Jag brukar skriva och/eller blogga en del om hur underbart det är att bara vara ute på stan och göra inget särskilt i Tokyo, för att det är något med vädret och atmosfären och människorna och arkitekturen som gör att man omedelbart mår 100 gånger bättre.

Idag var dock inte en sån dag. Efter jobbet tänkte jag lyxa till det och unna mig ett museibesök, men när jag väl kom iväg insåg jag att jag fortfarande kände mig rätt seg, så den där kicken kom aldrig riktigt ikapp mig den här gången. Hjälpte inte jättemycket heller att utställningen, på 2121 Design Sight ute i Tokyo Midtown, var rätt trist. Fattade inte ens temat. ”Image makers” hette den. Jaha. Kami hade hajpat den en del, men det beror nog på att en av dessa ”image makers” tydligen är Issey Miyake, i vars butik hon jobbar. Även David Lynch ansågs tillhöra samma skara, men jag förstod inte alls vad han bidragit med till utställningen. Det var lite halvfina bilder och lite skulpturer och så. På mindre än en halvtimme hade jag sett allt. Förra gången jag var där hade de en utställning om ris! Det var det bästa. Man fick granska riskorn genom mikroskop och så. I ett rum loopade de en serie supervackra dokumentärer om risproduktion runtom i Japan. Fantastiskt.

När jag kom hem efter flummiga utställningen gick jag till Donki för att handla, och upptäckte att hörlurarna jag behövde köpa (eftersom mitt par från ifjol pajat, kanske beroende på att jag råkade tvätta det för ett tag sedan) inte ens kostade 2000 yen, trots att jag fått för mig att de skulle gå på uppemot 10 000. Så då kändes allt bra igen.

Nu ska jag se om en manga-film eller två kan få nämnda allt att kännas ännu bättre.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

Ja tjenixen.

Idag har ännu mindre hänt än i förra inlägget. Alltså, så trött som jag varit på sistone, det liknar ingenting sunt. Iofs har det ju varit ett riktigt jävla skit-sistone, så det är inte särskilt konstigt att jag varit trött på det.

Det var iaf kul att lämna lägenheten lite härom dagen. Jag är så besatt av Roppongi, egentligen borde jag nog bo där. Nu senast åt jag rätt god mat samt drack goda drinkar samt posade framför Godzilla med Kami. (Godzilla: inte riktigt lika cool som Gundam-roboten i ”””naturlig””” storlek på Odaiba.) Sedan tog hon sista tåget hem, varpå jag gick tillbaka in i Tokyo Midtown-komplexet för att låna toaletten samt handla lite mat och sånt i deras extremt fina och fräscha (och dyra) supermarket. Det var inte riktigt kvällens höjdpunkt, men nästan! Jag vill ju bo i Midtown, men närmare än så här kommer jag nog aldrig. Och det känns ännu mer synd än vanligt, för det var bara ännu härligare att vara där när det var sent på kvällen och nästan helt folktomt.

Nåväl. Idag har jag som sagt inte åstadkommit mer än att vara trött. Eller jo, jag läste ut Piers Morgan-boken, den var rätt dålig men rätt underhållande också. Började läsa en bok på typ 900 sidor som jag aldrig kommer bli klar med, precis som den gamla Lovecraft-tegelsten som jag köpte ca 2008 och än idag hackar av små flisor från någon gång per år. Funderade på att ta ett bad, eftersom det kan vara nice när man är trött och vill läsa lite i lugn och ro, men kom på att det fortfarande är högsommar samt att jag inte alls vill läsa lite i lugn och ro.

Apropå inre frid så fick jag tre i stort sett helt oläsliga mail härom dagen från Skatteverket som verkade antyda att mina skattebesvär äro till ändor (med anledning av ”sex månaders regeln”). Jag kommer vara väldigt glad över detta tills jag inser att jag läste fel.

Övervägde tidigare idag att spela lite ”Killer instinct”, men kom på att jag inte pallar mer utan sticka, trots att det är rätt bra. Vet inte om jag pallar köpa sticka heller, eftersom jag redan börjar bli tokig på att strimlan knappt går att städa för att jag har så mycket bråte här. Och då har jag ändå köpt i stort sett INGENTING sedan jag flyttade till Japan, utöver några sneakers, typ. Verkligen ett under av återhållsamhet, eller så har jag bara tröttnat på att älska att äga. I vilket fall som helst förtjänar jag en medalj (av sneakers).

Men det blir nog en sticka ändå till slut, för jag har lite fölk här som jag i evigheter tänkt spela massa ”Street fighter” med, men varje gång det blir aktuellt gör jag mig svår genom att jobba och förhala saker, ty sån är jag (extremt lättstressad när folk vill boka in saker).

Oj, det är nog bäst att jag sätter en punkt eller två. Det skulle ju bli ett uselt blogginlägg av det här, inte en bästsäljande roman.

Luften var varm och mjuk som sockervadd när jag kom ut på gatan.

Det var dagen efter Jonas hemfärd, och sommaren hade precis hunnit linda in Tokyo i sitt svettiga grepp. Om än ett ovanligt svalt och ömt sådant, jämfört med vad som väntar i juli och augusti. Inte en enda svettdroppe hann rinna ner i ögonen innan en len bris kom och smekte bort den.

På bakgatorna, dit den låga eftermiddagssolen fortfarande nådde, gnistrade de slitna fasaderna som av guld och brons.

Västra Shinjuku doftade av mat, sommar och asfalt.

Nere i tunnelbanan – på min favoritstation, den rena, lugna, moderna Shinjuku-Nishiguchi (som ligger i mitt kvarter, till skillnad från det enorma, konstant kokande underjordiska grottsystem som är Shinjuku Station, tio minuter bort) – köpte jag en liten flaska vatten i en automat med mitt Suica-kort (framtiden!), så brännande kallt att det var som att halsa kolsyreis medan luften omkring mig vibrerade av värme.

En kvart senare klev jag av rakt in i ett annat underjordiskt grottsystem: Roppongi-stationen, och dess tentakler som sträcker hela vägen in i Tokyo Midtown-komplexets mage, denna kommersens katedral där dånande tåg och doften av sot byts ut mot gnistrande välvda glastak och hypermoderna artificiella vattenfall: biljettspärrarna en kirurgisk skarv mellan 1990- och 2010-tal. På källarvåningen, den vars vidsträckta galleria är direkt kopplad till tunnelbanan, passerade jag ingången till de där lägenheterna vars golv jag lackerade med saliv härom veckan.

Till slut gick jag ut i skymningen, så tung och drastisk att det kändes som om Tokyo hade någonting att dölja för mig. Stod ett tag och väntade på mitt sällskap intill det lilla torget vid Midtown Towers fot, med dess upplysta trädgård och porlande vatten och harporna som ekade från lyxbutikerna, och såg på medan Tokyos högsta skyskrapa svaldes av mörkret.

Sedan gick jag och blev full.