Lite sent, men nu är fredagsintervjun här. Det här gången är det Jämtland Baskets Egal Saleman, 25, som grillas. Vi pratar om problembarn, lathet och viktras. Bland annat.

Vi tar det från början, varför började du spela basket?
– Jag spelade fotboll hela min barndom. Men i sexan började vi spela flera klasser på Mariehemsskolan i Umeå. Vår gympalärare L-G Skog drog ihop ett lag i en jätteliten hall med både tjejer och killar. Sedan fortsatte jag bara. Efter ett och ett halvt år fick jag vara med på uttagningar så det var ganska coolt. Det var första gången jag fick se spelare som var större än mig, jag hade verkligen ingen koll.
Du hade inga planer på att det skulle bli något med basketen?
– Jag hade verkligen inga planer alls. Jag tyckte bara att det var roligt. Jag visste inte ens att man kunde tjäna pengar på basket. Det var inte förrän jag träffade Luca (tränare i Umeå) någon gång i gymnasiet och han sa att jag kunde bli proffs som jag började tro på det.
Lilla Sportspegeln gjorde ett inslag om ert lag på den tiden och då framställdes ni som rätt stökiga, var du ett problembarn?
– Nej, jag var aldrig det, men det var ganska många i vårt lag som hade problem med skolan och då var basketen jävligt bra. Det gav oss disciplin och vi fick lära oss komma i tid och lyssna på tränare. Det gav oss en bra start och lärde oss att handskas med andra människor och man fick lära sig att kämpa. Det var skitbra för oss. Sen var det en outlet för all överskottsenergi. Man var arg på träningen och sedan kunde man vara lugn när man kom hem. För mig var det väldigt bra eftersom jag hade så mycket energi.
Är det fortfarande så?
– Nu spelar jag mer för att då får jag vara lat resten av dagarna. Tränar man två gånger per dag får man göra vad man vill sen. Om man vill ligga i soffan och kolla på serier resten av dagen är det okej.
Du är rätt lat?
– Ja, efter att jag har tränat. Det kan jag säga utan dåligt samvete.
När började du ta basketen på allvar?
– När jag gick upp i division I-laget var man tvungen att vara seriösare och lära sig att gymma och så. Sen började jag känna att om jag ändå håller på med det här så måste jag ta det på allvar. Folk frågar om man inte ska plugga och göra det här och det där. Men jag vill göra det som gör mig glad och basket för mig glad. Jag spelare för glädje och tränar hårt för att kunna göra det här länge och vara glad länge. Så jag måste verkligen ta det på allvar för att vara bra.
Du gick ner ganska mycket i vikt för ett tag sedan, hur gick det till?
– Ja, när jag skadade mig för ett och ett halvt år sedan och då vägde jag kanske 96 kilo. Efter skadan gick upp en hel del till 113 kilo. Det var fantastiskt bra gjort av mig att kunna gå upp så mycket. Jag fick gymma, men inte springa. Det enda jag fick göra var att köra armcykel. Jag gick upp gick både upp både i muskler och blev fet så hela jag blev stor. Sen gjorde jag en analys av min kropp. Jag visste att jag var tjock, men inte att jag var så tjock. Jag hade större röv än Nicki Minaj. Så jag var tvungen att skärpa mig och började sköta kosten. Jag slutade äta socker och tappade hur mycket som helst. Nu väger jag 96-97 och har blivit starkare så jag är där jag vill vara.
Det var skadan som var vändningen alltså.
– Skadan är det bästa som har hänt mig. Jag fick jag träffa en tränare på USM som heter Tomas Arling och började jag köra rehab och fick lära mig riktig styrketräning och inte det jag höll på mig. Jag höll på med något annat. Nu kör jag traditionell styrketräning, mycket benböj och frivändningar. Det har gett mig jättemycket, det och att äta rätt. Jag känner mig bättre än någonsin nu. Skadan testade psyket, vill man det här eller inte? Vill man det måste man göra det på riktigt och sluta lalla runt.
Jämtland ligger på sista slutspelsplats nu men Nässjö har börjat knappa in. Hur ser du på er säsong?
– Just nu är det viktigast att vi får ihop vårt spel. Det spelar ingen roll vilka vi möter, vi förtjänar inte att vinna. Vi spelar stundtals bra och stundtals uruselt. Som i går, de gjorde en 21-run och det får man inte göra. Jag oroar mig för att lag lika mycket, men mest för oss själva. Det börjar bli jobbigt att förlora så mycket, det är sju eller åtta matcher i rad nu. Vi har spelat många jämna matcher, men också många matcher där vi spelat bra i tre quarters och sedan kollpsat i fjärde. Vi har en mycket högre kapacitet och det är det som är frustrerande. Man blir förbannad.
Hur ser du på din säsong?
– Den har varit ganska upp och ner. Det kändes bra på försäsongen, men sedan började säsongen segt. Jag gjorde ju noll poäng i första matchen. Men jag är nöjd med min returtagning hittills, det är något jag är stolt över. Poäng är lite olika, ibland får man mer skott och ibland missar man och ibland sätter man. Men returer kan man alltid ta.
Du har ju gjort några säsonger som proffs i Italien, hur ser du på framtiden, vill du ut igen?
– Jag trivs jättebra nu. Jag har min tjej i Sundsvall och det känns skönt att det är nära och det är ett skönt lag. Jag får spela mycket och folk i laget kan prata svenska eller egeiska, så är det inte där borta. Det enda jobbiga nu är att vi förlorar mycket.
Umeå ville verkligen ha tillbaka dig till division I under säsongen, var det ett jobbigt beslut att tacka nej?
– Självklart var det det. Det hade varit en jättegrym grej att gå tillbaka och gå upp med Umeå, men jag måste göra det som är bäst för mig. Umeå gav mig jättebra förslag och jag älskar verkligen Umeå. Men jag vill spela i ligan och jag tror att det är bättre än mig. Och jag tror att de klarar sig bra utan mig.
Vem är ligans största trashtalker?
– I år, den som jag har märkt pratar mest måste vara Kendrick Brown i Norrköping. Han diskuterar och pratar hela tiden. Men han är duktig så jag kan inte svara något där. Han kanske inte kör så mycket trashtalk, men han är den som pratar hela tiden. Ha kan ha en konversation med sig själv, med oss, med sitt egna lag. Jag vet inte riktigt vad han pratar om, men han verkar vara en skön snubbe.
Vem i ligan skulle du ta med till en öde ö?
– Odin Lindell i Uppsala. Han är en så jävla skön snubbe, lojal och man har aldrig tråkigt. Det vet alla i ligan, alla vill åka med Odin. Han är en sådan han vill ha i sitt lag, men man tycker är jävligt jobbig att möta.
Axel Nordström undrade vilken ligaklubb du skulle vilja spela för om du inte spelade i Jämtland?
– Då hade det säkert varit i Uppsala för att få hänga med de grabbarna. Jag var där och tränade lite i somras och de verkade skittevliga. De har bra basketspelare och jag gillar staden – allt i ett.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Just nu behöver jag ladda alla batterier så en eller två veckor ledigt för att ladda om och träffa familjen hade varit skönt. Men det kommer ju snart, så jag önskar att vi får ihop det med laget och får visa folk vad vi verkligen kan.
Vem ska jag intervjua nästa vecka, varför och vad ska jag fråga?
LF:s nya point guard, Keith McLeod, som har spelat i NBA. Jag skulle vilja veta hur mycket skillnad det är mellan ligan och NBA. Jag vet att skillnaden är stor, men jag skulle vilja veta mer exakt.
Tack Egal, är det något annat jag borde ha frågat?
– Hälsa Axel (Nordström) att jag tycker att han verkar vara en skön kille också.