Det finns några stunder i vardagen som ger mig pirr i magen. Och jag kanske älskar ögonblicket precis innan min favoritstund ännu mer. Det här är mina tre.

Eftersom frukost är det godaste och mysigaste målet på hela dagen så njuter jag något så otroligt mycket av en riktigt god frukost. Jag kan längta efter den redan när jag går och lägger mig kvällen före.

Att läsa ett favoritmagasin i badet är bland det bästa jag vet. Ren njutning.

En middag med god mat, gott vin och någon eller några man tycker om. Det kanske är livets trevligaste stund. Jag måste ha den två gånger i veckan för att vara lycklig.

Jag har förstått att det finns människor som inte gillar att åka baklänges i tåg. De tycker att det är obehagligt och felvänt, de blir åksjuka och ­sitter och mumlar och vill av. Jag tycker alltmer om att åka baklänges. Det finns ­något i det perspektivet som lugnar mig.

Att slippa se ­saker som ­tornar upp sig framför en, att njuta av att se saker som försvinner bakom en.

Som man tänker sig på ­safari, när man sitter bak i den öppna jeepen efter en ­lyckad jakt och ser ­savannen krympa där ­borta. Det finns något fridfullt där.

Tåget blir en tidsmaskin. Allt som ligger framför ­tåget på rälsen är framtid och allt som ligger bakom det är dåtid. Tåget blir en tratt genom vilken livets alla oändliga möjligheter ­reduceras till ett definitivt förflutet. Och jag sitter och tittar ut på det som redan hänt.

Jag åker genom ­Sverige, under kraft­ledningar, vi ­lutar oss mot vattenbrynet när vi passerar en sjö, anorektiska, lövlösa björkar står på rad längs spåret, stugor med vita ­knutar och männi­skor som just där och då gjorde något. Någon körde en skottkärra, en annan ­plockade med en vattenslang. Allt är ljudlöst, men fyllt av liv.

Och jag ser allt försvinna där jag sitter, där fanns nog sammanhang och miljöer, människor och möten som skulle varit ­intressanta, ­kanske livs­förändrande, men det är för sent, allt har ­passerat ­genom tratten, allt har redan hänt.

Det finns något läskigt med att blicka framåt, se ut över allt man kan och borde ­göra i livet. Insikten om att möjligheterna är så många gör att jag ibland blir ­förlamad och står still.

Tratten är oförsonande, allt går igenom den. Den vill inget illa, för den har inga känslor, men den skördar ­sina offer. Den äter sig ­genom dagar och nätter och de flesta av oss passerar ­välbehållna på andra sidan, men inte alla.

AIK:s fotbollsmålvakt ­ Ivan Turina somnar på ­kvällen den andra maj och sedan vaknar han aldrig mer. Och det är så sorgligt och obegripligt och fel. Men det händer. Och jag sörjer och minnen och bilder av honom exploderar och ­försvinner sedan bakom mig i ljusets hastighet.

Tåget åker vidare och tratten ­fortsätter att sluka allt den ser.

Alex Schulman

De dagar som jag går klädd i träningskläder utan att jag tränar blir allt fler. Jag känner mig urläcker när jag drar på mig träningsbraxorna och gympadojjorna. Och det känns som att jag tränar även om jag inte gör det. Att gå till Ica för att handla med barnvagnen blir plötsligt ett träningspass. Prova själv, det känns toppen!

Jacka: Gammal, vet ej märket.

Tröja, Davida

Byxor: Röhnisch

Skor: Reebok

Glasögon The Row

Jag och Hannah skulle ta en riktigt snygg bild till detta inlägg idag. Vi började tjafsa om hur bilden skulle tas och det här blev resultatet. Och just det, HÄÄÄR är podden!

Jag och Hannah och några andra bloggare blev inbjudna till Riksdagen för att prata näthat med Beatrice Ask. Det var ett mycket intressant samtal och en mycket viktig fråga. Vi förstod nog alla att vi som har bloggat ett tag tyvärr blivit vana vid näthatet, och att bara det är en fara. Nu vet jag bättre. Jag vet till exempel att denna kommentar som jag fick häromdagen inte bara ska tas bort utan polisanmälas vilket kan leda till fängelse. Det är dags att vi börjar ta det här på allvar.

När jag fick mitt första barn var jag anställd på ett stort bolag och ”gick på mammaledighet” i ett och ett halvt år. Den här gången blev det annorlunda.

Jag har jobbat till och från i sex månader nu och jag tänkte dela med mig lite om hur det är om det är någon som går i tankarna om hur man kan vara mammaledig och arbeta samtidigt.

Jag driver då ett eget bolag med min syster som många av er vet. Därför är det ingen annan som bestämmer över mig, alltså jag har ju ingen chef. Däremot så gick det inte att ersätta mig med en vikarie, utan det var bara att jobba på.

Men för mig betyder inte ”att jobba” samma sak som att vara borta från min bebis. Jag tar med mig henne överallt. Och det är helt ok då jag inte har någon chef som säger att jag inte får det och träffar nästan bara trevliga människor i trevliga miljöer.

Jag tror att denna ålder på bebis är lättast för nu nöjer hon sig med att sitta i mammas knä. En ettåring är väldigt mycket svårare.

Men det här har passat mig mycket bra eftersom jag inte är en person som ska vara hemma själv för mycket utan några som helst planer för dagen. Jag mår inte bra av det. Och jag kan ju lika gärna äta lunch med min syster och prata jobb än med en mammaledig vän och prata om annat.

Det är inte så lätt att vara kvinna dessa dagar. Vi ska både göra karriär och föda barn. Just därför måste vi kanske hitta nya sätt att göra det på.

Jag har några tips efter sex månader som arbetande mamma till bebis.

• Boka ingenting innan klockan tolv. Och absolut ingenting innan klockan tio. Du behöver de lugna mornarna och förmiddagarna. Du vet aldrig hur natten innan var.
• Packa skötväska och vagn som om ni skulle vara borta i två dagar. Allt kan hända. Tre ombyten nerbajsade på en kvart till exempel.
• Inget jobb är viktigare än din bebis. Allt går att boka av. Till och med i sista sekund.
• Boka inga heldagar, du orkar inte det.
• Omge dig med människor som har barn eller är väldigt förstående.
• Var förlåtande mot dig själv. Den här bloggen till exemple är inte så bra som den alltid har varit just för tillfället. Jag försöker bara få ihop allt och ibland är det inte så lätt. Man gör så gott man kan. Din bebis är det viktigaste, resten kommer i andra hand.