Nu börjar en hektisk period för mig. Jag ska på tre veckor spela in en massa program, göra tusen saker till tidningen, vara tärna på min bästa väns bröllop med allt vad det innebär och en massa annat fix så att jag sedan kan ta det lugnt sista tiden innan bebisen kommer.

Jag vill kunna ta det så lugnt som möjligt sista månaden. Jag tror verkligen på att man ska sova, äta och fokusera på förlossningen och inte så mycket på annat. Jag har nu läst Gudrun Abascals Att Föda och hon säger jag vet inte hur många gånger att om man är utvilad och lugn går allt så mycket lättare.

Jag tänker mycket på förlossningen nu. Jag börjar bli nervös. Jag vet ju nu hur jäkla ont det gör. Men jag vet också vad man får för det. Det allra finaste.

Men efter att ha följt Hannah Graafs förlossning är jag nu livrädd för epiduralen. Ingen hade sagt till mig att det kunde gå fel när jag födde förra gången. Men nu, nu hör jag det överallt. Jag tänker att min enda utväg är att föda utan smärtlindring, men det gör mig nästan ännu mer nervös. Jag måste kanske läsa på om andra metoder.

Vi får se, det är ett tag kvar, men som ni hör så snurrar det i hjärnan.

puss och godnatt

Eftersom jag är ensam får ni mig delad i två.

Klänning: Vanessa Bruno Athé

Hårfärg: Choklad. Sommarslingorna är nu borta!

Hand: Jessica Parkers

Mage: vecka 30

Läppglans: Chanel nr. 337

Har ni redan listat ut vem vår nya medarbetare är? HÄR kan ni läsa om det!

Fick precis ett mail av Sofie Sarenbrant som gjorde ett jobb med med för Amelia Gravid att tidningen kommer ut idag. Hon skickade även med lite bilder som hon tagit när vi fotade.

Jag märker hur min hjärna börjar krympa mer och mer och hur jag mest går och tänker på praktiska saker runt bebisens ankomst. Jag tänker att jag ska dra nytta av alla misstag vi gjorde med Charlie. Jag älskar alla misstagen vi gjorde under hennes första tid, även om jag led litegrann av det då. Det är så det är att bli förälder. Men nu. Nu vill jag bara frossa i allt som jag inte gjorde då. Nu jävlar är det bebistid 2.0 som väntar.

1. BB-väskan. Jag ska inte ta med mig mina klder som hade innan jag blev gravid. Vad var det för galenskap?

2. Det blir både amningskudde och nattlampa. Jag hatade mörkret på nätterna, men kom liksom inte iväg för att köpa en sån där liten lampa. Och ryggontet tog ett år att få bort hos en osteopat efter mina konstiga amningsställningar.

3. Jag ska sova när bebisen sover. Inte hitta på en massa dumheter som att boka upp mig på tusen grejer första tiden.

4. Jag ska vara hemma i stan med både dusch, toalett och tvättmaskin. Woop woop!

5. Här får ni fylla i. Vad gjorde ni rätt andra gången som ni inte gjorde första?

Det känns som om det varit ganska lugnt med de allra värsta gravididetshormonerna nu i sommar, men sedan ett par dagar är de i full blom igen.

Jag pendlar mellan att känna mig ledsen. Riktigt sorgsen alltså. Som om jag förbereder för min egen begravning eller nåt till att känna riktigt lycka. Pirr i magen och sånt. Och emellanåt känner jag ren tacksamhet. Som om jag blivit frälst. Jag kan bli rörd till tårar av Alex och Charlie, men också över att vi har ett fint sovrum till exempel. För en stund sedan började jag nästan gråta för att jag var så glad över att vi har en ny anställd som börjar imorgon. Ni förstår att känslorna är på carneval.

Upplevde ni att det blev såhär i slutet av graviditeten? Lite som det var i början?

T-shirt: H&M
Byxor: bästa gravidchinos från Glammom.se
Jacka: gammal trasa
Skor: Chanel
Dotter: i doktorsdräkt

Jag förstod att det skulle ske en viss förvirring kring namnet. Det uttalas som om det vore svenskt. Tänk Frans och lägg till es. Och det är ett tjejnamn. Francis är för killar och Frances för tjejer. Det var det om det.

Det andra jag ville skriva är att jag fick ett sånt bra tips för ”kli i benen” här på bloggen som jag provade igår. Jag lade mig, eller bara benen egentligen i ett kallt bad innan jag skulle sova. Det liksom bedövade och hann inte börja klia innan jag somnat. Supertips! Tack till den som skrev och prova ni om ni lider av samma.

puss och godnatt

Det här med namn alltså. Det är inte klokt vad svårt det är. Eller lätt, om man har ett bra namn. Jag tror att vi har det nu. Jag tror att vi har bestämt oss. Men det är klart, tänk om det kommer ut någon som inte passar med vårt namn. Vi kanske tittar på vår lilla bebis och  känner att det här är ingen Frances. Men just nu är det det. Just nu ligger en liten person som heter Frances i min mage. Är det inte fint?

Gå in HÄR och lyssna och säg vad ni tycker!