Jag vill alltid gråta på lördagar. Och har jag inget att gråta över letar jag med ljus och lykta för att hitta något. Oftast händer det vid frukosten. Till nyhetsmorgon, en dödsannons i DN eller något sorgligt jag tvingar Alex att prata med mig om. Har jag inte fällt en tår på morgonen, kan det mycket väl hända att jag gör det vid lunchen. Men då gråter jag tystare och inte så mycket eftersom vi är på lokal och allt.

Blir det inga tårar på lunchen heller så kan det vara så att tåget har gått. Och det är inte kul, för då kan gråtet komma på söndagen och det är inte alls lika lustfyllt då söndagar är deppiga dagar. Idag hade jag ändå lite hopp kvar. Visst kan Mellon få mig att klämma fram en tår eller två. Men så hände det:

Jag stod nyss i badrummet och Charlie kom in och tittade på mig och sa. – Jag älskar mamma. Vilka varma, ljuva tårar som rann ner för mina kinder. Bara en handfull, men det räckte gott och väl. Nu klarar jag mig en vecka till.