Okej, jag sa visserligen att ett Vine-klipp säger mer än tusen blogginlägg, men några ord ändå:

Hara-museet. Vilket ställe! Värsta vräkiga jättevillan ute i Shinagawa, fast i dubbel bemärkelse fjärran de anonyma kontorskomplex jag annars förknippar stadsdelen med. Och inte undra på att själva byggnaden nästan imponerade mer än konsten den inrymde: en gång i tiden bodde tydligen en av Japans främsta arkitekter (som bland annat ritade det monumentala nationalmuseet i Ueno) här. Han kunde inte ha valt en mysigare omgivning heller, för museet i sig ligger diskret insprängt bland en massa gulliga småhus av den typ jag önskar att jag själv kunde bo i, såna som man kan se såväl hemma i mina kvarter i västra Shinjuku som längs Harajukus knäpptysta bakgator.

Sträckan mellan dessa underbart stillsamma små kvarter och stationen är typ lika charmig som att vara ute och gå bland mässhallarna och konferenshotellen i Kista. Men å andra sidan: bor man i Shinagawa har man antingen en Porsche eller en Jaguar eller både och. Benen använder man mest till att sparka sina betjänter i baken när de råkar servera en ljummen gin & tonic.

Shinagawa, alltså. Flytta inte dit, men åk gärna dit och titta på konst. Det är mitt levnadsråd till alla vilsna ungdomar den här veckan.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)