Härom dagen lovade jag att någon gång ta med er på en utförlig upptäcktsfärd i mina kära lokala arkadhallar.

Och idag?

Idag levererar jag.

Det kryllar av ”så vet du att du bott i land/stad X för länge”-listor på internet. Men det tydligaste tecknet på att jag blivit hyfsat hemmastadd i Tokyo är att videon ovan – sånär som på den radioaktiva sushin – känns lika exotisk som en regnig oktobermorgon på St Eriksplan. Det kanske låter som århundradets koketteri, men tillåt mig påpeka att hela videon spelats in alldeles intill min lägenhet och i kvarteren som omger den. Bortom psykedelian och specialeffekterna är allt det här bara exakt samma saker som jag ser varje gång jag går och handlar mjölk eller betalar en räkning.

Närmare bestämt detta:

Slumpade in mig i gyttret av smågator i västra Shinjuku ikväll. Helt tyst var det, tyst och svalt. Man kunde nästan höra katterna tassa runt i gränderna.

Så här såg det ut:

”Nä nu! Nästan två veckor utan en endaste liten sorglig bloggpost om din senaste fylla? Har du dött och/eller blivit nykterist? Eller går du bara runt och svär i din ensamhet över XXXX och XXXX från XXXX? Tråkigt är det i vilket fall när din enda läsare inte får något att läsa.”

Ja ok.

Läget:

För ett par veckor sedan hade jag en serie deadlines, och sedan dess har jag inte riktigt varit mig själv igen. Eller jag har åtminstone inte varit mig själv som jag var när jag hade en massa deadlines att se fram emot (sur, grinig, stingslig, folkilsken, på gränsen till lättirriterad). Det var en rätt seg vecka Hansson eftersom jag mitt i allt gick och drog på mig något slags sjuka. (Att dra på sig något slags sjuka är väl en sak, men när man dessutom GÅR och gör det ja då är det dags att se över torpet va.)

Sedan dess har jag dock dragit av mig den där sjukan, samt haft betydligt färre deadlines, så nu är allt frid och/eller fröjd igen. Egentligen mer av det sistnämnda, faktiskt, för det har fortfarande varit en rätt stökig period.

Minns inte riktigt vad jag hade för mig förra veckan??? Så det kan ju inte ha varit något kul. Tog väl mest igen mig (som vanligt genom att jobba lite till). Dagen efter deadline var iaf underbar, jag skulle bara gå och handla lite här i Shinjuku, men det slutade med att jag gled iväg längs de små gränderna hela vägen till helgedomen jag upptäckte i Nishi-Shinjuku för några veckor sedan, och sedan tillbaka dårå. Fan vad bra jag mådde. Bakgårdar med apelsinträd, igengrodda gränder där kolsvarta katter satt på vakt på elskåp, skröpliga pensionärer på ännu skröpligare cyklar, gamla kvinnor i färgsprakande kimonos. Snubblade in i en liten helgöppen butik som enbart sålde mer eller mindre antika modellbilar. Det var som att resa, från ett kvarter i världens bästa land till ett annat.

Den här veckan har jag mest ägnat åt att gama (”The evil within”, ”Defense grid 2”, ”Sherlock Holmes: Crimes & punishments”, ”Forza 5”) samt sluta bli nykterist. Eller först var jag opp i ett museum, det har världens längsta namn så jag brukar helt enkelt kalla det Sompo Tompo Blompo. Mycket bra, det är rätt litet men beläget högst upp i den coolaste skyskrapan i Shinjuku (förutom Park Tower, där Park Hyatt ligger), och nästan ingen känner till det, så det är som en hemlig portal till Mori Art Museum bara ett par kvarter ifrån mig.

I fredags blev jag dissad av inte mindre än två vänner (först min originalplan, sedan min backup som SOMNADE!!! precis när vi skulle börje søbe), så jag åkte till Shibuya och dränkte mina sorger i folkhavet. Och herregud vilket folkhav det var, Halloween till ära. Utan tvekan det värsta jag dränkt mig själv och/eller mina sorger i, t o m värre än NY runt Times Square på nyårsafton (då det sägs att uppemot en miljon människor samlas där, även om jag inte räknat själv). Bilder komma. Men hursomhelst, superrolig natt! Tillbringade den med Mattias & Yuri & co på Beat Café, som jag inte vet om jag borde fortsätta introducera gång på gång, men det är iaf min och alla andra gaijins favoritbar i Tokyo (i mitt fall jämte NY Bar på Park Hyatt, Muteki Mario, Ishinohana i Shibuya samt i Albatross i Golden-gai, där jag gjorde ett återbesök för några veckor och påmindes om att FAN!!! vilket mysigt ställe, som en liten koja i tre våningar byggd av suicidala goter).

Igår umgicks jag med rasister, vilket visade sig leva upp till hajpen.

Idag var jag på Tokyo Designers Week, en stor konst- och designmässa ute i Gaienmae (typ en lugn förort till Shibuya), med min nya kompis Rika. Fan vad kul det var. Hade bara sovit tre timmar, så ville typ säga att jag var sjuk i huvudet och stanna hemma. Men jag piggnade snabbt till, varpå det hela blev ett s k succé. Såg mängder av festliga skulpturer som konststudenter skapat, testade en Oculus Rift med lösnäsa och -glasögon, samt afnjöt diverse häftiga Hokusai-inspirerade tavlor och installationer. (Om du inte vet vem han är: föreställ dig att du är manga, då är Hokusai din pappa, och vice versa.) Tog fyra timmar att mer eller mindre rusa igenom allt (och vice versa), det var som ett enda stort inom- och utomhusmuseum fyllt med allt det jag tycker är roligt, minus sprille. Fast det tog vi igen sedan när vi åkte tillbaka till Shinjuku och åt hamburgare med varm kanelcider. Stället hette Brooklyn Parlor, jag tog en Brooklyn-inspirerad burgare som jag åt iförd min Brooklyn-designade t-shirt. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så svensk.

(Klabbar in lite Vines från de senaste veckorna här nedan, men fattar att det är störigt när 100 stycken autostartar så fort man går in på bloggen, så ni får klicka er vidare till dem för egna maskiner.)

(mer…)

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

(mer…)

Luften var varm och mjuk som sockervadd när jag kom ut på gatan.

Det var dagen efter Jonas hemfärd, och sommaren hade precis hunnit linda in Tokyo i sitt svettiga grepp. Om än ett ovanligt svalt och ömt sådant, jämfört med vad som väntar i juli och augusti. Inte en enda svettdroppe hann rinna ner i ögonen innan en len bris kom och smekte bort den.

På bakgatorna, dit den låga eftermiddagssolen fortfarande nådde, gnistrade de slitna fasaderna som av guld och brons.

Västra Shinjuku doftade av mat, sommar och asfalt.

Nere i tunnelbanan – på min favoritstation, den rena, lugna, moderna Shinjuku-Nishiguchi (som ligger i mitt kvarter, till skillnad från det enorma, konstant kokande underjordiska grottsystem som är Shinjuku Station, tio minuter bort) – köpte jag en liten flaska vatten i en automat med mitt Suica-kort (framtiden!), så brännande kallt att det var som att halsa kolsyreis medan luften omkring mig vibrerade av värme.

En kvart senare klev jag av rakt in i ett annat underjordiskt grottsystem: Roppongi-stationen, och dess tentakler som sträcker hela vägen in i Tokyo Midtown-komplexets mage, denna kommersens katedral där dånande tåg och doften av sot byts ut mot gnistrande välvda glastak och hypermoderna artificiella vattenfall: biljettspärrarna en kirurgisk skarv mellan 1990- och 2010-tal. På källarvåningen, den vars vidsträckta galleria är direkt kopplad till tunnelbanan, passerade jag ingången till de där lägenheterna vars golv jag lackerade med saliv härom veckan.

Till slut gick jag ut i skymningen, så tung och drastisk att det kändes som om Tokyo hade någonting att dölja för mig. Stod ett tag och väntade på mitt sällskap intill det lilla torget vid Midtown Towers fot, med dess upplysta trädgård och porlande vatten och harporna som ekade från lyxbutikerna, och såg på medan Tokyos högsta skyskrapa svaldes av mörkret.

Sedan gick jag och blev full.

”Tack för att du kom hit i regnet idag”, kvittrar en robotröst i rulltrappan.

Jag antar att den syftar på mig, för jag ser ingen annan i närheten.

Keio-varuhuset är ett spökslott idag, denna eleganta niovåningstårta som draperats ovanpå Shinjuku-stationens nätverk av tunnlar (vilka i sin tur kantas av ÄNNU fler varuhus, inklusive det minst lika stora Odakyu-komplexet).

Förutom expediterna, som lika robotiskt bugar och kvittrar ”Tack för att du kom!” när jag går förbi deras butiker, verkar det knappt finnas en till själ i hela varuhuset.

Tack och lov, borde jag tillägga. Den enda anledningen till att jag för första gången sökt mig upp i detta myller av lyxbutiker med uniformerad personal är att en kortslutning i planeringen plötsligt frigjort en timme som jag behöver fördriva på Shinjuku-stationen. Så medan regnet vräker ner i det varma mörkret utanför går jag runt och utforskar nästan varenda butik i Keio-varuhusets döda korridorer, ända upp till den mäktiga utsikten på taket.

Eftersom det nästan är fysiskt omöjligt att vistas på bottenvåningen – tunnelbaneplanet, där tre stora transportföretags alla tåglinjer strålar samman – känns det som en välsignelse att ta rulltrappan upp till dessa luftkonditionerade, knäpptysta katakomber.

Men det är också något melankoliskt med att det är första gången jag är här, att det ligger ett enormt varuhus här som med Tokyo-mått mätt är så marginellt att man knappt tänker på att man passerar det nästan dagligen. Vilket, om man extrapolerar det, också påminner om hur liten man själv är. Om hur få som ens kommer märka att man så småningom försvinner.

I Tokyo känns det inte som att man är en i mängden – utan som att man inte är någon alls.

Vad robotarna än säger.