Jag läste i morse en bra krönika av Åsa Moberg i DN om det ämne som jag då och då tar upp i bloggen. Den bristande psykvården. Åsa skriver att som alltid går Trafikverket ut med siffror om dödsfall i trafiken varje år. 2011 var det 314 människor som dog i trafiken och då räknas 20 av de som självmord. 2010 anmäldes 547 självmord och 55 självmordsförsök. Betydligt fler alltså.

Jag tycker inte heller att vi ska glömma konsekvenserna av psykiska sjukdomar som kan få dödlig utgång och bidra till statistiken. Jag tänker på Breivik. Ingen frisk människa dödar 77 människor. Bara en psykisk sjuk utan vård.

Åsa skriver också om Kenneth , 32 år och nygift som tog sitt liv inne på den psykiatriska kliniken i mars. Familjen hade då ringt en 10-15 gånger för att underrätta personalen om hans avskeds-sms. Och han är inte ensam.

En ny generation är här. En generation som vågar ta hjälp i en helt annan utsträckning än vad våra föräldrar gjorde. Men psykvården hänger inte med . De lever i en gammal tid med en ”ryck upp dig attityd”.

Jag har få vänner som har en sådan trygg och bra uppväxt att de inte någonsin skulle riskera att falla in i en depression någon gång i livet. Och terapi är dyrt. Idag har jag råd med det, men när jag var tjugo år och verkligen hade behövt det så hade jag inte pengarna.

Jag hör inga politiker i den här frågan. Aftonbladet gjorde en enorm och bra granskning, men vad hände sen? Var är ni? Jag hör er inte!