkollade med honom om det verkligen var förbjudet att dricka alkohol efter behandlingen (vilket min mor, f d tandtekniker, sagt). ”Drink alcohol!” röt han. ”It’s medicine!” När han lämnat rummet frågade jag assistenten om han verkligen menade allvar. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Han säger så till alla.”

I onsdags serverades jag vodka, umeshu-drinkar (systemets umeshu + mousserande vin = jättegott) och livsvisdomar av Tomas i hans dragiga kök vid Mariatorget. Eller dragigt och dragigt, att fönstret stod på glänt var tillräckligt för att jag skulle huttra ihjäl mig. Att ni står ut med det här klimatet! Men det var otroligt mysigt ändå, och väldigt nyttigt eftersom jag fick en massa ingående feedback angående ett projekt jag håller på med. Ni svenskar, ni är så vettiga och lätta att prata allvar med. I Japan pratar jag bara strunt med mina vänner (”Gillar du choklad? Jag gillar också choklad!”), blir så trött på det ibland.

I torsdags chillade jag lite i dess kungliga höghet slottet, som man gör. Det var tyvärr (?) inte fullt av kungar, utan av klumpfotade, ölmagade turister. Men nog om mig! Själva museerna var rätt grymma. Fyra stycken hade de, utöver Livrustkammaren (bäst av alla, men separat). Nu har jag äntligen bockat av samtliga. Bäst var nog Museum Tre Kronor, bland lämningarna från just slottet Tre Kronor. Bra verklighetsflykt att smita in där i mörkret nästan hela dagen. Billigare än att köpa ett nytt spel!

På kvällen ödlade jag med min gamla bandkamrat Mats på Söder, varpå vi helt otippat sprang på min gamla kusin, som gjorde oss sällskap på Malmens lilla hotellbar. Nämner den specifikt eftersom de spelade så bra musik där (vet förstås inte vad, det är ju lite av poängen). Det är jag sannerligen inte bortskämd med i Tokyo, där många uteställen (förutom rena klubbar) spelar antingen ingen musik alls eller synnerligen sugig sådan. (Vilket påminner mig om gången då en extremt packad brittisk bekant bad personalen på en izakaya i Harajuku spela Daft Punk – han var uppenbarligen så full att han inte insåg att de inte hade någon ljudanläggning till att börja med.) Först var vi iofs på Vampire Lounge, som spelade helt bedrövlig musik (om man inte räknade ut det av namnet), men glassdrinkarna var fortfarande lika goda som på min tid. Usch vad det regnade, förresten. Vackert att se på, olidligt att genomlida.

I fredags åt jag tacos i Pokemonien. Gott.

I lördags åt jag middag (thai, lyxigt värre – finns, precis som bra musik, alldeles för lite av den varan där jag bor) med Jonas R, som också är hemma på besök från Tokyo, och Mattias, min gamla Super PLAY-kollega och äldsta Tokyo-kompis (jag lärde känna både honom och Sanna, som jag fortfarande umgås med, när de bodde där 2007), numera hemflyttad till Ume(shu)å. När vi tog en öl på en uteservering efter middagen hade alla tre i sällskapet utom jag varsin smartwatch (varav två Apple Watch). Sverige är så futuristiskt!!! (Förutom att ingen av Apple Watch-bärarna egentligen bor i Sverige.)

Efter middagen, fast paradoxalt nog inte på eftermiddagen, var det fest i Pokemonien. Men den och dess deltagare kan jag inte recensera här eftersom Pokemoniens enda invånare som av en galen slump också råkar vara denna bloggs enda läsare.

Allt som allt en av de roligare veckorna i mänsklighetens historia.