Mitt hotell i LA är så pretentiöst att det bara serverar mexikansk Coca-Cola.

Varför mexikansk? Jo, för att den, till skillnad från den amerikanska varianten, uppges vara sötad med riktigt socker istället för den lokala delikatessen ”high-fructose corn syrup”.

Mina avtrubbade smaklökar låter dock hälsa att den, även om den visserligen är refresco så det räcker, smakar som vilken cola som helst.

Men den kostar åtminstone inte 100 spänn.

I säkert 20 minuter pratar min vänlige etiopiske taxichaufför på om Etiopien, om Sverige, om läget i hans nya hemland.

Sedan spänner han blicken i mig:

– Vet du vad som är problemet? JUDARNA.

Nej, jag är inte kvar i Japan längre.

Och kanske ska jag vara tacksam för det – inte bara för att jag med nöd och näppe undkommer den förhatliga regnsäsongen, utan även för att inga antisemitiska utfall i världen kan få West Hollywood, nästan varenda kvarter veckan till ära doppat i regnbågsfärger, att kännas som en mer exkluderande plats än Japan.

Kontrasten blir särskilt skarp när man flugit in direkt från stela, välordnade Tokyo – och okej, det låter som en klyscha att säga så, men det gör det inte mindre sant. Resan ut till flygplatsen med Narita Express-tåget plöjde som ett tvärsnitt rakt genom stan, som att se en 30 lager hög bröllopstårta i genomskärning. Skyskrapor av glas, skyskrapor av stål och betong, skyskrapor som ser ut att enbart bestå av byggnadsställningar, skyskrapor med hål i, skyskrapor som det ser ut att växa andra skyskrapor ut ur. Ibland blir man mätt på det där.

Men eftersom jag lyfte först 19.15 förlorade resan lite av sin eskapistiska magi. Jag är van vid att i gryningen promenera genom folktomma gator, skallret av min väska mot den ojämna asfalten som ensamt ekar mellan fasaderna, ner till Shinjuku-stationen och sedan ytterligare en kilometer eller så efter spärrarna, fram till den avlägsna Narita Express-perrongen – hela vägen utan att se nästan en enda själ. Den här gången var det helt vanlig rusning hela vägen, i synnerhet nere på stationen, där folk vällde fram från alla riktningar, ut ur tunnlar jag inte ens visste existerade.

På tåget, som brukar vara precis lika knäpptyst som resten av stan där omkring fem-rycket, kryllade det av pratglada utlänningar som gjorde sitt bästa för att överrösta konduktörens sprakande svada i högtalarna, minuter åt gången av mer eller mindre överflödig information som 50 procent av passagerarna ändå inte har en chans att förstå, och vars avsändare låter som en geting med japansk brytning.

Men frågar man min etiopiske taxichaufför var det säkert judarnas fel, det med.

Undrar vad jag ska köpa för present till E3.

Nästa vecka firar vi nämligen vårt tioårsjubileum.

Just nu är det tionde året i rad som jag sitter kvällen före avfärd och bockar av mina E3-rutiner: packar väskor fulla med elektronik och badkläder, sorterar scheman och biljetter och inbjudningar, köper musik att sy ihop en enorm E3-playlist av.

Om du läser det här behöver jag knappast förklara för dig vad det är som är så speciellt med E3. Varför ingen spelmässa – inte ens betydligt mer exotiska Tokyo Game Show eller betydligt mer välbesökta Gamescom – har samma magiska, solbrända skimmer.

Är du som jag minns du hur du också slet plasten av Super PLAYs klassiska E3-nummer på 90-talet, kanske särskilt det med omslag i rött vitt och blått och rubriken ”SUPERHJÄLTAR”, som signalerade att det nya konsolkriget verkligen var igång på allvar, att framtiden var här nu, eller om inte här så åtminstone i de där gnistrande glasbyggnaderna som sprängde sig upp ur Los Angeles palmpepprade asfalt.

På tisdag kommer den vara där igen. Och efter tio år och lika många vändor till de där mässhallarna är det fortfarande lika kittlande att tänka att jag kommer vara där med den.

Bilden ovan: jag och min Super PLAY-tröja och min bonniga frisyr utanför E3-mässhallarna, i juni 2005. Foto: Mats Nylund.

Luften var varm och mjuk som sockervadd när jag kom ut på gatan.

Det var dagen efter Jonas hemfärd, och sommaren hade precis hunnit linda in Tokyo i sitt svettiga grepp. Om än ett ovanligt svalt och ömt sådant, jämfört med vad som väntar i juli och augusti. Inte en enda svettdroppe hann rinna ner i ögonen innan en len bris kom och smekte bort den.

På bakgatorna, dit den låga eftermiddagssolen fortfarande nådde, gnistrade de slitna fasaderna som av guld och brons.

Västra Shinjuku doftade av mat, sommar och asfalt.

Nere i tunnelbanan – på min favoritstation, den rena, lugna, moderna Shinjuku-Nishiguchi (som ligger i mitt kvarter, till skillnad från det enorma, konstant kokande underjordiska grottsystem som är Shinjuku Station, tio minuter bort) – köpte jag en liten flaska vatten i en automat med mitt Suica-kort (framtiden!), så brännande kallt att det var som att halsa kolsyreis medan luften omkring mig vibrerade av värme.

En kvart senare klev jag av rakt in i ett annat underjordiskt grottsystem: Roppongi-stationen, och dess tentakler som sträcker hela vägen in i Tokyo Midtown-komplexets mage, denna kommersens katedral där dånande tåg och doften av sot byts ut mot gnistrande välvda glastak och hypermoderna artificiella vattenfall: biljettspärrarna en kirurgisk skarv mellan 1990- och 2010-tal. På källarvåningen, den vars vidsträckta galleria är direkt kopplad till tunnelbanan, passerade jag ingången till de där lägenheterna vars golv jag lackerade med saliv härom veckan.

Till slut gick jag ut i skymningen, så tung och drastisk att det kändes som om Tokyo hade någonting att dölja för mig. Stod ett tag och väntade på mitt sällskap intill det lilla torget vid Midtown Towers fot, med dess upplysta trädgård och porlande vatten och harporna som ekade från lyxbutikerna, och såg på medan Tokyos högsta skyskrapa svaldes av mörkret.

Sedan gick jag och blev full.

Vi hade precis kommit till en särdeles nedgången korsning, som såg ut ungefär som man tänker sig att Tokyo såg ut efter brandbomberna 1945, när jag segervisst ställde frågan:

”Här då, skulle du kunna bo HÄR?”

Men Peter vägrade ge sig. Han tyckte fortfarande – efter mina allt hetsigare övertalningsförsök – att det kändes som en helt förträfflig tanke att slå sig ner i LA, i en av betongkuberna bland alla uteliggare och snabbmatsrestauranger och slokande palmer, med utsikt över den obarmhärtiga solen blästrande oceaner av sprucken asfalt.

Efter tolv–tretton vändor till västkusten har jag fortfarande inte kommit riktigt ända fram till samma slutsats.

Men kanske blir det annorlunda den här gången. Den här gången ska jag nämligen träffa Dean, den överbegåvade mma-killen från språkskolan här i Tokyo, som till framförallt mitt förtret tvingades återvända hem i vintras – som alla tvingas göra förr eller senare. Men istället för att tappa motivationen fortsatte han plugga till N1-språkprovet hemma i USA, det som – enligt myten, åtminstone – är så svårt att inte ens alla japaner klarar det. Bara att klara N2 är en bedrift. N1, högsta nivån, ska tydligen vara lika lätt som att plötsligt tvingas göra provet på kinesiska istället. Och Dean knäckte det på första försöket, precis som han gjort med N2 ett halvår tidigare. Överbegåvad, som sagt.

Han är även överförtjust i fläskig, fettdrypande amerikansk comfort food, en av få egenskaper han delar med mig. Så det ska bli kul att ha någon som kan guida mig till LA:s bästa burgare, som jag brukar göra med mina svenska vänner när de är på besök i Tokyo. Och jag vet inte, sedan är det ju TROTS ALLT något med LA; den solfrätta, svettiga, ännu mer nedgångna motpolen till NY. De första gångerna jag var där tyckte jag det var helt fantastiskt, trots all smuts och misär, men med tiden har jag kommit att hata det lite. Eller en vecka per år är väl egentligen precis lagom, det brukar vara underbart att sitta ute i kvällsbrisen under en värmelampa och smaska i sig majsmuffins som man doppar i honung medan man skvallrar med vilka kollegor som nu råkar finnas till hands och som man står ut med att skvallra med. De lediga dagarna i West Hollywood eller Santa Monica, när man går på Imax-bio och joggar längs stränderna och speglar sig i det fåtal skyskrapor man kan hitta, och genom allt det där tycker sig få vittring på åtminstone en skärva av den glamour man sett på sån där film. Men när folk pratar storögt om den där glittrande oasen mellan Nevada-öknen och Stilla havet är jag alltid kvick med att påpeka att det enda som finns där är kvadratmil efter kvadratmil av sårig asfalt, pastellfärgade betonghus, uteliggare och slokande palmer.

Hur många himmelska hamburgare de än ruvar på.

”Tack för att du kom hit i regnet idag”, kvittrar en robotröst i rulltrappan.

Jag antar att den syftar på mig, för jag ser ingen annan i närheten.

Keio-varuhuset är ett spökslott idag, denna eleganta niovåningstårta som draperats ovanpå Shinjuku-stationens nätverk av tunnlar (vilka i sin tur kantas av ÄNNU fler varuhus, inklusive det minst lika stora Odakyu-komplexet).

Förutom expediterna, som lika robotiskt bugar och kvittrar ”Tack för att du kom!” när jag går förbi deras butiker, verkar det knappt finnas en till själ i hela varuhuset.

Tack och lov, borde jag tillägga. Den enda anledningen till att jag för första gången sökt mig upp i detta myller av lyxbutiker med uniformerad personal är att en kortslutning i planeringen plötsligt frigjort en timme som jag behöver fördriva på Shinjuku-stationen. Så medan regnet vräker ner i det varma mörkret utanför går jag runt och utforskar nästan varenda butik i Keio-varuhusets döda korridorer, ända upp till den mäktiga utsikten på taket.

Eftersom det nästan är fysiskt omöjligt att vistas på bottenvåningen – tunnelbaneplanet, där tre stora transportföretags alla tåglinjer strålar samman – känns det som en välsignelse att ta rulltrappan upp till dessa luftkonditionerade, knäpptysta katakomber.

Men det är också något melankoliskt med att det är första gången jag är här, att det ligger ett enormt varuhus här som med Tokyo-mått mätt är så marginellt att man knappt tänker på att man passerar det nästan dagligen. Vilket, om man extrapolerar det, också påminner om hur liten man själv är. Om hur få som ens kommer märka att man så småningom försvinner.

I Tokyo känns det inte som att man är en i mängden – utan som att man inte är någon alls.

Vad robotarna än säger.

• Vad jag ägnar mig åt nuförtiden: kaloriknarkar (det är slang för att knarka kalorier).

• Var alltså på 30-årsfezzzt i helgen och knarkade spanska kalorier, för omväxlings skull. Nej, det var inte jag som lyckats tämja den ädla tidskristallens magiska krafter för att spola tillbaka tiden med ett halvår och fylla 30 igen. Utan Chiaki som utnyttjade den för att fira sin födelsedag två dagar innan hennes födelsedag. Det var kul! Vi var alltså på någon spansk restaurang ute i snofsiga Ebisu. Typ 10 min tog det för mig att åka dit. Två timmar tog det för en av mina bordsdamer. Allt sjukt du hört om japanska pendlingstider: lika sant som allt sjukt du hört om japansk snabbmat.

• I en annan del av helgen, och Tokyo, var jag på en fest med något slags franskt tema. 2000 yen för obegränsad dryck, då gör det inte så mycket att man varken kan franska eller japanska. Den obegränsade drycken serverades dessutom av okultiverade amatörer som trodde att det alltid behövde vara lika mycket ren sprit som juice/tonic i varje drink. Gud, jag har aldrig sett så många simmiga blickar i samma lokal, eller ens i olika lokaler.

• Rolig franskman, efter de obligatoriska kindpussarna: ”Du är svensk? Det är ni som bränner kyrkor, va?”

• Träffade en väldigt rolig japan på en av de där festerna också, hon designar bilar – eller rättare sagt bilarnas lyktor. Detta jobbar hon med, på heltid, hukad över en enorm pekskärm. Det roliga är att hon övervägar att hoppa av detta enormt kvalificerade arbete – för att hon så gärna vill jobba med spel istället. Hon har tydligen en kompis som designar handkontroller på Nintendo (!!!). Fast själv föredrar hon ”King of fighters 94”, ”Capcom vs SNK 2” och ”Guilty gear”. Och jag henne.

• Påminn mig om att jag ska påminna mig själv om att jag inte ska äta bläckfisk någonsin igen. Men uni, japansk sjöborre, har jag nu insett är rätt gott. Godaste upptäckten, dock: Darjeeling-umeshu (bilden ovan).

• Jonas har åkt hem. Men lika glatt för det är hans hem. Sista dagen tillsammanzzz tillbringade vi i Shinjuku, Nakano och Roppongi. Tre väldigt bra platser, inte minst när jag besöker dem. Åt hamburgare, shoppade nördleksaker och åt glass (på makalösa Gelateria Marghera) gjorde vi, i dem.

• Game jag gamade med Jonas på Hey (Akibas bästa arkadhall): ”Ultra SFIV” (tyvärr inga parkopplade kabinett, så vi fick möta random japaner – jag lyckades iaf vinna en match, sjukt tungt viktad till min fördel på förhand: Rolento mot Hakan!), ”Melty blood” (som fick 10 av 10 i SP en gång i tiden – minns det eftersom det var mig Johan Henriksson, som skrev recensionen, spelade mot hemma i sin källare – och satan vad kul det fortfarande är), samt något slags spel med bara en massa tjejer som hette… något. Fattade inget, som det brukar vara när man kör en fighter för första gången. Eller jo, en sak fattade jag: att det är sexistiskt.

• Apropå game så gick jag och ett par japaner hem till mig för att gama sådana med simmiga blickar i söndags. Det blev en kulturkrock för alla sinnen! Medan jag stekte köttbullar åt dem satt de och kliade sig i huvudet över ”GTA V”: ”Vad ÄR detta?! Finns det inget mål?!??!?!”

• Apropå söndagar så åker jag till USA på en sådan. Litet omg ändå. Jag är sjukt taggad. Och sjuk. Men mest taggad.

Med Tasuku och Kami, samt dubbla hattar, i söndags.

Var på 30-årsfest i helgen.

Här ovan har du lyxen att se hur det såg ut. (Jag sitter med födelsedagssnubben i mitten.)

Bilden? Den snodde jag av någon snubbe på Facebook.

Har du synpunkter på det är du välkommen att ringa bildombudssnubben.

Just nu är en utvilad Jonas på väg till Kamakura, Tokyo-buktens allra vackraste juvel.

Själv står jag efter en sömnlös natt på balkongen och äter havregryn med mjölk till tonerna av slagborrar och trafikbrus.

Jag skulle inte ha något emot att byta med honom.

Eller mig själv, för den delen.

Tokyo är galet vackert just nu, i solskenet, från det här perspektivet, där jag står lutad över balkongräcket och slevar i mig tandtrollsmynta. Ett statiskt böljande hav av stål och betong, former som inte träder fram förrän solen gör det: världens mest kaotiska och minst färgmatchade ”Mirror’s edge”-bana. Det går aldrig att uppskatta utsikten så här mycket på vintern, eller natten. När det är mörkt ser Tokyo ut som i mina pojkrumsdrömmar – tusentals små ljuspunkter som tecknar konturer av skyskrapor mot en kolsvart himmel. När det är ljust ser Tokyo ut som Tokyo gör på riktigt: som något ett barn byggt på måfå, för att parafrasera just Jonas.

Och det inte bli mindre vackert i eftermiddag, när vi ska beskåda skiten ur hela skiten från New York Bar på Shinjuku Park Towers 52:a våning.

Med eller utan havregryn och mjölk.

Vad Jonas Högberg inte har: några 100-yenmynt kvar.

Eller trumhinnor.