I dag börjar en liten intervjuserie i bloggen med olika ligaspelare. Tio frågor (och kanske någon följdfråga) – högt och lågt. Tanken är att det ska komma ett nytt snack varje fredag och att den intervjuade spelaren väljer nästa offer.
Först ut är Norrköping Dolphins Adnan Chuk. Vi pratar om kriget i Bosnien, Zlatan, ligans värsta trashtalker och lite annat.

Okej Adnan, vi börjar lätt: vad ska du göra i helgen?
– Jag ska spela match på fredag, sedan vet jag inte.
Det var ett tråkigt svar.
– Ja, men bra att du sa det. Jag har glömt bort att det är helg. Jag får styra upp det.
Du lämnade Bosnien och Hercegovina för Sverige som 11-åring. Vad kommer du ihåg från den tiden?
– Jag kommer ihåg allt. Jag kommer ihåg kriget och många grejer från skolan. Själva uppväxten innan kriget var jag väldigt tidigt en sportnörd. Jag levde för fotboll, basket och handboll. Redan innan skolan kollade jag på idrott hela tiden, medan andra barn kollade på Kalle Anka. Det är något jag tänkt på, hur tidigt man blev så här sjuk.
– Jag var 10 år och några månader när kriget kom. Jag kommer ihåg bomber, granater, attacker från flyg och alla källarnätter när man gömde sig.
Hur har det påverkat dig?
– Du har sett mig spela, det kan du avgöra. Men om man ska vara allvarlig så har det gjort mig starkare mentalt. Det har gjort att man uppskattar livet mycket, mycket mer och lever för stunden, hur tråkigt det än låter. Jag brukar tänka på det, shit, man var riktigt jävla nära att dö.
Ni flydde till Sverige under kriget. Hur var det?
– Min pappa var vd för ett vattenkraftverk i Bosnien så han hade varit på tjänsteresa i Sverige ganska ofta, så de hjälpte honom ganska mycket.
Men allt var nytt. Det var annorlunda mentalitet hos människorna. Barn i min ålder gillade inte att vinna lika mycket som jag. Det tycker jag fortfarande är konstigt. Det var mer att alla skulle spela och ha roligt. Jag ville vinna till varje pris. Det är något som jag eftersträvar även hos yngre spelare nu, lite jävlaranamma i varje sekvens.
Du var rätt bra på fotboll och spelade i division 3 innan du valde basketen, hur bra hade du kunnat bli?
– Jag var mycket, mycket, mycket bättre i fotboll än i basket. Jag tror fortfarande att jag är bättre i fotboll faktiskt. Men vid 15-16 år växte jag jättemycket. Min kropp hängde inte med så jag blev långsammare. Från att ha varit bland de bästa blev jag en medelmåtta. Jag var van att vinna och ville vara bäst så jag kände jag: ”vad är det här?”. Jag blev ju typ längst, fotbollsspelarna är ju dvärgar. Zlatan och jag är lika långa och han ser ju ut som ett monster. Så det i kombination med att mina kompisar gick till basketen och en varm hall, medan vi gick till en kall plan med snö till knäna gjorde att jag valde basketen.
Du vann SM-guld med Södertälje i fjol. Vad var det mest spektakulära som hände på guldfesten?
– Det mest spektakulära var väl att vi fick poliseskort till stan där det var 5 000 människor som tog emot oss. Det är inte så ofta man får uppleva det. Det är verkligen något som satt sig i minnet.
Jag omformulerar mig – vad var det mest spektakulära som hände på efterfesten?
– Alla var bara superglada och supernöjda. Innan tänkte man: ”shit, man kommer att vara så full och skrika och dansa”, men jag var helt tom. Jag stod i ett hörn och kom på mig själv med att ha stått och bara stirrat på folk i en halvtimme. Jag kunde inte greppa att alla firade för oss. Att vi hade vunnit som jag sett fram emot i 100 år. Jag har inte så specifika minnen, och det är inte på grund av alkoholen, jag var som en zombie.
Du gick från Södertälje till Norrköping Dolphins inför den här säsongen. Vad är den största skillnaden?
– Norrköping en riktig basketstad, är man på stan vill folk konstant prata basket på gott och ont. Alla har verkligen åsikter. Folk brinner för det mycket mer, inte bara klubbmänniskor utan också vanliga folk. Det är större och det känns bra, det är som det ska vara.
Du jobbar ganska mycket i det tysta på planen, kan du känna att du får för lite cred ibland?
– Det har följt mig hela min karriär. Jag tycker att jag har varit underskattad hela karriären. I början tyckte man att det var jobbigt, att man spelat till man var helt död och ändå fick man ingen som sa någonting förutom tränarna. Men jag har accepterat det. Jag förstår basketsporten mycket mer än 99,9 av spelarna i basketligan och det kan jag säga med ganska gott samvete. Sedan ser det kanske inte så spektakulärt ut för jag tänker ett steg längre, men för mig är det skit samma.
Vem är ligans största trashtalker?
– Det har blivit sämre med åren. Förut var det mycket mer. Folk kanske bryr sig mer om sig själva nu och inte vill åka på tekniska. Så det är svårt att säga någon specifik. Mike Joseph kanske, han försöker i alla fall.
Vem är värst att möta?
– Det är nog Vedran Bosnic. Han är nog värd mer än hela laget. Han är taktiskt väldigt, väldigt stark och får alltid ut max. Han är väldigt, väldigt bra.
Och så en klassisk Sportbladetfråga: Vad önskar du dig mest av allt just nu? 
– Just nu önskar jag mig mest av allt en vinst mot Örebro. Ett klassiskt Sportbladetsvar.
Vem tycker du att jag ska intervjua nästa vecka, varför och om du skulle få ställa en fråga, vad skulle du fråga?
– Ingen kommer ville ställa upp nu när jag har varit med, du kommer att få betala folk. Men Toni Bizaca då. Det kan bli komiskt eller tråkigt, det är marginell skillnad. Fråga gärna om han forskat i hans släkt.

Tack Adnan!