Okej, jag sa visserligen att ett Vine-klipp säger mer än tusen blogginlägg, men några ord ändå:

Hara-museet. Vilket ställe! Värsta vräkiga jättevillan ute i Shinagawa, fast i dubbel bemärkelse fjärran de anonyma kontorskomplex jag annars förknippar stadsdelen med. Och inte undra på att själva byggnaden nästan imponerade mer än konsten den inrymde: en gång i tiden bodde tydligen en av Japans främsta arkitekter (som bland annat ritade det monumentala nationalmuseet i Ueno) här. Han kunde inte ha valt en mysigare omgivning heller, för museet i sig ligger diskret insprängt bland en massa gulliga småhus av den typ jag önskar att jag själv kunde bo i, såna som man kan se såväl hemma i mina kvarter i västra Shinjuku som längs Harajukus knäpptysta bakgator.

Sträckan mellan dessa underbart stillsamma små kvarter och stationen är typ lika charmig som att vara ute och gå bland mässhallarna och konferenshotellen i Kista. Men å andra sidan: bor man i Shinagawa har man antingen en Porsche eller en Jaguar eller både och. Benen använder man mest till att sparka sina betjänter i baken när de råkar servera en ljummen gin & tonic.

Shinagawa, alltså. Flytta inte dit, men åk gärna dit och titta på konst. Det är mitt levnadsråd till alla vilsna ungdomar den här veckan.

Jag brukar skriva och/eller blogga en del om hur underbart det är att bara vara ute på stan och göra inget särskilt i Tokyo, för att det är något med vädret och atmosfären och människorna och arkitekturen som gör att man omedelbart mår 100 gånger bättre.

Idag var dock inte en sån dag. Efter jobbet tänkte jag lyxa till det och unna mig ett museibesök, men när jag väl kom iväg insåg jag att jag fortfarande kände mig rätt seg, så den där kicken kom aldrig riktigt ikapp mig den här gången. Hjälpte inte jättemycket heller att utställningen, på 2121 Design Sight ute i Tokyo Midtown, var rätt trist. Fattade inte ens temat. ”Image makers” hette den. Jaha. Kami hade hajpat den en del, men det beror nog på att en av dessa ”image makers” tydligen är Issey Miyake, i vars butik hon jobbar. Även David Lynch ansågs tillhöra samma skara, men jag förstod inte alls vad han bidragit med till utställningen. Det var lite halvfina bilder och lite skulpturer och så. På mindre än en halvtimme hade jag sett allt. Förra gången jag var där hade de en utställning om ris! Det var det bästa. Man fick granska riskorn genom mikroskop och så. I ett rum loopade de en serie supervackra dokumentärer om risproduktion runtom i Japan. Fantastiskt.

När jag kom hem efter flummiga utställningen gick jag till Donki för att handla, och upptäckte att hörlurarna jag behövde köpa (eftersom mitt par från ifjol pajat, kanske beroende på att jag råkade tvätta det för ett tag sedan) inte ens kostade 2000 yen, trots att jag fått för mig att de skulle gå på uppemot 10 000. Så då kändes allt bra igen.

Nu ska jag se om en manga-film eller två kan få nämnda allt att kännas ännu bättre.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

Ikväll: bästa kvällen sedan jag kom hem från Sverige. Inte helt otippat råkade den sammanfalla med det första museibesöket också.

Vaknade sent som satan, men hade redan i förväg (medan jag sov) bestämt mig för att jag skulle hinna med ett museum idag, så då fick det bli det enda som har öppet till 22: Mori Art Museum i Roppongi Hills.

Som vanligt behövde jag inte ångra mig. Jag ska inte babbla så mycket om själva utställningen, för den minns jag knappt vad den hette (trots att jag i vanlig ordning köpte med mig den väldigt snygga katalogen hem – ännu en liten souvenir till min framtida lägenhet, eller kanske rimligare: mina föräldrars källare). Bra var den iaf, som alltid. Men framförallt var det något rätt romantiskt över att ge sig ut i regnet och unna sig ett besök på sitt favoritmuseum, högst upp i Tokyos coolaste skyskrapa, en helt vanlig torsdagskväll. Krocken mellan det vardagliga och det exotiska. Den fick det att slå gnistor i mig. Och, som jag gör ibland, stanna till och tänka ”Vänta, är det här mitt liv på riktigt?”

Jag förvarar många av mina käraste minnen där, på Mori-tornets översta våning. Mitt första besök, som blev av bara för att det ingick i priset när man skulle upp på taket och kolla in utsikten, den ångande sommaren 2008. Att jag sedan aldrig varit i Tokyo utan att komma hit. Att det var bland det första jag gjorde, dessutom två gånger i rad, precis när jag flyttat till Japan. Det känns på något sätt talande att Mori-museet även var något av det första jag instagrammade då, i september 2012, mitt i höstmörkret, innan jag ens hade hittat en lägenhet och istället bodde på hotell. Innan jag lärt känna Yuka, Chiaki, Kami, Jing, Leilani, Dean, Tero, Lien och Mary Jane. Gyält. Så lite tid ändå, bara två år. Ändå känns det inte ens som samma liv längre.

Efter museibesöket hade jag rätt mycket tid över, så jag promenerade genom regnet ända bort till Azabu-Jūban och Susannas gamla hus. En promenad som alltid får det att pirra i mig, när jag passerat den stökiga Roppongi-korsningen och Friday’s-restaurangen där vi alltid brukade äta när hon kom hem från skolan, för att sedan komma in på de små dunkla, knäpptysta bakgatorna där jag tillbringade vad som känns som en ganska betydande del av vad som känns som min ungdom. Alla mina ”jobbresor” hit, alla spel vi spelade, all skräpmat vi åt, alla expeditioner till platser så avlägsna som Akihabara och Hakone. När jag åkte hem till Sverige igen var det alltid bara för att hämta andan, och möjligtvis ett par månadslöner till så jag skulle ha råd att tillbringa ytterligare några veckor i Japan.

Jag stod i flera minuter och bara stirrade på det där huset och försökte lokalisera alla känslor jag kände på den tiden, för snart tio år sedan. Det var tänt i vad som brukade vara Susannas lägenhet. Bakom gardinerna kändes det som om mitt gamla liv fortfarande pågick.

Ja tjenixen.

Idag har ännu mindre hänt än i förra inlägget. Alltså, så trött som jag varit på sistone, det liknar ingenting sunt. Iofs har det ju varit ett riktigt jävla skit-sistone, så det är inte särskilt konstigt att jag varit trött på det.

Det var iaf kul att lämna lägenheten lite härom dagen. Jag är så besatt av Roppongi, egentligen borde jag nog bo där. Nu senast åt jag rätt god mat samt drack goda drinkar samt posade framför Godzilla med Kami. (Godzilla: inte riktigt lika cool som Gundam-roboten i ”””naturlig””” storlek på Odaiba.) Sedan tog hon sista tåget hem, varpå jag gick tillbaka in i Tokyo Midtown-komplexet för att låna toaletten samt handla lite mat och sånt i deras extremt fina och fräscha (och dyra) supermarket. Det var inte riktigt kvällens höjdpunkt, men nästan! Jag vill ju bo i Midtown, men närmare än så här kommer jag nog aldrig. Och det känns ännu mer synd än vanligt, för det var bara ännu härligare att vara där när det var sent på kvällen och nästan helt folktomt.

Nåväl. Idag har jag som sagt inte åstadkommit mer än att vara trött. Eller jo, jag läste ut Piers Morgan-boken, den var rätt dålig men rätt underhållande också. Började läsa en bok på typ 900 sidor som jag aldrig kommer bli klar med, precis som den gamla Lovecraft-tegelsten som jag köpte ca 2008 och än idag hackar av små flisor från någon gång per år. Funderade på att ta ett bad, eftersom det kan vara nice när man är trött och vill läsa lite i lugn och ro, men kom på att det fortfarande är högsommar samt att jag inte alls vill läsa lite i lugn och ro.

Apropå inre frid så fick jag tre i stort sett helt oläsliga mail härom dagen från Skatteverket som verkade antyda att mina skattebesvär äro till ändor (med anledning av ”sex månaders regeln”). Jag kommer vara väldigt glad över detta tills jag inser att jag läste fel.

Övervägde tidigare idag att spela lite ”Killer instinct”, men kom på att jag inte pallar mer utan sticka, trots att det är rätt bra. Vet inte om jag pallar köpa sticka heller, eftersom jag redan börjar bli tokig på att strimlan knappt går att städa för att jag har så mycket bråte här. Och då har jag ändå köpt i stort sett INGENTING sedan jag flyttade till Japan, utöver några sneakers, typ. Verkligen ett under av återhållsamhet, eller så har jag bara tröttnat på att älska att äga. I vilket fall som helst förtjänar jag en medalj (av sneakers).

Men det blir nog en sticka ändå till slut, för jag har lite fölk här som jag i evigheter tänkt spela massa ”Street fighter” med, men varje gång det blir aktuellt gör jag mig svår genom att jobba och förhala saker, ty sån är jag (extremt lättstressad när folk vill boka in saker).

Oj, det är nog bäst att jag sätter en punkt eller två. Det skulle ju bli ett uselt blogginlägg av det här, inte en bästsäljande roman.