Slumpade in mig i gyttret av smågator i västra Shinjuku ikväll. Helt tyst var det, tyst och svalt. Man kunde nästan höra katterna tassa runt i gränderna.

Så här såg det ut:

”Nä nu! Nästan två veckor utan en endaste liten sorglig bloggpost om din senaste fylla? Har du dött och/eller blivit nykterist? Eller går du bara runt och svär i din ensamhet över XXXX och XXXX från XXXX? Tråkigt är det i vilket fall när din enda läsare inte får något att läsa.”

Ja ok.

Läget:

För ett par veckor sedan hade jag en serie deadlines, och sedan dess har jag inte riktigt varit mig själv igen. Eller jag har åtminstone inte varit mig själv som jag var när jag hade en massa deadlines att se fram emot (sur, grinig, stingslig, folkilsken, på gränsen till lättirriterad). Det var en rätt seg vecka Hansson eftersom jag mitt i allt gick och drog på mig något slags sjuka. (Att dra på sig något slags sjuka är väl en sak, men när man dessutom GÅR och gör det ja då är det dags att se över torpet va.)

Sedan dess har jag dock dragit av mig den där sjukan, samt haft betydligt färre deadlines, så nu är allt frid och/eller fröjd igen. Egentligen mer av det sistnämnda, faktiskt, för det har fortfarande varit en rätt stökig period.

Minns inte riktigt vad jag hade för mig förra veckan??? Så det kan ju inte ha varit något kul. Tog väl mest igen mig (som vanligt genom att jobba lite till). Dagen efter deadline var iaf underbar, jag skulle bara gå och handla lite här i Shinjuku, men det slutade med att jag gled iväg längs de små gränderna hela vägen till helgedomen jag upptäckte i Nishi-Shinjuku för några veckor sedan, och sedan tillbaka dårå. Fan vad bra jag mådde. Bakgårdar med apelsinträd, igengrodda gränder där kolsvarta katter satt på vakt på elskåp, skröpliga pensionärer på ännu skröpligare cyklar, gamla kvinnor i färgsprakande kimonos. Snubblade in i en liten helgöppen butik som enbart sålde mer eller mindre antika modellbilar. Det var som att resa, från ett kvarter i världens bästa land till ett annat.

Den här veckan har jag mest ägnat åt att gama (”The evil within”, ”Defense grid 2”, ”Sherlock Holmes: Crimes & punishments”, ”Forza 5”) samt sluta bli nykterist. Eller först var jag opp i ett museum, det har världens längsta namn så jag brukar helt enkelt kalla det Sompo Tompo Blompo. Mycket bra, det är rätt litet men beläget högst upp i den coolaste skyskrapan i Shinjuku (förutom Park Tower, där Park Hyatt ligger), och nästan ingen känner till det, så det är som en hemlig portal till Mori Art Museum bara ett par kvarter ifrån mig.

I fredags blev jag dissad av inte mindre än två vänner (först min originalplan, sedan min backup som SOMNADE!!! precis när vi skulle börje søbe), så jag åkte till Shibuya och dränkte mina sorger i folkhavet. Och herregud vilket folkhav det var, Halloween till ära. Utan tvekan det värsta jag dränkt mig själv och/eller mina sorger i, t o m värre än NY runt Times Square på nyårsafton (då det sägs att uppemot en miljon människor samlas där, även om jag inte räknat själv). Bilder komma. Men hursomhelst, superrolig natt! Tillbringade den med Mattias & Yuri & co på Beat Café, som jag inte vet om jag borde fortsätta introducera gång på gång, men det är iaf min och alla andra gaijins favoritbar i Tokyo (i mitt fall jämte NY Bar på Park Hyatt, Muteki Mario, Ishinohana i Shibuya samt i Albatross i Golden-gai, där jag gjorde ett återbesök för några veckor och påmindes om att FAN!!! vilket mysigt ställe, som en liten koja i tre våningar byggd av suicidala goter).

Igår umgicks jag med rasister, vilket visade sig leva upp till hajpen.

Idag var jag på Tokyo Designers Week, en stor konst- och designmässa ute i Gaienmae (typ en lugn förort till Shibuya), med min nya kompis Rika. Fan vad kul det var. Hade bara sovit tre timmar, så ville typ säga att jag var sjuk i huvudet och stanna hemma. Men jag piggnade snabbt till, varpå det hela blev ett s k succé. Såg mängder av festliga skulpturer som konststudenter skapat, testade en Oculus Rift med lösnäsa och -glasögon, samt afnjöt diverse häftiga Hokusai-inspirerade tavlor och installationer. (Om du inte vet vem han är: föreställ dig att du är manga, då är Hokusai din pappa, och vice versa.) Tog fyra timmar att mer eller mindre rusa igenom allt (och vice versa), det var som ett enda stort inom- och utomhusmuseum fyllt med allt det jag tycker är roligt, minus sprille. Fast det tog vi igen sedan när vi åkte tillbaka till Shinjuku och åt hamburgare med varm kanelcider. Stället hette Brooklyn Parlor, jag tog en Brooklyn-inspirerad burgare som jag åt iförd min Brooklyn-designade t-shirt. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så svensk.

(Klabbar in lite Vines från de senaste veckorna här nedan, men fattar att det är störigt när 100 stycken autostartar så fort man går in på bloggen, så ni får klicka er vidare till dem för egna maskiner.)

(mer…)

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

(mer…)