Skönt att vara i LA så man slipper bli varm, solbränd eller må bra i största allmänhet.

17 grader enligt väder-appen, men det känns som 7 i mitt hotellrum trots att den dånande ac-kanonen fått ta rast sedan igår kväll. Sitter invirad i överkastet och huttrar framför datorn som någon himla person som bor i ett land där det redan är 25–30 grader varmt på dagarna.

Men det är som det brukar i LA, ju högre toppar desto djupare dalar. Igår var det Pride-parad precis när jag kom från flygplatsen, så skytteln vägrade köra mig ända fram till mitt hotell (evighetslånga Santa Monica Boulevard var avspärrad). Skyttelns andra passagerare blev mycket upprörd över att jag inte fick exakt vad jag betalat för, men det var inte mycket att göra åt den saken, så jag fick kånka mina väskor i värmen längs de mördande backarna upp mot Sunset Boulevard och sedan irra runt bland en massa glada bögar i jakt på hotellet. När jag hade gått riktigt fel frågade den kanske gladaste (och minst påklädda) bögen mig ”Ligger The Standard här?” (The Standard är alltså hotellets namn – för övrigt Filip & Fredriks gamla favvo.) Det gjorde det ju verkligen inte eftersom jag just insett att vi båda gått alldeles för långt västerut, så vi slog följe åt rätt håll och gick och pratade Oculus Rift och Basshunter i eftermiddagshettan. Det var en scen, det, en supertajt ynglig i bar överkropp som sjunger ”Vi sitter i Ventrilo och spelar lite Dota” och en rosenröd överviktig spelnörd i svettmarinerade myskläder som valsar in i The Standard-lobbyn. Om jag missat att jag inte befinner mig i Tokyo längre blev det ganska tydligt då, kan man säga.

Mitt rum var redo när jag kom fram trots att det var mer än två timmar före den officiella incheckningstiden (tips: MAILA INNAN om du tänker komma tidigt till ditt hotell), så istället för att ge mig ut och stånka vidare kunde jag sätta mig och stånka framför datorn i väntan på att Peter skulle bli klar med sina egna umbäranden ute i Marina del Rey. ”Peter” är i det här fallet inte den där Ottsjö som man hört så mycket otäckt om, utan min gymnasiekompis (och Fienden-kollega, och ständige ”Street fighter”-överman) Forsman. Han jobbar på Dice med ”Star wars: Battlefront” och är på E3 för första gången nu. Det är en sån mindfuck att minnas hur vi för 15 år sedan satt i Hedbergskas skolmatsal och pratade om ”Silent Hill”, min importade Dreamcast och den kommande superkonsolen Playstation 2, och nu har våra slingriga vägar genom livet sedan dess plöjt sig raka vägen in i spelvärldens epicentrum, för att korsas här. Tänk om vi hade vetat det där i skolmatsalen, eller när vi satt framför medieprogrammets primitiva Imacs och dreglade över de senaste klippen från ”Devil may cry” och ”Star wars: Rogue squadron”, att en dag skulle vi inte bara jobba i spelbranschen utan även ses igen under dess allra heligaste högtid (och att han till och med skulle vara med och utveckla tidernas mest hajpade ”Star wars”-spel).

Det hann bli en väldig trevlig matstund på eviga favvostället Saddle Ranch tillsammans med branschveteranen (och numera Dice-medarbetaren, tillika min före detta Nöjesguiden-chef) Martin Lindell innan vi hastade vidare till Chinese Theatre (den berömda med handavtrycken utanför) för att se Imax 3D-versionen av ”Jurassic world”. Men vad jag tyckte om allt detta får jag återkomma till någon annan gång, nu måste jag dra på mig långkalsongerna, linda in mig i min sälskinnspäls och beställa en taxi till Galen Center så jag kan börja bevaka den där spelmässan man hört så mycket om.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)