Flytande frukost idag igen.

Sedan fyllde jag på med detta.

Den här veckan fick ännu ett museum, närmare bestämt National Palace Museum. Betyg: stort. Och så.

Intill museet låg en rätt stor trädgård med dammar och små lusthus med festligt spetsiga tak och grejs. Ganska fin, men det ska väldigt mycket till för att man ska bli imponerad av sånt här efter några år i Asien. Och var det något som saknades i den här trädgården så var det väldigt mycket till.

Vi var tvungna att åka taxi från tunnelbanestationen till museet eftersom det var en bra bit, utan vettiga gångvägar. När vi skulle tillbaka vägrade vår chaufför köra till rätt station, så vi hamnade här istället, typ en halvtimme åt fel håll. Men det blev iaf en Instagram-bild av det.

En 45 minuter och/eller timmar lång tunnelbanetur senare var vi framme vid Longshan-templet – och okej, tempel är ju ännu en grej man ser vart man än vänder sig i Asien, men det här var det överlägset läckraste jag vänt mig mot hittills. Även om man kände sig som ett as som gick runt och tog 10 000 bilder i sekunden medan man tuggade på en Snickers bland alla stackare som bara försökte stå och buga inför sina favoritgudar ifred.

Dagens fjärde hållplats: Huaxi-marknaden. Några gator fyllda av små stånd som säljer allt från oidentifierbara fötter till oidentifierbara sexleksaker.

De har karaoke i Taipei! Som att komma hem – förutom att det fanns typ några hundra låtar på engelska istället för, som i Japan, säkert tiotusentals. Samt den lilla detaljen att när vi beställde in vodka i tron att det skulle vara en shot så fick vi in en hel jävla flaska Absolut istället. Och inte den lilla varianten heller. Resten av kvällen blev av naturliga skäl rätt dimmig. Men jag såg åtminstone till att fota ett av de mer oväntade inslagen på låtlistan innan dess. (En grej jag faktiskt minns, om än motvilligt, är hur vi i brist på annat sjöng och sittdansade hejvilt till ”Last Christmas” när en häftig kille i hiphop-mundering råkade öppna dörren till vårt rum. Tur att vi inte var i Japan, för då hade samtliga inblandade, plus släkt och vänner, fått finna sig i att begå harakiri på fläcken.)

Efter karaoken: en sista selfie i poolen, så sent att vi för en gångs skull var helt ensamma. Eller om vi bara lyckats skrämma bort alla andra för gott med gårdagens delfinlekar.

Väder av fin karaktär, så vi tillbringade halva dagen i och omkring poolen (där Mary Jane tiggde till sig en stor delfinleksak av personalen, som hon sedan gång på gång och väldigt högljutt misslyckades med att rida på, till min förtjusning och omgivningens förtret). En förmiddag av årets hittills skönaste karaktär.

Veckans museer: Museum of Contemporary Art och Taipei Fine Arts Museum. Det sistnämnda var bäst.

Läget just nu: +++++.

Bildbevis: nedan.

Denna bokstav får +++++.

Så här såg det ut om man riktade blicken mot himlen när man satt nere vid poolen.

Resans flashigaste hisstak.

Mary Jane beundrar utsikten från vårt rum.

Det här mötte oss på rummet första dagen. Tyvärr var tumblern tom, så vi fick dränka vår sorg över detta i room service-cocktails och dyngbillig konbini-sprit istället. =´(.

En av Taipeis två flygplatser.

http://instagram.com/p/mXrB8Uv5rF/
Ett av få exempel på Engrish vi lyckats hitta i Taipei.

På kvällen tog vi en drink nere vid poolen. Sedan åkte vi upp till hotellets skybar och tog en till, innan vi gav oss ut i natten för att bli besvikna på de förvirrande döda barer/klubbar som conciergen tipsat oss om. Det första stället var iofs en upplevelse – något slags nattklubb med en enorm terrass vinklad mot monsterskrapan Taipei 101. Synd bara att vi fick festa loss helt själva, medan personalen förvirrat drällde omkring inne vid baren. Hela scenen var dock så kittlande surrealistisk att den ändå inte lyckades sänka dagen till ++++.

Fan vad dåligt inlägget om min gamla rundresa i Asien blev. Men det är ju sånt som kan hända även den mest inkompetente.

Hursomhelst tänkte jag kompensera er för detta genom att låta de dåliga bilderna tala istället för den dåliga texten. Har nämligen gått igenom Iphoto-albumet från den där resan – som ägde rum hösten 2011 – och langat upp lite grejs därifrån här nedan.

För ni vet ju hur jag är: alltid redo att avsätta tid för att serva mina läsare, så länge det får mig själv att framstå i lite bättre dager.

Det blir förresten en FÖRBANNAD mängd bilder i det här inlägget, så jag har valt att klippa det här nedan istället för att tvinga er att ladda allt på en tillika samma gång.

Så nu får jag äntligen chansen att yttra de bevingade orden från ”Star treck”: ”More after the jump, Dr Worf!”

(mer…)

• Idag – om ganska exakt sju timmar – bär det av. Närmare bestämt är det ett flygplan som bär med sig mig till Japan. Det känns fan rätt mindblowing ändå. Tokyos dragningskraft har ökat dramatiskt bara de senaste dagarna. Osammanhängande mess från svettiga karaokebås, färgsprakande IG-bilder från folk som är ute och reser på landsbygden, bara att se statusuppdateringar på japanska: jag längtar till Tokyo nästan lika mycket nu som veckorna innan jag flyttade dit. Tanken på själva flighten fyller mig inte med samma längtan, men jag lyckades åtminstone paxa en plats vid nödutgången (sweet obegränsat benutrymme for me!!), så kanske kommer jag lyckas sova en sekund eller två, när jag inte är upptagen med att fylla kabinen med min ljuva kråksång. (Torr hals + torr flygplansluft = sweet blodfyllda lungor for me!!)

• Fan vilken bra avslutning resan fick, efter den senaste veckans misär. Sista dagen blev minst sagt intensiv: tidigt tåg till Stockholm, sedan mysig lunch med Tomas på centralen. Vi pratade om hans framtidsplaner och mitt förakt för hålla-med-humorn (lex ”Åh, en ny feministisk serie! Jag är feminist, därför är den automatiskt BRILJANT!!!”). Även Peter var på centralen för att få tillbaka lite grejs som jag lånat upp till Sundsvall. Nästa gång vi ses är det när vi förhoppningsvis firar påsk i Tokyo! Sedan åkte jag till St Eriksplan för att lämna tillbaka ytterligare lite grejs till Sebbe. På kvällen avslutade jag med resans mysigaste utemiddag, och årets fetaste bekräftelseboost (tack vare en gammal bekant ingen av er ändå känner till, så hen får lyxen att vara anonym, i syfte att hen inte ska riskera att bli stalkad av mina noll komma hen läsare). Vilka vänner man har! När de inte strör svarta 360-kontroller och fina ord för mina fötter är de upptagna med att välla vita 360-kontroller och fina örngott över mig. (Ottsjö och Högberg fick inte tillbaka sina game. Kul för mig, tråkigt för deras tillit till densamme.)

• Tillbringar just nu sista natten – en till stor del sömnlös sådan – i min syrras lägenhet, vid Islandstorget. (Vet du på rak arm var det är? Det är du isåfall ensam om, det måste vara den hemligaste stationen på gröna linjen.) Fina digs, men samtidigt är det lite kusligt att planlösningen är helt identisk med min tredje lägenhet i Stockholm, som jag bodde i 2005–2006. Alltså när jag ganska nyligen hade flyttat ner från Sundsvall, och Stockholm kändes så mystiskt och majestätiskt att det lika gärna kunde ha varit månen. Får flashbacks från ”Guitar hero”-fester, fylleslag tonsatta av Chemical Brothers, ”Twin peaks”-maraton och inte minst första timmarna av ”Ōkami”, som jag körde med Susanna precis innan hon flyttade till Japan hösten 2006. De där skälvande timmarna, med kanske bästa PS2-spelet någonsin precis innan vi skulle skiljas åt för nästan GOTT, minnet av dem ristades in med brännpenna i hippocampus. (Det var även under den här perioden som jag själv åkte till Tokyo första gångerna. Och DET. Det var något, det.)

• Att jag återupptäckte min första blogg! Bäst av alla saker som hänt hittills, i mitt liv eller någon annans. En himla strapats var det också, fick finkamma några hektar av Wayback Machine-djungeln innan jag hittade rätt. För mig som är så extremt nostalgisk är det något omilt hisnande med att se hur jag bloggade från Tokyo för sex–sju år sedan. (Inte så jävla bra, visade det sig visserligen, men det är ju å andra sidan skönt att vissa saker aldrig förändras.)

• Det här inlägget var då segt att skriva. Jag som är så full av intryck. Nästa gång får jag nog nöja mig med att vara full.

• Jag hade tänkt komma hem idag. Men tydligen siktade jag lite fel, för nu sitter jag istället och huttrar i Helsingfors.

• Vi som hoppade av språkskolan i Tokyo efter sommarterminen fick gå på ett orienteringsmöte där vi varnades för vad de kallade ”reverse culture shock”: omställningsperioden som följer när man flyttar tillbaka hem efter ett år eller två i Japan. Eftersom jag bara ska vara hemma i en månad – och dessutom flänga runt en himla massa – lär jag inte hinna hämta mig från den där chocken innan det blir dags att åka tillbaka till Tokyo. Det är lite samma pirr som när jag förr i tiden åkte till Japan efter ett långt uppehåll (jag reste dit regelbundet innan flyttlasset till slut gick ifjol). Allt kändes så överväldigande nytt igen, alla intryck plötsligt lika överväldigande som första gången man var där, som julklappar som slagits in på nytt. Och jag har aldrig varit hemifrån så här länge förut, eller ens i närheten av det, så min hjärna har liksom lyckats glömma bort hur trött jag var på mycket av mitt liv i Sverige. Bara att plaska runt i snöslasket och åka tunnelbana låter just nu som ett större äventyr än det mesta jag upplever till vardags i gamla hemtama Tokyo.

• Apropå kulturchocker: bara att sitta på flygplatsen i Finland känns halvt utomjordiskt. Vart jag än vänder mig ser jag för en gångs skull inte japaner. Men jag blir nästan sugen på att vända hem till Asien igen när jag hör flighter till Seoul (+++) och Shanghai (+++++) ropas ut i högtalarna.

• Läste ut ”Hunting Eichmann” härom dagen. Av någon anledning köpte jag den mest för att Fredrik Wikingsson hajpat den så hårt. (Eller det är inte så konstigt att det var den enda anledningen: jag läser bara nonfiction. Och jag är ständigt på jakt efter rafflande sådan. Så när jag får ett frestande tips är jag som en hund efter det.) Kass bok, i vilket fall som helst, ett luftslott byggt på världens mest bördiga grund (storyn i sig är verkligen fantastisk). Chockerande uselt skriven. Platt och utan laddning, med enstaka nästan provocerande lama försök till stilistiska utsvävningar. Men nog om min blogg!!!

• Läser just nu: ”Friday night lights”. (Autocorrect ville ändra till ”Friday night light-Sprite”, vilket: +++++.) Verkligen sjukt bra. Stilistiskt plattare än ”Paper lion” (har iofs bara läst utdraget från den i ”The new journalism”), men färre förekomster av ordet ”protruding”, vilket: +++++. I övrigt en hisnande studie i konsten att välja sitt case. ”Friday night lights” är inte en bok, det är en 371 sidor lång obduktionsrapport över utarmade oljestaden Odessa, där det efter att bubblan sprack inte finns några andra folknöjen kvar än football och förtryck. Det låter som ett hemskt liv att leva, men det är en fröjd att läsa om.

• Läser snart: ”Double down: Game change 2012”. Alltså boken om förra presidentvalet om du bott under en grotta på sistone!!!!!!!! Jag läste första ”Game change” när jag tillbringade jullovet i Costa Rica 2010, och det (både att läsa boken och att åka dit) var typ det roligaste jag gjort. Nåde livet självt om det inte är lika roligt att tillbringa jullovet i Sverige med uppföljaren.

• Varför jag läst så mycket för sistone? För att det är det enda jag har att göra i badet, och att ligga i badet är det enda jag kan göra för att undkomma svinkylan i min – på klassiskt japanskt manér – helt isoleringsfria lägenhet.

• Lärde känna en kanadensare hos en gemensam vän hemma i Shinjuku förra veckan. Det är inte särskilt anmärkningsvärt i sig – jag har ingen aning om varför, men extremt många japaner jag känner har pluggat eller jobbat i Kanada, och har följaktligen kanadensiska kompisar. Det anmärkningsvärda är att just denna kanadensare visade sig vara en astronom som utvecklar något slags rymdkamera i samarbete med Princeton-universitetet – där min flickvän pluggar. Han verkar för övrigt inte ha ett lika flexibelt schema som det min arbetsgivare på grund av tidsskillnaden unnar mig. Efter sukiyaki-festen vi var på skulle han hem och delta i ett Skype-möte – fram till 7.00 japansk tid. ”Det låter jobbigt”, sa jag. ”Det underlättar att dricka”, sa han och svepte ännu ett glas sprit.

• Den där fyllekonversationen jag postade utan förklaring förra veckan: kanske dags att förklara den. Den utspelade sig alltså i takt med att två falanger från min födelsedagsfest delade på sig, och bestod av mina och en kompis patetiska försök att sammanstråla någonstans i fylledimman. Jag måste ha läst igenom hela den där konversationen fem gånger vid det här laget, haha. Jag tycker absolut inte fyllekonversationer är roliga per definition, men den här gången fick jag göra ett undantag. Vissa av felskrivningarna var förresten avsiktliga internskämt, så sorry om det blev för snävt för er andra. Fast jag vet inte vad jag skriver det här för, har jag något att meddela alla den här bloggens läsare behöver jag ju bara ringa mamma och pappa.

Lunch i min flickväns lägenhet medan hon var på labbet: två små fryspizzor, en dryg liter cola, två sorters Ben & Jerry’s, filtrerat vatten och en koffeintablett.

Tur att jag har kvar mitt svenska id-kort, annars skulle jag aldrig kunna bevisa för mina vänner hemma i Stockholm att jag är samma person som den smäckra yngling de en gång för länge sedan lärde sig älska.

”Det är bara 25 grader, vi kommer alla frysa ihjäl” skrev en Tokyo-bekant på FB igår.

Det låter inte så dramatiskt. Om man inte är medveten om att temperaturen var uppe och skvalpade runt 38 grader häromveckan, vill säga.

Vad som med svenska mått mätt ändå kan kallas ”värmen” kommer hålla i sig långt in i oktober. Men den plötsliga dippen är ändå en plågsam påminnelse om att sommaren förr eller senare tar slut till och med i Japan.

Även i lägenhet 1915 i byggnaden med det besynnerliga namnet Prospect Axe the Tower Shinjyuku (stavningen!) börjar saker och ting så sakteliga återgå till det normala, efter vad man med gott samvete kan karaktärisera som en ganska kaotisk månad. I det minimala köket är en hopknycklad futon det enda spåret efter min sista gäst för i sommar. Av Kexchokladen han importerade åt mig återstår bara smulor. Den mördande solbrännan från Mexiko har sedan länge svalnat och flagnat.

Plötsligt är lägenheten tyst igen. Och tom, sånär som på berget av läxor och deadlines jag har att se fram emot de närmaste veckorna.

Så jag sitter i sängen och svettas som ett svin och tröstar mig genom att trycka ner trynet i en påse skräpmat, precis som jag gjort nästan varje dag i nästan ett års tid nu. Och för bara några timmar sedan satt jag i skolbänken igen – precis som vanligt, höll jag på att skriva, men det känns inte alls som vanligt när man varit borta sedan slutet av juli, bara fruktansvärt.

När semestern började kunde jag knappt föreställa mig att den här dagen skulle komma, ville inte låta det hända.

Men sommaren är tydligen, som Ulf Lundell så träffsäkert skaldade, kort.

Jag lämnar er med detta klipp för att illustrera varför jag kommer sakna den.

Det var inte förrän vi var tillbaka i bilen som jag nämnde att jag hade ont i armen.

”Oroa dig inte”, svarade vår guide. ”Det är bara giftet från den där maneten som brände dig. Det går över efter 20 minuter. Ta en varm dusch och ett par öl så känns det bättre.”

Sedan la han till:

”Men om du är allergisk så sväller din hals upp så du inte kan andas.”

Mexiko, alltså. Om det inte är drogkartellerna som bestämmer sig för att bowla med ens avhuggna huvud så är det maneterna som täpper igen luftvägarna så man sväller upp som en säckpipa. Om man inte bara råkar ta en simtur längs en av de omärkta förbjudna stränderna, vilket är något man tydligen inte kommer tillbaka levande från.

Men det här inlägget ska inte handla om våldet som hotar att slita Mexiko, eller åtminstone mig, i stycken. Det här inlägget ska handla om snorkling!!!

Eller, som de säger här, ”esnorkeling”.

När man är på såna här turistorter brukar man erbjudas en spektakulär buffé av väldigt dyra aktiviteter: kryssningar och fisketurer och surfinglektioner och delfinsafarin. Men det finns bara två saker jag är intresserad av: atv-expeditioner och snorkling. Jag gillar att köra atv, buggies och andra clownfordon eftersom jag aldrig skaffat körkort, eller ens övningskört en riktig bil. Och jag gillar att snorkla eftersom jag aldrig skaffat dykcertifikat.

Kanske är det en form av masochism, ett sätt att påminna mig om mina egna tillkortakommanden och allt det jag går miste om i livet. Men alla såna tankar dunstar snabbt när man ligger och liksom bara svävar i turkost kroppstempererat saltvatten medan man blickar ner över en hel värld av små berg och dalar, korallrev och sanddyner. Det är något otroligt med att glida fram på ett separat plan flera meter ovanför allt det där, helt frikopplad från allt som sker nere på botten, lika obehindrad och allsmäktig som kameran i ett rts-spel. Då och då plöjer man rakt igenom ett stim av kulörta fiskar, de skingras i ett moln av färg medan man orubbligt driver fram som en atlantångare längs vattenytan.

Då kan man leva med att bränna sig på en och annan manet, i synnerhet om den potentiellt dödliga smärtan ändå är borta i samma stund som man kliver ur bilen vid hotellet.

Om allt går som det ska är jag därmed tillbaka i Tokyo om lite mer än ett dygn, istället för sex fot under jorden.

Förutsatt att drogkartellerna tröttnat på att bowla.

Jag blev inte fotad den här gången, så ni får nöja er med en bild från Bali 2011 istället.