Ett av de största ögonblicken sedan jag flyttade till Tokyo, minst lika stort som när jag råkade snubbla in i karaoke-rummet från ”Lost in translation”, var när jag fick syn på anslaget ovan i ett undanskymt hörn av min lokala arkadhall Shinjuku Sports Land.

Och nej, för en gångs skull handlar det här inte om att jag hittat ett sällsynt roligt exempel på Engrish i en stad som kryllar av dem.

Utan om att det här betyder att Sports Land är samma arkadhall som jag begick min ”Street fighter IV”-debut i, en lyrisk sommarkväll för exakt sex år sedan. En arkadhall, samt kväll, som jag därefter gång på gång drömt mig tillbaka till, som med tiden antog mytiska proportioner i min igensnöade hjärna hemma i Sverige.

Och som jag alltså återvänt till, gång på gång på gång, ofta flera gånger i månaden, sedan jag flyttade till Japan 2012. Som till och med är belägen ovanpå min lokala matbutik. Utan att jag någonsin insåg det.

Vad världarna gjorde när jag fick syn på den där texten på väggen? De kolliderade.

Vad vi gör med bandet nu? Vi backar det.

2 juli 2009 var första dagen av ännu en månadslång vistelse i Tokyo (varav två veckor tillbringades med Peter F, eftersom Susanna pluggade i Shanghai den sommaren), jag hade sett till att landa i ottan bara för att hinna till en Aural Vampire-spelning i Shinjuku samma dag. (Jag hade ”upptäckt” Aural Vampire – som spelar exakt den sorts mörka synth jag alltid varit svag för, dessutom med texter på japanska!!!, hur coolt kan det bli??? – på Tokyo Game Show året innan, där de ingick i en otroligt märklig, men ärligt talat rätt fet, TGS-konsert efter en av mässdagarna.)

Så när jag dumpat packningen i min pyttelilla temporära lya på Love Hotel Hill i Shibuya (om min nuvarande lägenhet är en skokartong var den här ett glasögonfodral) störtade jag iväg till Shinjuku, jetlaggad och svettig som en gris – bara för att komma fram till kitschigt påkostade goth-klubben Christon och upptäcka att det återstod några timmar innan Aural Vampire skulle gå på.

Så jag hasade runt som en lite mindre fräsch ”Walking dead”-zombie bland Shinjukus besynnerliga små gränder ett tag, i brist på bättre saker att göra, och snubblade till slut in i en arkadhall som såg lagom lovande ut, för att ÄNTLIGEN debutera i mitt favoritspel i mitt favoritspels hemland. (Officiellt var jag i Tokyo för att plugga japanska, men ett ännu större mål var att lära mig spela med sticka.)

Resten av kvällen och natten blev en av de roligaste i mitt liv, en fras jag återanvänder flitigt här på bloggen, men om jag ombeds lista mina roligaste kvällar/nätter på min dödsbädd (om sisådär 10–15 år, om jag fortsätter leva som nu) så är jag rätt säker på att den här fortfarande är topp fem.

När jag kom tillbaka till glasögonfodralet bloggade jag ner dessa mer eller mindre lyriska rader, med fingrarna spända som fiolsträngar över tangentbordet så att de inte skulle råka slita sig och beskriva exakt hur nära jag var att bryta ihop av lycka i den här stunden:

”EXCITING DREAM! ADVENTURE LIFE!! DRAMATIC MEET!!!” står det på väggen. Och det stämmer ganska bra in på varför jag är här.

När jag förbokade min Street Fighter IV-sticka i januari var mitt mål att bli tillräckligt bra på att hantera den för att åtminstone kunna stå på benen i en japansk arkadhall. Och nu är jag här. I en arkadhall i Shinjuku, där jag efter ett par våningar av ufo catchers, Taiko no Tatsujin, shooters och digitala kortspel nått mitt mål: fightingvåningen. Jag blev helt blown away av Hirose Entertainment Yard (Hey Arcade i folkmun) i Akihabara förra sommaren, de har hundratals kabinett från både forn- och framtid indelade efter genre på varje våning. Men det här är inte så himla långt efter ändå. Här finns 3S, här finns Alpha 3, här finns Super Turbo (we don’t need no stinkin? HD Remix!), här finns Tekken 6, här finns Melty Blood, här finns KOF, och så vidare. Utbudet är lite mer koncist än i Hey Arcade, men man skulle ändå kunna tillbringa veckor här.

Om man törs visa sig igen efter att ha spöats till månen och tillbaka i Street Fighter IV, vill säga. Det är ju därför jag är här: för att dämpa min abstinens och se hur länge jag kan överleva mot gemene japan. Men jag har fortfarande inte fått hem min TE-sticka, och tillräckligt bra är precis vad jag INTE är. Redan när jag står och väntar på min tur inser jag att spelarna här har lite väl bra koll på vad de gör. I den enda match jag hinner med innan jag måste rusa vidare till Aural Vampire-spelningen råkar jag välja Balrog istället för Sagat (och här vet jag inte riktigt vad jag ska skylla på) innan jag blir totalt bestad av ett monster till Ken. Han trollar minst lika bra som alla de spelare jag ägnat så många dagar åt att beundra på Youtube, Gootecks och Street Fighter Blog: FADC så snabba att man inte ens hinner se honom blinka till, snabba serier av lätta shoryukens, chockerande långa sittande combos in i EX-tatsumaki. Tre raka ronder till honom, en krossad självkänsla till mig.

På en annan vägg står det ”DREAMING !!” intill en bild på Street Fighter IV. Och det är nog vad jag kommer få fortsätta göra.

Åtminstone inte arbetsställningen.