Peter Ottsjö gav mig diagnosen ”psykiskt sjuk” när vi skypade idag. Minns inte varför, men han hade säkert goda anledningar att kränka sin CHEF med detta bryska utlåtande. (Eller borde jag säga ”före detta CHEF”?)
Mitt i samtalet knackade det på dörren. Det var Christina, vilket trogna läsare minns inte är mitt namn, utan någon annans. Hon skulle hämta skattepapper och lämna tvätt, eller vad det var. Jag bad om ursäkt för röran – visste inte att hon skulle komma hit idag, så mina meth-kanyler och raketkastare låg liksom utspridda huller om buller. Mitt i kaoset fick hon syn på guiden till Whitney-museet, i andra änden av Manhattan, som jag fick med mig hem därifrån igår. ”Åh, har du varit på The Whitney?” kvittrade hon. ”Ja, jag gick dit igår!” svarade jag. ”GICK…?!” sa hon och tittade på mig som om hon trodde att hon pratade med en psykisk frisk person.
På pendeln hem från Gnesta hamnar jag och Sylvia i närheten av en högljudd tonåring som berättar om sina äventyr i Tyskland för alla som vill (eller inte vill) lyssna, och sedan slår in allt i brasklappen: ”Det kanske inte låter KUL, men det är en sjukt skön känsla att se annorlunda grejer!”
Och det får man ju ge honom. Tror fasen det var min stacakrs själ han satt och obducerade borta på det smutsiga sätet, för om det är något som drivit mig genom det här året hittills så är det jakten på variation, hur tråkig den än är och/eller inte är.
I helgen har jag dock unnat mig att ha lite kul ändå, mot bättre vetande. I fredags dygnade jag som sagt mer eller mindre hos Tommy, vilket som även sagt var jättemysigt. I lördags var Mattias i stan igen, som genom en välsignelse eller vad det heter, för då kunde jag ägna min sista lediga kväll i Stockholm åt att barrundera med honom. Det blev återbesök på Vampire Lounge, Pet Sounds (eller PSB som det tydligen heter numera, eftersom de efter 200 år kommit på att de inte vill blandas ihop med skivbutiken med exakt samma namn??????) och, när vi var vid våra allra osundaste vätskor, Dickens på Folkungagatan. Avslutade med kebabtallrik sedan, som på Gustav Vasas tid. Regnade hela tiden gjorde det också. Så typisk utgång i Stockholm! Det var som att resa, fast i tiden, samt även rummet. Kul också, borde jag kanske påpeka. Ska bli extra roligt när Mattias kommer tillbaka till Japan så vi kan gå och äta koreansk barbecue igen, för det är det värsta jag vet att inte göra dygnet runt.
Och igår då, då åkte alltså jag och Sylvia ut till Gnesta för att hälsa på Ingrid och hennes föräldrar. Ingrid är rolig, hon är lite yngre än jag och har inte det bredaste av ordförråd än, så det är som att höra en vuxen människa på shuffle: ”Nämen! Stjärna! Nä, nu blommar det! Kom! Nu blommar det! Stjärna! Nämen! Mamma! Nä, nu…!” Föräldrarna är rätt trevliga också. Vissa tycker ju inte alls om att träffa folks föräldrar, men ibland kan det vara riktigt intressant att höra hur en rova skalades på 40-talet.
Gnesta är förresten fint, om du inte varit där. Fint vatten, fina hus, nära till badbrygga (om man inte är en -kruka), god mat, roliga alkisar. Men nog om mig och Sylvia.
I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.
Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.
Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.
(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)
Jag och Susanna tillbringar sommaren – delar av den, åtminstone – i Tokyo. Närmare bestämt i Meguro, en liten småstad (känns det som) precis intill Shibuya. Det är just i Shibuya – inte i Sverige, otroligt nog!!! – denna bild är tagen.
