Jag var på möhippa för min bästa vän igår. Det var så underbart och lyckat på alla sätt och vis, men idag är jag bakfull. Utan att ha druckit något. Vad konstigt det är att man har precis samma känsla.

När jag satt där igår med alla tjejkompisar, en del som man träffar precis jämt och andra som man träffar just på sådana här tillställningar så tänkte jag på alla begravningar jag varit på med min släkt.

Vi har en ganska stor släkt på mammas sida, men inte umgåtts så nära.

Vi har framförallt på senare tid mötts på begravningar.

Och vet ni vad det konstigaste är. Det har varit ganska trevligt. När kyrkan var över och denna totala tömning av så starka känslor i form av sorg lämnat oss så kommer jag ihåg alla dessa begravningskaffen som väldigt fina och trevliga. Alla är genuint intresserade av alla och det blir som en avstämning av allt som hänt. Vilka barn har fötts, var har alla flyttat, jobb, skola, lycka och olycka. Allt samlas i det där lilla rummet och efter det går alla vidare i livet.

Igår fick jag samma känsla. Livet bara pågår för alla och så stora saker som händer var och en precis hela tiden i den här åldern. Och där sitter vi och stämmer av för att en av oss har blivit så kär att hon bestämt sig för att gifta sig. Det är så fint och framförallt är det vad man hinner med dessa bråda dagar.

Jag har lagt ner det där att hålla daglig kontakt med alla och det är är helt ok när man får dessa kvällar.

Jag ville bara säga det. Möhippor och begravningar. Båda mycket fina tillställningar på väldigt olika vis. Precis som livet är.