På eftermiddagen gick jag förbi Norra real och hamnade mitt i studentkaos. Jag har alltid haft lättare att gråta mycket och okontrollerat av glädje än sorg. Jag gråter alltså mycket mer i slutet på filmen när allt blir lyckligt igen än precis innan då det varit sorgligt. Ibland gråter jag till Ja må hen leva, men då skäms jag.

Så jag kunde inte hålla mig när jag såg alla glada ungdomar och föräldrar i detta högtidliga lyckorus. Inte några fina lätta tårar som rinner nedför kinden, nej, jag hulkade och grimaserade sådär fult som man bara kan göra när man gråter okontrollerat.

Jag hämtade mig och åkte till dagis för att hämta Charlie. Där och då kom jag på att det var hennes sista dag, inte bara för sommaren utan för evigt. Hon ska börja i den stora gruppen efter sommaren. Detta var som ett överfall. Jag är extremt känslig för separationer och hej då. Om jag hulkade innan så vet jag inte vad jag gjorde nu. Fröknarna var så underbara och kramade mig och efter ett par minuter förstod jag att jag kommer inte få fram ett ljud så jag backade ut med Charlie i handen som en mycket konstig människa.

Ja, jag är gravid och känslig. Studenter och hejdåtilllillagrupen blev för mycket. Nu har jag ont i ögonen.