Jag borde bli av med ett achievement för den här dagen. Idag åkte nämligen Harriet hem, så det numera sedvanliga turboturistandet begränsades till förmiddagen, innan hon hoppade på t-banan ut till Heathrow. (T-bana till flyget! Det skulle Sverige kunna lära sig ett och annat av, bland annat att det är bra att kunna åka t-bana till flyget.)

Med andra ord har jag bara latat mig (läs jobbat) nu under andra halvan av dagen. Det är så man skäms, nu när man vant sig vid att krama musten ur varenda minut man har i detta vidsträckta åbäke till stad.

Mitt jobb vill du ju inte läsa om, så jag bloggar om vad vi gjorde medan Harriet var här istället. Först åkte vi till Westminster Abbey, en katedral i östra London, nära regeringskvarteren. Vi trodde att det skulle vara gratis att komma in och titta lite, pga kyrka (hallå!) samt att vi besökt St Paul’s två gånger utan att det kostat oss en spänn. Men när vi kom fram visade det sig att det kostade 18 pund (226 kr)!!!!! Jävla London. Allt vi gör här är så dyrt att jag kommer få pantsätta alla julklappar jag har med mig, samt min familj, när jag väl kommer hem till Sverige. Man inte bara blöder pengar, det är som om man snittat halspulsådern och tryckt upp ett dammsugarmunstycke i den.

226 spänn!!!! Jag kan fortfarande inte fatta det. För denna facila summa fick vi dock se en hel del. Själva katedralen var cool, med en massa kunga- och drottningagravar och skit. Inskriptioner på rolig låtsasengelska. Statyer och sarkofager. Bra prylar. Dessutom fick man tillträde till en massa kapell och innergårdar som ingår i hela katedralkomplexet, vilket tydligen sträcker sig över flera kvarter. Bra bra. Dock strängt förbjudet att fota, vilket jag bröt mot för att åstadkomma följande mästerverk:

Nästa punkt på agendan var Buckingham Palace. Jag har varit där förut, vid porten, en gång i mitt liv. Det var i slutet av 1997, när familjen mellanlandade i London på väg till vår EPISKA (sorry för töntigt ord) USA-resa. Idag var jag där igen. Vi stod och glodde som alla andra idioter. Vaktavlösning var det när vi kom dit. Tramp tramp tramp. Vet ej vad man ska med det till. Lägg pengarna på något praktiskt istället, som en mp3-spelare.

Från Buckingham Palace var det gångavstånd till vår sista destination, Hyde Park, som ligger strax norr om ”vår” lägenhet. Rätt trevlig promenad. London verkar överlag vara en förträfflig stad att gå i, till skillnad från, säg, NY (där man får stanna för trafik HELA TIDEN, och alla kvarter ändå ser exakt likadana ut). Roger Ebert gillade att tjata om det, han hade verkligen rätt i den saken. Men Hyde Park var inte mycket att ha så här års. Jag säger ”så här års” eftersom en enorm del av (den enorma) parken ockuperats av något slags julmarknad. ”Winter wonderland” stod det på skyltarna. Men det såg mest ut som ett nedgånget ambulerande tivoli (med såna där dvärgkaruseller som man ser även på svenska marknader och gatufester) som tillsammans med mängder av hutlöst dyra matstånd brett ut sig i höstrusket. Hela julmarknaden var verkligen sjukt stor, som ett Disneyland i deppig miniatyr. Det är något jag gillar med såna här världsmetropoler (också töntigt ord), att till och med när saker är lite sunkiga så kan man inte låta bli att imponeras i någon bemärkelse ändå.

Men baksidan av det där är som sagt att London är så dyrt att det inte liknar något annat. Utanför julmarknaden åt jag en varmkorv, vet ni vad den kostade? 80 spänn.

Min faster säger att när hon vill veta var i världen jag befinner mig så kollar hon min blogg. Den här gången kan jag meddela henne att jag befinner mig i London. Fast det har hon förhoppningsvis redan räknat ut, eftersom hon ligger och snarkar i rummet intill.

Vi är här för att hälsa på min kusin, som sedan i september pluggar på King’s College inne i stan. (Min trogna läsare minns kanske att jag hälsade på honom när han pluggade i Korea också.) Men när vi ändå är här passar vi på att göra en massa annat också. En MASSA annat. Faster åker hem redan på tisdag, så varje dag är späckad som en blåval.

Själv landade jag igår kväll, efter en oväntat omiserabel mellis på gamla onda Sheremetyevo. Sov rätt normalt trots tidsomställningen, och det var tur, för idag stod det fler saker på schemat än en genomsnittlig E3-dag.

Först möttes vi vid Trafalgar Square, en fyrkant till Trafalgars ära. Harriet (fastern) var mycket mån om att komma dit eftersom Norge varje år skänker en julgran till just Trafalgar Square, som tack för allt Trafalgar Square gjorde för Norge under andra världskriget. Men fortsätter de skänka så här risiga (!) granar kommer tacksamhetsskulden snarare öka från år till år.

Efter denna besvikelse gick vi till Five Guys för att äta lunch. Och apropå det: de har Five Guys i London!!! Alltså en creddig amerikansk hamburgerkedja som jag tidigare bara sett i NY. Lurade in Harriet och Simon (kusinen) där med den gråa lögnen att det är Barack Obamas favoritburgare. Undrar om det inte är min också. Man får välja fritt bland 15 toppings (!), varav 0 kostar extra. (Jag valde bland annat grillad svamp, svingott blev det.) Och ändå slutade notan på 21 pund = 270 spänn!!! För en snabbmatsburgare!!! Iofs tog jag en milkshake (sjukt god, rekommenderas) också, den kostade typ 5 pund, och extra pommes frites. Men 21 pund, det är 3800 yen. Hipsterhamburgare kostar max typ 1500 i Tokyo, och de ofta precis lika bra som Five Guys. En liten illustration av hur billigt Tokyo kan vara, och hur hutlöst dyrt London är i alla lägen. Stackars min kusin som lever här på studiemedel, det blir nudlar en gång i månaden och ingen mat alls alla andra dagar.

Efter maten gick vi på musikal! ”Lion king”!!! Den har jag velat se i evigheter. Vad kul! Den var inte så bra. Minst sagt luddig story (slutet är helt obegripligt om man inte minns filmen i detalj), och soundtracket var helt lemlästat. Ibland lät nytolkningarna (nåja, musikalen har gått i över ett decennium nu) mirakulöst bra, men flera ikoniska nummer tappade alldeles för mycket i poppighet till förmån för något slags tribal-gung (som Harriet visserligen hyllade som oerhört autentiskt, hon är expert på afrikanska trummor, vilket ej är ett skämt, det var för övrigt även hon som lärde mig spela gitarr för snart 20 år sedan). Allt detta till priset av drygt tre Five Guys-måltider, eller 40 000 månadshyror i vilken stad som helst som inte är London. Välj själv vad du har störst behov av i ditt liv.

Jaha, efter detta ändå ganska muntra spektakel (Lyceum Theatre var för övrigt riktigt fin, och det är alltid kul att gå på musikal, tror jag, senast var för ett halvår sedan, då jag såg den lite roligare ”Book of Mormon” i NY) begav vi oss till Covent Garden Market, en Instagram-anpassat symmetrisk julmarknad i nämnda område. Mest massa krimskrams. Men väldigt mysig julstämning. Vi stannade vid ett litet stånd på en smågata som sålde glögg! Eller ”mulled wine”, vilket tyvärr inte smakade särskilt mycket glögg, mer surt vin (utan russin, vilket dämpade den redan obefintliga sötman ytterligare). Men Harriet hade lustigt nog med sig lussekatter och pepparkakor från Sverige i ryggsäcken, så vi tog ett spontant julfika på stående fot. Sedan gick vi vidare till Mumin-butiken, som jag inte riktigt klarade av eftersom jag DRUNKNAR i Mumin i Japan. Det är det enda de bryr sig om. Jag köpte ett takeaway-set på Kentucky Fried Chicken nyligen och fick en Mumin-kopp på köpet. Vad fan är DET?

Vi åt vid Covent Garden också, på en italiensk restaurang. Rätt gott. Jag åt ”toorkey”, vilket man gör så här års i England, istället för traditionell julskinka. Sedan styrde vi våra kosor mot Somerset House, ett pampigt palats/museum med hockeyrink och mycket pampigare gran på innergården. Alldeles intill ligger tydligen King’s College, så vi tittade in där med, och när vi gick genom de tomma korridorerna började vi ana julmusik i fjärran. Det visade sig att den inte kom från en avlägsen högtalare, utan (den tydligen ganska berömda) universitetskörens repetition inför den stundande julkonserten! Så vi slank in i kapellet där på övervåningen, pampigt av bara den var det, och satt och njöt helt gratis och i stort sett helt ensamma av denna privata lilla pre-konsert. Fantastiskt. Vilket liv man lever ändå.

Efter det var det dock dags för ännu en besvikelse istället, nämligen Piccadilly Circus. Vilket ynkligt litet ställe! Jag mindes det som väldigt intensivt, har bara varit där en gång förut, när jag var 13. 19 år senare känns det bara som en fattig kusin till Times Square. Vi hann passera Chinatown också, det var faktiskt lite coolare. Roligast var att det LUKTADE precis som i Kina!

Men vi var tydligen tvungna att bocka av ett turistmål till sedan, nämligen Leicester Square. Något slags tivoli hade slagits upp där, Jesus till ära. Det dansades ”häftiga” danser också, Jesus till förtret. Jag blev trött på ståhejet och gick in i en souvenirbutik, vilket inte direkt visade sig vara den perfekta oasen från nämnda ståhej. Så vi hittade en tunnel ner i underjorden istället, och sedan hördes vi aldrig av igen.

Känns som en evighet sedan jag blev dumpad på aeroport Aerlanda av aerokampanj Aeroflåååt. Sånt som händer när det är mycket som händer.

Bor som vanligt i min syrras lägenhet ute vid Islandstorget. Tror jag. Jag har inte lyckats lokalisera själva Islandstorget än. Det är väldigt lugnt och fint här, förutom i lägenheten, där jag dränkt den smakfulla smågotiska inredningen i drivor av underkläder, datorsladdar, umeshu-dunkar och annan bråte mina resväskor spytt ur sig med samma självbehärskning som en fjortis som testat spice för första gången. Men området, alltså det utanför lägenheten, är trevligt. Det är helt otroligt vad frisk luften är här, trots att jag bara rört mig längs stora vägen. Frisk och kall. Man skulle vilja ta med sig den hem och äta opp den, eller göra sylt på den. Allt annat är så annorlunda här också. Bara att sitta i en soffa och äta ostmackor medan man knapprar på datan, det känns så otroligt exotiskt, som att återuppleva ett minne från barndomen, trots att jag levde exakt det här livet för tre år sedan.

Annat som hittills hunnit hända:

I måndags fick jag en ny retina-Macbook i välkommen hem-present av jobbet. Det är ju väldigt coolt, Apple suger visserligen på ett oräkneligt antal vis (vilket jag påmindes om när Itunes gång på gång fuckade upp synkningen av mina nya spellistor precis innan jag skulle flyga hit – folk som säger att Apples grejer ”bara funkar!”: skjut dem otaliga gånger), men herregud vilken hårdvara de gör ändå. Varje gång jag träffar Susanna blir jag helt hypnotiserad av hennes retina-Macbook (om du aldrig sett en: skärmen är SÅ SKARP och färgstark, det är helt omöjligt att se individuella pixlar, samt otroligt), men nu har jag fått en egen har jag dessutom upptäckt att även alla japanska typsnitt bytts ut mot opixliga sådana! Eller snarare redesignats helt. Det ser helt sinnessjukt coolt ut. Kolla det här, liksom, rena konsten:

(Alltså, pixlarna syns i själva skärmdumpen, men inte på skärmen.)

Nåväl. Efter mitt hastiga besök i Aftonbladet-huset gick jag och ödlade med Sylvia, som ritar speluppslaget i Nöjesbladet varje vecka (och hälsade på mig i Tokyo för ett bra tag sedan, förmodligen innan jag började blogga). Det blev ett himla skvallrande om allehanda medieprofiler (inte minst Peter Ottsjö), samt kul.

I tisdags blev tyvärr den enda fyllan en akut rotfylla. Det var jobbigt både av uppenbara anledningar och att jag inte kunde anteckna alla roliga sägningar citatmaskinen Igor, min tandläkare för dagen, spottade ur sig under behandlingens gång. Mest muttrade han över att allting är ”shit” i Sverige jämfört med Polen, som han kommer ifrån. Sedan skällde han ut sin nya assistent för att hon (kanske 18–19) aldrig varit full: ”Why don’t you drink? You haven’t tried life!” För att jag inte skulle bli distraherad av eventuell smärta bad han mig tänka på brudar istället. Jag dubbelkollade med honom om det verkligen var förbjudet att dricka alkohol efter behandlingen (vilket min mor, f d tandtekniker, sagt). ”Drink alcohol!” röt han. ”It’s medicine!” När han lämnat rummet frågade jag assistenten om han verkligen menade allvar. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Han säger så till alla.”

I onsdags serverades jag vodka, umeshu-drinkar (systemets umeshu + mousserande vin = jättegott) och livsvisdomar av Tomas i hans dragiga kök vid Mariatorget. Eller dragigt och dragigt, att fönstret stod på glänt var tillräckligt för att jag skulle huttra ihjäl mig. Att ni står ut med det här klimatet! Men det var otroligt mysigt ändå, och väldigt nyttigt eftersom jag fick en massa ingående feedback angående ett projekt jag håller på med. Ni svenskar, ni är så vettiga och lätta att prata allvar med. I Japan pratar jag bara strunt med mina vänner (”Gillar du choklad? Jag gillar också choklad!”), blir så trött på det ibland.

I torsdags chillade jag lite i dess kungliga höghet slottet, som man gör. Det var tyvärr (?) inte fullt av kungar, utan av klumpfotade, ölmagade turister. Men nog om mig! Själva museerna var rätt grymma. Fyra stycken hade de, utöver Livrustkammaren (bäst av alla, men separat). Nu har jag äntligen bockat av samtliga. Bäst var nog Museum Tre Kronor, bland lämningarna från just slottet Tre Kronor. Bra verklighetsflykt att smita in där i mörkret nästan hela dagen. Billigare än att köpa ett nytt spel!

På kvällen ödlade jag med min gamla bandkamrat Mats på Söder, varpå vi helt otippat sprang på min gamla kusin, som gjorde oss sällskap på Malmens lilla hotellbar. Nämner den specifikt eftersom de spelade så bra musik där (vet förstås inte vad, det är ju lite av poängen). Det är jag sannerligen inte bortskämd med i Tokyo, där många uteställen (förutom rena klubbar) spelar antingen ingen musik alls eller synnerligen sugig sådan. (Vilket påminner mig om gången då en extremt packad brittisk bekant bad personalen på en izakaya i Harajuku spela Daft Punk – han var uppenbarligen så full att han inte insåg att de inte hade någon ljudanläggning till att börja med.) Först var vi iofs på Vampire Lounge, som spelade helt bedrövlig musik (om man inte räknade ut det av namnet), men glassdrinkarna var fortfarande lika goda som på min tid. Usch vad det regnade, förresten. Vackert att se på, olidligt att genomlida.

I fredags åt jag tacos i Pokemonien. Gott.

I lördags åt jag middag (thai, lyxigt värre – finns, precis som bra musik, alldeles för lite av den varan där jag bor) med Jonas R, som också är hemma på besök från Tokyo, och Mattias, min gamla Super PLAY-kollega och äldsta Tokyo-kompis (jag lärde känna både honom och Sanna, som jag fortfarande umgås med, när de bodde där 2007), numera hemflyttad till Ume(shu)å. När vi tog en öl på en uteservering efter middagen hade alla tre i sällskapet utom jag varsin smartwatch (varav två Apple Watch). Sverige är så futuristiskt!!! (Förutom att ingen av Apple Watch-bärarna egentligen bor i Sverige.)

Efter middagen, fast paradoxalt nog inte på eftermiddagen, var det fest i Pokemonien. Men den och dess deltagare kan jag inte recensera här eftersom Pokemoniens enda invånare som av en galen slump också råkar vara denna bloggs enda läsare.

Allt som allt en av de roligare veckorna i mänsklighetens historia.