Känns som en evighet sedan jag blev dumpad på aeroport Aerlanda av aerokampanj Aeroflåååt. Sånt som händer när det är mycket som händer.

Bor som vanligt i min syrras lägenhet ute vid Islandstorget. Tror jag. Jag har inte lyckats lokalisera själva Islandstorget än. Det är väldigt lugnt och fint här, förutom i lägenheten, där jag dränkt den smakfulla smågotiska inredningen i drivor av underkläder, datorsladdar, umeshu-dunkar och annan bråte mina resväskor spytt ur sig med samma självbehärskning som en fjortis som testat spice för första gången. Men området, alltså det utanför lägenheten, är trevligt. Det är helt otroligt vad frisk luften är här, trots att jag bara rört mig längs stora vägen. Frisk och kall. Man skulle vilja ta med sig den hem och äta opp den, eller göra sylt på den. Allt annat är så annorlunda här också. Bara att sitta i en soffa och äta ostmackor medan man knapprar på datan, det känns så otroligt exotiskt, som att återuppleva ett minne från barndomen, trots att jag levde exakt det här livet för tre år sedan.

Annat som hittills hunnit hända:

I måndags fick jag en ny retina-Macbook i välkommen hem-present av jobbet. Det är ju väldigt coolt, Apple suger visserligen på ett oräkneligt antal vis (vilket jag påmindes om när Itunes gång på gång fuckade upp synkningen av mina nya spellistor precis innan jag skulle flyga hit – folk som säger att Apples grejer ”bara funkar!”: skjut dem otaliga gånger), men herregud vilken hårdvara de gör ändå. Varje gång jag träffar Susanna blir jag helt hypnotiserad av hennes retina-Macbook (om du aldrig sett en: skärmen är SÅ SKARP och färgstark, det är helt omöjligt att se individuella pixlar, samt otroligt), men nu har jag fått en egen har jag dessutom upptäckt att även alla japanska typsnitt bytts ut mot opixliga sådana! Eller snarare redesignats helt. Det ser helt sinnessjukt coolt ut. Kolla det här, liksom, rena konsten:

(Alltså, pixlarna syns i själva skärmdumpen, men inte på skärmen.)

Nåväl. Efter mitt hastiga besök i Aftonbladet-huset gick jag och ödlade med Sylvia, som ritar speluppslaget i Nöjesbladet varje vecka (och hälsade på mig i Tokyo för ett bra tag sedan, förmodligen innan jag började blogga). Det blev ett himla skvallrande om allehanda medieprofiler (inte minst Peter Ottsjö), samt kul.

I tisdags blev tyvärr den enda fyllan en akut rotfylla. Det var jobbigt både av uppenbara anledningar och att jag inte kunde anteckna alla roliga sägningar citatmaskinen Igor, min tandläkare för dagen, spottade ur sig under behandlingens gång. Mest muttrade han över att allting är ”shit” i Sverige jämfört med Polen, som han kommer ifrån. Sedan skällde han ut sin nya assistent för att hon (kanske 18–19) aldrig varit full: ”Why don’t you drink? You haven’t tried life!” För att jag inte skulle bli distraherad av eventuell smärta bad han mig tänka på brudar istället. Jag dubbelkollade med honom om det verkligen var förbjudet att dricka alkohol efter behandlingen (vilket min mor, f d tandtekniker, sagt). ”Drink alcohol!” röt han. ”It’s medicine!” När han lämnat rummet frågade jag assistenten om han verkligen menade allvar. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Han säger så till alla.”

I onsdags serverades jag vodka, umeshu-drinkar (systemets umeshu + mousserande vin = jättegott) och livsvisdomar av Tomas i hans dragiga kök vid Mariatorget. Eller dragigt och dragigt, att fönstret stod på glänt var tillräckligt för att jag skulle huttra ihjäl mig. Att ni står ut med det här klimatet! Men det var otroligt mysigt ändå, och väldigt nyttigt eftersom jag fick en massa ingående feedback angående ett projekt jag håller på med. Ni svenskar, ni är så vettiga och lätta att prata allvar med. I Japan pratar jag bara strunt med mina vänner (”Gillar du choklad? Jag gillar också choklad!”), blir så trött på det ibland.

I torsdags chillade jag lite i dess kungliga höghet slottet, som man gör. Det var tyvärr (?) inte fullt av kungar, utan av klumpfotade, ölmagade turister. Men nog om mig! Själva museerna var rätt grymma. Fyra stycken hade de, utöver Livrustkammaren (bäst av alla, men separat). Nu har jag äntligen bockat av samtliga. Bäst var nog Museum Tre Kronor, bland lämningarna från just slottet Tre Kronor. Bra verklighetsflykt att smita in där i mörkret nästan hela dagen. Billigare än att köpa ett nytt spel!

På kvällen ödlade jag med min gamla bandkamrat Mats på Söder, varpå vi helt otippat sprang på min gamla kusin, som gjorde oss sällskap på Malmens lilla hotellbar. Nämner den specifikt eftersom de spelade så bra musik där (vet förstås inte vad, det är ju lite av poängen). Det är jag sannerligen inte bortskämd med i Tokyo, där många uteställen (förutom rena klubbar) spelar antingen ingen musik alls eller synnerligen sugig sådan. (Vilket påminner mig om gången då en extremt packad brittisk bekant bad personalen på en izakaya i Harajuku spela Daft Punk – han var uppenbarligen så full att han inte insåg att de inte hade någon ljudanläggning till att börja med.) Först var vi iofs på Vampire Lounge, som spelade helt bedrövlig musik (om man inte räknade ut det av namnet), men glassdrinkarna var fortfarande lika goda som på min tid. Usch vad det regnade, förresten. Vackert att se på, olidligt att genomlida.

I fredags åt jag tacos i Pokemonien. Gott.

I lördags åt jag middag (thai, lyxigt värre – finns, precis som bra musik, alldeles för lite av den varan där jag bor) med Jonas R, som också är hemma på besök från Tokyo, och Mattias, min gamla Super PLAY-kollega och äldsta Tokyo-kompis (jag lärde känna både honom och Sanna, som jag fortfarande umgås med, när de bodde där 2007), numera hemflyttad till Ume(shu)å. När vi tog en öl på en uteservering efter middagen hade alla tre i sällskapet utom jag varsin smartwatch (varav två Apple Watch). Sverige är så futuristiskt!!! (Förutom att ingen av Apple Watch-bärarna egentligen bor i Sverige.)

Efter middagen, fast paradoxalt nog inte på eftermiddagen, var det fest i Pokemonien. Men den och dess deltagare kan jag inte recensera här eftersom Pokemoniens enda invånare som av en galen slump också råkar vara denna bloggs enda läsare.

Allt som allt en av de roligare veckorna i mänsklighetens historia.

Hanoi såg ut som ett kolsvart, regndränkt helvete när jag susade in mot den fallfärdiga gamla stadskärnan en fredag klockan 22.30. Där de var upplysta tycktes trottoarerna vara befolkade av lika delar människor och djur (rabiesbärande, hade jag varnats för). Husens bottenvåningar såg ut som om man bombat bort fasaderna, alternativt som kulisser på en teaterscen: familjer som satt och åt middag på små plastmöbler, omgivna av tre väggar och full insyn från gatan, upplysta av kalla lysrörssken, ett tredje världen-dockskåp i naturlig storlek. Från balkongen på mitt obegripligt smaklösa ”lyxhotell” – lika delar fejksammet, guldmålade loppmarknadsmöbler och mögeldoft – liknade trafiken (90 procent mopeder) en parad av nervösa lysmaskar tonsatt med en symfoni av tutanden.

Här skulle jag vanligtvis skriva något om hur allt det där sköljdes bort av dagsljuset och jag plötsligt lärde mig älska Hanoi, som man gärna påstår om platser man rest till eftersom man innerst inne fortfarande är en osäker fanboy så fort det gäller något man gjort av med stora summor pengar på, och för att man samtidigt vill framstå som lite sofistikerad som efter allehanda livshotande umbäranden till slut lyckats tälja fram resmålets råa själ, kommit ut på andra sidan som en berikad människa, som någon himla hipster-Hemingway, innan man återvänder till det luftkonditionerade hotellet och sköljer ner en room service-burgare med några klunkar Dasani eftersom man inte ens törs borsta tänderna i kranvattnet.

Ska jag vara ärlig blev allt bara ännu värre dagen därpå. Regnet smattrade mot rutorna, frukosten smakade kloak, ute på gatan verkade alla vilja köra ihjäl oss, jag var helt övertygad om att jag skulle få tinnitus av det hysteriska tutandet, att få tag på en pålitlig taxi visade sig vara lika omöjligt som att hitta en papperskorg i Tokyo, och som en generös bonus hade halva stan börjat stänga ner inför det stundande tet-firandet (”stundande” som i att det skulle infalla EN VECKA senare).

Den gamla delen av stan, där vi (jag och Mr Pokemon, som bloggar om sina intryck här, och instagrammar här, och ser ut så här) rekommenderats att inkvartera oss, är dessutom inte den enklaste att orientera sig, eller överleva, i. Har man rest i Asien – eller för den delen Europa – alls kommer det visserligen inte som en överraskning att det finns länder med lite mer avslappnad relation till trafiklagarna än Sverige och Japan. Men Hanoi tar det där till en helt annan nivå. Enda chansen att korsa en gata är att hitta en liten, liten lucka i väggen av vilt tutande mopeder som verkar betrakta trafiksignalerna som kulörta dekorationer. Och enda chansen att röra sig längs en gata istället för tvärs över är att ställa sig mitt i vägen och försöka röra sig i samma riktning som den tröga strömmen av primitiva motorfordon, eftersom trottoarerna är helt igenkorkade av matförsäljare, varustånd som saluför piratkopierat krimskrams, folk som slaktar djur, folk som styckar djur, folk som äter djur, folk som är djur, och ännu fler mopeder.

Vill man uppnå något slags sinnesfrid har man inget annat val än att injicera sig i det smutsiga blodomloppet och bara flyta med, lita på att det löser sig bara man gör som alla andra och slutar frukta för sitt liv varje gång man ska korsa en gränd för att fylla på förrådet av flaskvatten eller lägga rabarber på en nygrillad banh mi. Vi upptäckte det här den hårda vägen efter att ha blivit blåsta på några hundra tusen dong (sammanlagt typ hundra spänn, på ren svenska) av en taxichaufför som skjutsat oss till ett museum som utan förvarning visade sig vara – just det – stängt (de närmaste två veckorna!) med anledning av tet. Där, i duggregnet och med en mil hem till hotellet, var det väldigt svårt att hysa några särskilt varma känslor för Hanoi.

Efter denna bokstavliga kalldusch tog vi därför fram penna och passare och drog upp en ny plan – närmare bestämt för hur vi skulle kunna utforska hela stan till fots istället. Det visade sig vara en snilleblixt som räddade oss från att ligga på hotellet och halsa Dasani resten av veckan. För Hanoi må vara en förvirrande, omtumlande och extremt högljudd stad – men särskilt STOR är den faktiskt inte, sina drygt 6 miljoner invånare till trots (vilket förklarar varför man i början tror att det är upplopp på precis varenda gata precis hela tiden).

Dagarna som följde – då vädergudarna stängde av kranarna och lät temperaturen parkera sig runt 20-strecket – blev därför rätt behagliga, trots att vi på väldigt kort tid fick slut på uppenbara turistmål att upptäcka.

När vi började närma oss botten av vår checklista hade vi hunnit bocka av följande:

Militärmuseet. Sjukt maffigt, och Instagram-vänligt, med alla stridsflygplan och transporthelikoptrar som monterats upp på innergården, annars rätt trist för en vapenvägrande vänsterfjolla. Och jag förstår verkligen varför min vän Sanna döpt om det till ”propagandamuseet”, för maken till obalanserad bild av ett lands krigshärjade förflutna får man inte utanför en japansk skolbok.

Hoan Kiem-sjön + Ngoc Son-templet. En sjö och en tempel. Bra tips om du vill se en sjö och ett tempel! Kan i nödfall funka om du egentligen är ute efter en damm och en helgedom.

Hanoi Hilton (Hoa Lo). Inte ett hotell (fast det FINNS faktiskt ett Hilton i Hanoi numera), utan Vietnams motsvarighet till ökända fängelset Bangkok Hilton. Hoa Lo byggdes ursprungligen av franska kolonisatörer, som använde det för att tortera lokala dissidenter (förlåt, ”patrioter”). Sedan ärvde de lokala dissidenterna det när fransmännen drevs på flykt. Vilket var tur, för de förstnämnda behövde tydligen ett fängelse att tortera sina amerikanska krigsfångar i (förlåt, ”behandla dem med ömhet och respekt”). Det var här en viss John McCain tillbringade fyra år av sitt liv. Själv är jag nöjd med att inte ha behövt slösa bort mer än ett par timmar i de dunkla korridorerna, och lär dra mig ännu mer än senatorn själv för att göra ett återbesök (vilket han faktiskt gjorde i början av 2000-talet). Att betala inträdesavgiften en gång till skulle kännas som att ge pengar till någon som vill framställa Auschwitz som 40-talets svar på ”Tjockholmen”.

Vietnam Museum of Fine Arts. Rätt skabbigt med svenska/japanska mått mätt, men stort och omfattande och inte minst fascinerande att följa just den vietnamesiska konstens utveckling genom millennierna, framförallt hur deras motiv skilt sig från, säg, svenska/japanska. I klartext: jävlar vad de har krigat! (Samt slösat med färgerna vinrött och guld.)

Temple of Literature. Ännu ett tempel, detta med vag litteraturkoppling (tydligen var det ett antikt universitet och blablabla). Halvfint, men bleknade jämfört med de helt makalösa motsvarigheter man snubblar över lite varstans i Taipei, Shanghai, Seoul och Tokyo.

Ho Chi Minh-komplexet. När vi skymtade huvudbyggnaden – ett under av brutal betongsymmetri – genom dimman bortom en tom boulevard kändes det som om vi förirrat oss ända till Nordkorea. Själva mausoleet var förstås stängt (eftersom – ja, gissa), men området omkring det var ändå värt ett besök för två motivtörstande Instagram-turister. (Minuspoäng, dock, för den mikroskopiska pagoda intill mausoleet som listats som en av Hanois höjdpunkter. Typ en friggebod fylld med blinkande led-ljus på en pelare mitt i en smutsig liten damm. Det är ett dåligt tecken när en av de främsta sevärdheterna i en stad hade kunnat vara byggd av Martin Timell.)

Dockteatern. Nej, jag skojar inte. Det finns en DOCKTEATER som är en berömd turistattraktion i Hanoi. Dess usp är att det är som helt vanlig dockteater, fast i VATTEN!!! Dvs kul om man, likt Mr Pokemon, är typ 7. Och verkligen, verkligen inte kan få nog av vatten.

Sofitel Legend Metropole. Legendariskt lyxhotell söder om de gamla kvarteren, och av vår upplevelse att döma Vietnams bästa lunchrestaurang. Känslan av att sitta och servas av vietnameser i en byggnad de koloniserande fransmännen byggde för att sitta och servas av koloniserade vietnameser fick det att brinna i huvudet på Mr Pokemon. Själv njöt jag för fulla muggar av min magnifika cocktail och burgare (lätt +++++, om du råkar ha vägarna förbi), den koloniala arkitekturen – en i dubbel bemärkelse vittvättad kokong av gnistrande porslin och välstruket linne mitt i Hanois grötiga röra av stanker och stök – och plaketterna som förkunnade att celebriteter som Charlie Chaplin, Roger Moore, John McCain och Mark Zuckerberg suttit här och passats upp av den stackars lokalbefolkningen.

West Lake + Tran Quoc-pagodan. Ännu en sjö, ännu ett tempel. Börjar känna att vi kan det här nu.

Om jag låter svalt inställd till dessa typiska turistattraktioner är det för att det snarare var själva stan som drog i känslosträngarna. Och även om de resulterande ackorden kanske inte gick i dur måste jag säga att de gamla kvarteren, som utgör Hanois hela hjärta, verkligen ÄR svåra att inte älska, i all sin makabra och sjukt osanitära prakt. Små gummor i spetsig stråhatt som säljer lime och apelsiner ur stora flätade fat på sina cyklar till förbipasserande. Folk som sitter på de karaktäristiska dockskåpsmöblerna ute på trottoaren och äter en tidig lunch ur stora, rykande grytor. Levande, döende och helstekta djur av alla tänkbara arter. Caféer som spelar svinhög techno och vars serveringar spiller ut ända på gatan. Allt i ett moln av avgaser, os och oljud. Hur man än går är man alltid millimeter ifrån att få bäckenet spräckt av en ivrig fjortis på moppe, och sedan överkörd av 100 till. Att ta sig fram genom terrängen av hönsburar, träd, såriga trottoarer, souvenirstånd och halvstyckade djur är som att bestiga en horisontell bergvägg.

Om vi till slut lyckades släppa taget och bara falla handlöst för Hanoi, denna smutsiga juvel som bäddats ner i sanden och leran vid Vietnams nordkust, som vi hört så många lyriska utläggningar om innan vi kom hit? Ja, i vissa ögonblick kändes det nästan så.

Om det betyder att jag är sugen på att göra en Hemingway och göra de rökiga, smutsiga gränderna till mitt hem, bara försvinna i tumultet och komma ut på andra sidan med en mustig reseskildring eller roman några år senare?

Över min osanitärt styckade kropp.