Ken har lyckats lura mig genom åren. Inte så där att han gör något uppenbart en gång då och då utan detta är grejer som håller på i flera år. Det har att göra med mat och kan ha att göra med att han älskar mat.
Då vi båda gillar det ljuva livet och fina smaker så hamnar vi oftast på väldigt trevliga restauranger. Jag väljer tre rätter som jag anser vara mest intressanta för min mun. Ken väljer tre rätter och sedan händer det…
Maten kommer in och jag tänker, ”Har jag beställt det här?” Jag ser en tallrik med hummer framför mig och så sitter jag där med Oxsvans, ”Älskling vad är det här? Har jag beställt detta?” frågar jag Ken som svarar, ”Ja tydligen.”
Sedan är Ken väldigt snabb med att undersöka smakerna jag har framför mig.
”Men hur kan jag ha beställt det här?” undrar jag och ser på Ken som sätter tänderna i en röd klo som skulle varit på min tallrik.
Det är inget fel på oxsvans, jag gillar det men jag gillar hummer mer.
Så efter ca fem år kom jag på hur det gått till. Jag säger att jag ska beställa och sedan sitter Ken likt en försäljarskurk från ett telefonbolag och manuvrerar runt mina tankar och samtalet slutar med att han säger, ”Vad bra då beställer vi de här två rätterna och så kan vi smaka av varandra.”
”Javisst!” svarar jag som litar blint på min make. Så kommer maten och Ken har lyckats få in det på sin tallrik som han vill äta och det på min som han vill smaka på.
Ken vill äta hummer och får mig att tro att han ska beställa oxsvans men han får mig att säga att jag ska beställa oxsvans till mig.
Sedan sitter jag där förvirrad och tänker att eftersom att det är oxsvans på min tallrik så har jag beställt det.
Poletten trillade ner för mig när våra efterrätter kom in en gång efter fem! år och det landade grönt te glass framför mig samtidigt som Ken hade en rykande varm chokladkaka framför sig som han helt enkelt ville ha glass till.
Men det fick han inte kan jag lova. För när poletten trillat ner efter alla dessa år så var det över. Jag bytte våra tallrikar på två sekunder och sedan kunde Ken bara drömma om chokladkaka med glass.
”Du har kommit på mig.” sa Ken och skrattade. Jag skrattade inte utan känner t.o.m. nu när jag skriver detta att han borde få smisk.
Så nu bryr jag mig inte det minsta om vad han säger i alla fall så länge det handlar om mat. ”Ska du verkligen ha så mycket glass? Ska du inte spara lite choklad till en annan dag?” o.s.v.
”Dream on Ken!”
Han försöker få mig att spara så att han ska äta upp det.
”Nej du älskling, den som spar har ingenting kvar!”
