Säsongen är slut och Södertälje Kings är svenska mästare. Värdiga sådana.
En längre analys av matchen kommer i morgon.
Men en reflektion som inte finns med i den är bilden av Joakim Kjellbom. Han gör sin bästa säsong någonsin och jag är övertygad om att han hade blivit MVP om Norrköping vunnit guldet. Nu fick han i stället avsluta säsongen på bänken utfoulad efter att ha dragit på sig en ”vanlig” och en teknisk.
Det är små marginaler mellan toppen och botten. Men det är ju det man älskar med en sjunde och avgörande match.

Guldfesten hölls precis som senast på Hotel Park. Jag lämnade långt innan stängning men Vedran Bosnic körde ”SM-guld, SM-guld, SM-guld” på repeat, Mike Joseph klagade över för lite sprit och Toni Bizaca gick runt och mös redan då.
Mesr känslor blev det när Martin Pahlmblad höll ett tal. Det var både en och två och tre spelare som inte kunde hålla tårarna borta när han hyllade sina lagkamrater.
Hur det lät? Ungefär så här (fast på engelska):

”Jag ville säga några saker till laget. Det har varit väldigt speciellt här. Det handlar inte om SM-guldet, det handlar om folket som jag har jobbat med hela året som gör det speciellt. Att vinna är en sak, men att göra det med folk som du älskar och respekterar och har jobbat så hårt med är verkligen speciellt. Jag har spelat i ligan i tio år nu och jag kan säga till er unga killar att det är väldigt sällsynt att du hittar ett lag där du älskar och respekterar alla så mycket, från rookies till coacher. Det kommer inte att hända varje år. Jag ville säga till alla innan finalen att det inte händer så ofta. Det hände i år och jag sa till John före matchen: ”jag är så glad att jag får spela den här typen av match med dig för du är rakt här”. Alla är rakt här. 
Toni… jag har aldrig träffat en kille som Toni. Och jag har aldrig träffat en kille som Vedran. Den här crazy mother fuckern som har gjort mig till en bättre spelare än jag någonsin trodde att jag skulle kunna bli. Jag vill bara tacka alla från djupet av mitt hjärta.”