Jag sitter vid gate E8 på McCarran International Airport när det sprakar till i högtalarna.

”Grupp A, välkommen ombord. Grupp B, välkommen ombord. Om du har tequila att ge mig, välkommen ombord.”

Samtidigt, i korridoren intill oss, vinglar en skallig man omkring och ylar ”I was just gambling!”, som om han står åtalad i en osynlig domstol.

Till och med ute på flygplatsen fortsätter Las Vegas vara en stad som högljutt och plumpt gör sitt bästa för att stöta bort mig.

Trots det önskar jag att jag kunde stanna.

Bland annat av dessa anledningar:

Tillbringade mina dagar i Vegas med min lillasyster Beata (till vänster), och delvis med det gäng kursdeltagare hon var ute och reste i västra USA med. Jag träffar ju nästan aldrig min familj eftersom jag bor på andra sidan jorden, så det var både en fröjd och minst sagt surrealistiskt att kunna åtgärda det i Las Vegas, av alla städer.

Bellagios fontänshow.

Vacker hotellvägg.

The Venetian, ett av den handfull obegripligt enorma resort-komplex som dominerar området kring huvudgatan (The Strip kallad) i Las Vegas. Känns mer som att vara tillbaka på ultrakitschiga Venus Fort i Tokyo än i Venedig.

Min gata.

Mitt hus.

Igår åkte jag och Beata till Stratosphere, ett svinhögt torn med observatorier och några svinläskiga ”thrill rides” svinhögst upp.

Något slags slänggunga som hängde utanför Stratosphere-tornets kant, 350 meter upp i luften.

Bigshot, en Uppskjutet-variant för folk som tycker att dödsångest är det bästa som finns. Ännu värre var dock Xscream.

Utsikten från inomhusobservatoriet.

Stratosphere från marken.

Beata och hennes gäng hade bokat limo från New York New York (hotell, casino, resort, precis som varenda annan byggnad i Las Vegas) till Caesars Palace. Jag hakade på..

Limo-selfie.

Limo-utsikt.

Buffén på Caesars Palace (ja, utan apostrof) är den flådigaste jag sett, med över 500 rätter. Dessa felstavningar av mitt namn hör också till de konstigare jag sett.

Chandelier, en av barerna i Cosmopolitan-skrapan, gör skäl för sitt namn. Den är nämligen omsluten av vad som liknar en enorm kristallkrona. Extremt goda drinkar har de också.

Excalibur är ännu ett svintacky temahotell (gissa på vilket tema) med casino och restauranger och barer och skit på bottenvåningen. Som europé är det (som jag eventuellt redan sagt) svårt att bli särskilt impad av alla dessa plastiga imitationer av europeisk arkitektur, men det blir inte mindre fascinerande för det, bara lite deppigare.

Detta erbjudande gör mig extremt besvärad.

Flighten hit var full.

Det var jag också.

Och mitt dimmiga första intryck är nog också förklaringen till att jag sedan ägnade Las Vegas-bloggens första inlägg åt att slentriandissa föremålet för Las Vegas-bloggen.

Nu när jag varit ute och grillat skosulorna på The Strips glödheta asfalt i några timmar är jag kanske inte riktigt euforisk, men ändå oväntat förtjust i Nevada-öknens skitiga kronjuvel.

Egentligen har vi – jag, syster, systers kollegor samt deras kursdeltagare (de är alltså här för att arrangera fotokurs) – inte ägnat kvällen åt annat än att vingla fram och tillbaka mellan, samt bli väldigt besvikna på, olika barer. Men bara DET är ett rätt hisnande äventyr i Las Vegas, som verkligen ÄR ett Disneyland för vuxna, jag har inte fattat förrän nu – mitt i den kokande smeten av temarestauranger, videobillboards stora som parkeringsplatser och romerska palats i plywood – att det inte bara är en klyscha, utan sanningen. Och eftersom jag älskar Disneyland är det väl ganska naturligt att jag trivs rätt bra i Vegas också.

Imorgon ska vi bada i hotellpoolen, åka berg och dal-bana ovanpå Beatas (systerns) sinnessjuka tivoli-komplex till hotell och äta buffé med ”över 500 rätter” på Caesars Palace, en temapark som äter upp typ halva stan, så stor att den får Beatas hotell att likna en skokartong inuti en lite större skokartong.

Och någonstans mitt i allt det där ska vi väl se om vi inte kan klämma in lite eufori också.

Jag känner mig underdressed som sitter i bara strumpor och jobbar medan jag väntar på min flight. Tills jag ser att personen till vänster om mig sitter i sandaler. Och personen till höger är barfota.

USA, alltså. Ibland är det en förlovning att vara här. Som när man sitter och luktar illa efter att ha släpat två skriljorder kilo packning (inklusive en ny Xbox One, världens genom tiderna bökigaste konsol) genom halva staten och bara vill pusta samt zona ut en stund i sina badbyxeliknande, tacosåsmarinerade shorts och sina svettiga strumpor, utan att bli utstirrad för att man bryter mot 40 topphemliga etikettregler eller råkar besitta den barbariska hudfärgen vit.

Å andra sidan: när en medelålders kvinna går fram till mig och frågar om det finns gratis wifi med en helt underbar skotsk accent vill jag inget hellre än att hoppa på nästa flight till Europa, varsomhelst i Europa, som jag alltid känner när jag påminns om att den kontinenten existerar.

Men tydligen siktar jag lite fel, för fem timmar senare kliver jag istället av planet i Las Vegas.

Och det är ungefär som man väntat sig: inte en plats man har lust att besöka om inte ens syster råkar vara här på jobbresa och råkar ha tid att hänga lite precis innan man själv ska tillbaka till Japan.

Nu ska jag och mina badbyxeliknande shorts gå och bada.

Jag har lite dålig mobiltäckning, men om min syster läser det här behöver hon bara leta upp poolen som luktar tacosås.