Ni är många som frågat om min blus som jag hade häromdagen och då ska jag faktiskt berätta om en bra grej. Ni som känner mig genom bloggen vet att jag lider av beslutsångest. Därför kan jag aldrig nätshoppa. DET ÄR FÖR MYCKET KLÄDER på alla sidor. Det blir för mycket för mig. Sedan har jag ett annat problem. Jag köper en grej jag gillar, men sedan har jag inget hemma att matcha plagget med. Förstår ni vad jag menar?

Hur som helst, det jag ville tipsa om är den websidan som gjort att jag har nätshoppat för första gången. Det är bara fina kläder där, inte för mycket kläder, utan sidan är hanterbar och de har redan satt ihop outfits. Så även om man inte köper hela plagget så ser man om man har något liknande hamma att matcha med. Sidan heter www.wakakuu.com/. Och här är två toppar jag köpt där:

Först den där som ni frågat efter:

Och den här har jag på mig idag:

Som jag skrattade igår när vi fick hem granen och skulle göra ett hack i den för att den skulle suga åt sig vatten. Det hela var väldigt komiskt.

Alex hittade ingen yxa (ja, varför skulle vi ha en yxa hemma) så han tog någon form av skruv och en hammare som han skulle göra ett hål i trät med. Han bankade i skuven, men ganska högt upp på stammen ( förlåt älskling om jag gör bort dig nu…) så jag frågade hur han tänkte för att där kommer det inte finnas något vatten. Han grymtade och skulle dra ut skruven, men den gick av på hälften. Han gjorde sedan samma sak under stammen och även där gick skruven av. Så nu har vi alltså en gran med inga hål, utan bara två skruvar i. Är det inte så man dödar ett träd? Man slår i spikar?

Men sedan något jag faktiskt skäms över. Under detta event hann jag bli irriterad och börja klaga för att Alex inte var mer manlig och kunde hantera denna gran. Bara hämta yxan och göra det som män gör.

Alex skulle väl aldrig klaga på mig för att jag var dålig på att städa, laga mat eller sminka mig. Att jag inte var kvinnlig nog.

För det är ju faktiskt så. Vi måste ändra oss åt alla håll när det gäller jämställdhet.

Just a reminder.

Jag ligger här i sängen på söndagsmorgonen och läser bloggar medan min dotter tittar på Pippi här bredvid. Jag läser alla dessa bloggar med mycket fina foton på allt som är vackert och färgglatt. Ni vet, de bloggar som är som sagor.

Och jag slås av att jag inte känner igen mig. 

Jag vill inte bara ha en ekologisk begagnad liten sak som betyder något i julklapp. Jag tycker inte att livet är vackert när jag får äta glass på en gammal parkbänk i mitt favoritkvarter. Jag hittar aldrig det perfekta lilla kakfatet som får mig att baka de vackraste godaste små kakorna i alla former. Jag förälskar mig inte i ett äppelträd så pass att jag vill sitta där med alla mina vänner och dricka saft och minnas det för evigt. Jag blir inte lycklig om jag bara får strosa runt  under ett paraply i regnet och ibland gå in och värma mina blöta fötter på stadens femtiotalscaféer. Jag och min man sitter inte och hånglar i timmar bara för att det är en fin fredagseftermiddag. Jag bjuder aldrig hem mina finaste och bästaste väninnor på äppelcider och biskvier och vi har alla prickigt på oss för att sedan gå på en fest där alla glas kommer från från ett dockskåp så att alla skrattar jättejättemycket och dansar tills solen gått upp. Jag tycker inte att måndagen är den finaste dagen om jag bara får äta den vackraste lilla smörgåsen som DU brett med mitt bästaste loppisfynd till kopp med choklad och vispgrädde i.  Jag tycker inte att livet är så härligt bara för att det var så himlans kallt ute så att DU fick röd näsa så att jag fick fnissa hela vägen till bussen där det satt en sådan fin tant i rödblommig kappa och såg finurlig ut. 

Och nu undrar jag . Är det här på riktigt eller bara för att inspirera? 

Om ni inte har något att göra denna regniga lördag kan ni titta på den fantastiska dokumentären Delfinpojken. Alex skrattar så åt mig när jag går i gång på sådana här saker för att han säger att det är ”så mycket jag”. Han hånar mig ska ni veta.

Hur som helst, titta på den här. Jag tror att det är ”väldigt mycket ni” också. Dvs väldigt kvinnligt.

Med risk för att låta som Blondinbella så måste jag ändå berätta vilket underbar känsla det var att ha den första julmiddagen med eget företag igår. Tänk att vi kunde bjuda våra anställda på flott julmiddag för pengar som VI har tjänat.

Jag har alltid jobbat på så stora bolag med en del diffusa tjänster och då vet man aldrig riktigt vem som drar in pengarna och hur delaktig man är. Nu blir allt så tydligt. Vi har lön och vi har anställda som har lön för att vi har tjänat dessa pengar. Förstår ni hur häftigt det känns?

Vet ni hur vi på Perfect Day firar att det är en bra dag idag! Jo, vi ger 5000 kronor till Musikhjälpen!

ALLA FLICKOR HAR RÄTT ATT GÅ I SKOLAN. Så är det bara. Så skänk en slant ni också.

Och till Kodjo och Jason:

Jag och Hannah älskar era skratt. Vi pratar om det flera gånger om dagen. Och Gina är superhärlig också såklart! Vi blir glada av er!

Idag är en bra dag. Jag känner det i hela kroppen.Men jag tror också att det handlar om att bestämma sig. Sätta en etikett på dagen. Då är det helt ok att bestämma att det är en arg eller ledsen dag så får man utagera allt det också, men idag är det alltså en bra dag.

Livet är härligt på något sätt.

Vi på Perfect Day letar ständigt efter nya talanger främst till tv-program. Och idag kom vi på att vi ska göra Sveriges största casting. Här på bloggen!

Så Känner du att du är lite speciell. Roligare än dom flesta och en hjärna som du vet att folk skulle vilja ta del av så maila till talang@perfectdaymedia.se

Du kan också nominera någon. Och var inte blyg. Det här mailet kan vara en början på något väldigt spännande. Skriv om dig själv och bifoga bild. Gör det nu! Det ska bli så kul att finkamma Sverige på nya talanger. Jag vill inte säga för mycket, men en av er kan bli programledare inom kort…

d

Från och med nu vill jag bara bli kallad Fyran. Jag har hybris så stör mig inte.

Jag är sjuk idag. Försökte att ignorera det så gott jag bara kunde tills att Hannah sa till mig på skarpen att jag är hemma idag. Mest för att jag smittar ju alla andra om jag går på alla möten. Det är faktiskt inte trevligt så här nära julen.

Men varför har man aldrig aldrig tid att vara sjuk? Jag brukar tänka att jag inte kan förstå hur det var ett problem att vara sjuk innan jag fick barn. Då kunde man ju bara ligga hemma och sova. Men så är det ju jobbet förstås. Men det är bara det att efter jobbet kan man ju i alla fall bara lägga sig i sängen. Nu börjar liksom nästa jobb när man hämtar på dagis.

Aja, jag blir alltid lite lätt deprimerad när jag är sjuk. Ledsen för att ni får dras med mitt klagande.

Nu ska jag sova.