Det är så konstigt det här med att man inte får berätta om sin graviditet för tidigt. Nej, man ska vänta tills att man vet att allt kommer att gå bra för ”något annat” skulle man ju aldrig vilja berätta för någon. Ju senare man berättar, desto bättre.

Det är ju det som blir så skevt. En av fyra graviditeter slutar i missfall och det är ändå något som vi inte ska prata om. Missfall är en del av livet. Likaväl som att förlora någon närstående eller bli sjuk. Och det kan också vara lika simpelt som att bryta benet. Det är ingen som skulle klandra en för det. Men ett missfall ses som ett misslyckande. Därför berättar vi bara när vi ”lyckats” med våra graviditeter.

Och vet ni. Även om jag är mycket emot allt det där så tänkte jag ändå tanken att någon skulle tycka illa om mig för att jag berättade för tidigt. Jag menar, det kan ju fortfarande hända en rad saker och då måste jag dela med mig av det också. Som att det vore så farligt. För då vore jag ”misslyckad” eller vadå?

Nej, vi måste börja berätta för att ta bort skamstämpeln över missfall. Inte förrän vi får höra om alla andra som fått det så kan vi känna oss normala och gråta tillsammans. Och det är ju lättare, helt klart.

Jag är så glad att jag köpte nya blommor idag! Första sedan jag blev gravid. Ett friskhetstecken.